Utvärderingen av årets festival fortsätter och det är väl inte otroligt om fler förändringar är att vänta. Saker som står på diskussionslistan är bland annat biljettpriset och artistprogrammet.

Joy Denalane i Teaterladan var däremot bättre på alla sätt och vis. En trevlig röst och proffsiga musiker (bland annat ett grymt coolt intro med endast batterist och dj) gjorde att McQueen kändes än mer bleka än tidigare. Det var otroligt lite folk och kollade på Joy Denalane och jag skämdes nästan lite. Senare valde jag att kika lite på Ozzy Osbourne och det var precis den parodi jag hade målat upp i huvudet timmarna innan. Snälla Ozzy, sluta spela live.

Dagens behållning blev Strike Anywhere från USA. Deras blandning av punkrock och hc framfördes med en grym vitalitet. Konstrasten av att först se Ozzy klamra sig fast vid ett mickstativ och sedan se Thomas Barnett i Strike Anywhere röja runt fick mig att må bra. Natten avslutades med att följa med Madelene till Stora Dans för att se Mixtapes & Cellmates. I ärlighetens namn följde jag mest med för att jag höll på att somna stående och behövde nåt som piggade upp mig. Dock var det fel typ av musik och för lite folk för att det skulle pigga upp mig, men ett tappert försök åtminstone.

På lördagen fick Rookiescenen stå i centrum för första gången under festivalen. Jesaiah, The Bombettes och The Scams avverkades där och samtliga tre var mycket bra. Höjdpunkten för lördagen var ändå Turbonegro och jag var nyfiken på hur det nya materialet skulle låta live. Turbonegro var bra, inget snack om den saken, men skitvädret och den något tunna skaran med åskådare gjorde att jag inte var begeistrad efteråt. De nya låtarna funkade finfint (speciellt Welcome to the Garbage Dump som jag på skivan tyckte var sådär) och det kändes fräscht att de brände av I Got Erection tidigt och inte gjorde en sån stor sak av den. Tråkigt nog verkade de ha resonerat likadant med Prince of the Rodeo som inte alls kom till sin fulla rätt i lördags. Festivalen fick avslutas med Evanescence innan skjutsen skulle hämta upp mig och Tomas. Jag var oerhört lättad när vi fick lämna konserten halvvägs in för att dona med packningen. Evanescence är bland det sämsta jag har hört och jag undrar vilka som köper sådant larv.

Sammanfattningsvis var festivalen klart godkänd, men sämre än vad jag hade räknat med. Helt klart lite surt, men god mat och dryck, trevligt sällskap och skapliga konserter gjorde det till en rolig helg. En borttappad telefon och drygt nio timmars hemresa står i centrum just nu, men det kommer säkerligen att ändras när allt (och jag) har lagt sig och fått sjunka in lite.

Just nu lyssnar jag på några väl valda låtar av Pet Shop Boys. Det var nämligen så gårdagskvällen slutade (i alla fall konsertmässigt. Festen fortsatte ju, såklart). Mats och Tomas lämnade mig och åkte hem runt tolvslaget, den sistnämnde genom att knacka mig i huvudet och undra om jag var sinnessjuk när jag berättade att jag skulle se Pet Shop Boys. Men Tomas får vara hur metal han vill, jag tycker ändå att han missade någonting. Neil Tennant och Chris Lowe var utmärkta, och deras dansare likaså. Det spöregnade, men det var värt att behöva åka hem iklädd en liten klänning idag, då jeansen inte torkat.

Men djuraffärspojkarna på Hawaii var inte det enda som hände under lördagen. Faktiskt tycker jag nästan att gårdagen var den bästa konsertdagen. Inte för att jag längtat efter de konserterna som mest, utan för att artisterna levererade bra.

Fibes, Oh Fibes! var dock inte så roliga som jag väntat mig. Vilket jag borde ha förstått. De är faktiskt inte så bra som jag alltid tror att de är. Dessutom sökte mina ögon och mitt huvud sig hela tiden till bildskärmen bakom bandet, som bland annat visade korta filmklipp med djur på savannen. Min koncentration slet sig från geoparderna och elefanterna först när Maria Andersson från Sahara Hotnights stegade upp på scen, om än bara för en låt. Annars var det hela rätt lamt.

Men det var inte Säkert!. Visst är Hello Saferide bra, men Annika Norlin är så mycket bättre på svenska kände jag plötsligt när jag tog skydd för dagens första regn under ett träd. Duetter även här, först med Markus Krunegård från Laakso, sedan med Vapnets Martin Hanberg. 2006, Hello Saferide-hitten fast på svenska, har fastnat på hjärnan. Synd bara att jag inte minns hur den svenska texten gick.

The Lionheart Brothers hade en kändistät publik, och jag tycker att om ni ännu inte lyssnat in er på norrmännen, gör det. Bra, stundtals lysande.

Manic Street Preachers var helt okej, även om jag inte riktigt orkat lyssna på nya skivan. De är alltför 1998 och högstadiet för mig.

Och nej. Jag såg inte Shout Out Louds-konserten, bara lite spridda bandmedlemmar backstage. Jag vet, jag är en dålig människa som bröt mitt löfte så här. Men jag blev medsläpat på Roky Erickson! Inte riktigt min stil, men det svängde ändå. Fast jag hade lite svårt att förstå diverse mäns otroliga eufori.

Jag funderade på att ”göra en Tomas” och sammanställa en lista över vad som var bäst och sämst, men jag vill undvika att vara en härmapa. Jag kan bara konstatera att det som helt klart gäller i år är duetter, inte bara på skiva utan även live. Laakso och Peter Jöback. Fibes, Oh Fibes och Maria Andersson. Manic Street Preachers och Nina Persson. Säkert! och diverse redan nämnda. Det är fint att vara två.

Under rubriken ”Mat” är det helt klart smålandsrulle som gäller.

Jesaiah var första bandet ut och det råder väl ingen tvekan om att bandet har lyssnat en hel del på Converge. Men vad kvittar väl det när det låter så bra som det gör. Energiskt, tajt, lagom komplext och bra tryck i ljudet. Stockholmarna var för mig helt obekanta innan Rookiesamplern dök upp, men gillar man hardcore av modernare snitt är Jesaiah namnet att hålla utkik efter framöver. En skiva fanns att köpa, men kontantbristen gjorde att jag blev utan, där och då.

Max i publiken

Två timmar och en bortvald Turbonegro-konsert senare var det så dags för Cut City. Har sett namnet tidigare, förmodligen på Mikaels blogg, men aldrig hört bandet. Tyckte det påminde en hel del om Audionom, fast inte lika monotont, eller varför inte Joy Division. Raka, pumpande trummor och en basgång som gav ett riktigt bra driv. Sångaren Max bjöd dessutom på sig själv och begav sig dessutom ut i den ganska fåhövdade publiken. Regnet hade vid det här laget börjat bli tätare och det la lite sorit på stämningen. Tur då att Cut City drev upp den igen, för det var riktigt svängigt.

Umeås The Bombettes var ytterligare ett band som jag fastnade för via Rookiesamplern. Deras medryckande punkrock satte sig direkt när jag hörde inledningen på The Thief och självaste Manic Street Preachers fick stryka på foten för The Bombettes, dock ett av de svårare valen på festivalen i år. The Bombettes var inte lika bra som låten utlovade, men inte heller dåliga på något sätt. Rakt, enkelt, effektivt. Tyvärr störde jag mig lite på att de envisades med att kolla ner på sina instrument hela tiden. Jag tror inte alls att det handlar om att de är dåliga på att spela, snarare är det väl ett uttryck av de strukturer som fortfarande finns kvar, där tjejer på scen inte riktigt får ta den plats de har lika stor rätt till som alla andra. Det finns mer att göra på den fronten, helt klart.

En sjua släppt på Zorch productions, med bakgrundssång av folk från The Accidents och The Pricks, medlemmar som bär skinnjackor, bakåtslickat hår och tatueringar. Det är mång faktorer som gör att man kan ringa in Växjöbandet The Scams. Men det som fick mig att fastna för dem var de oerhört Status Quo-doftande boogieriffen på Kiss Me (My Face is on Fire). Tyvärr stannade Statuskopplingarna där och i stället lät de mer som The Accidents. Bra ös, bra ljud och en riktigt svettig spelning, men ändå hade jag velat höra mer boogie än rockabillypunkös. Ett i-landspproblem, helt klart.

Kvällen, och festivalen, avslutades sedan med att jag såg första halvtimmen av Evanescence. Och det var faktiskt riktigt bra. Amy Lee och hennes röst stod så klart i centrum, men jag tycker hon har en bra pipa så det störde mig inte så mycket. De låtarna som jag hann höra lät riktigt bra också, rätt skönt efter en festival där ljudet varit allt annat än bra på de flesta spelningar, framför allt på Atlantis. Tyvärr envisas Evanescence att dränka låtarna i en massa orkestrala arrangemang, så även i går och det är lite synd. Men det är ju så de låter, så vad hade man kunnat förvänta sig.

I takt med att regnet tilltog lämnade jag Hultsfred bakom mig för tionde gången och det är med ganska blandade känslor. Det fanns mycket bra, men egentligen inget som var fantastiskt. Converge var väl undantaget, men i och med att de spelade där de gjorde blev det, tja, helt fel. Atlantisscenen är verkligen det sämsta som har hänt Hultsfredsfestivalen och jag hoppas att den inte får leva kvar särskilt länge. Det är dåligt ljud väldigt ofta och man ser dessutom väldigt dåligt på grund av alla stolparna som håller uppe tältet.

Det pratades om 23 000 besökare, men andra uppgifter gjorde gällande att det var inklusive funktionärer och ackrediterade. Vet inte vad som är rätt, men Rockparty har väl något att tänka på till nästa år. Drygt 1600 kronor är kanske ett lite väl mastigt biljettpris och i takt med att skolterminerna skjuts fram kan det kanske vara bra att resonera över festivalens tidsmässiga placering. Dessutom bör väl bokarna fundera över vilka grepp man ska ta till för att åter hitta guldkornen bland de mindre banden som platsar på Teater eller Stora Dans. Har svårt att tänka mig att något av banden som spelade där kommer dyka upp på Hawaii om några år, som exempelvis Sahara Hotnights, The Hives eller Oasis gjorde. Men jag kan ju ha fel.

Bring Me the Fucking Riot… Man på Stora Dans var i ärlighetens namn ganska avslaget. Jag gillar Sävsjökillarnas simpla och dansanta rock ‘n’ roll, men något riktig geist visade bandet aldrig, tyvärr. Publiken verkar gilla vad de hör dock, för Stora Dans är ganska proppfull. Att jag sedan inte är bekant med det nya materialet ännu spelar säkert in, men på det stora hela var det ingenting som skakade om min värld. Efter Lolita Riotta knallade jag vidare.

Randy Blythe

Amerikanska thrash metal-gänget Lamb of God blev nästa anhalt och det var inte utan att det var med lite förväntningar i bagaget. Jag gillade Sacrament såväl som den korta spelningen bandet gjorde på förra svängen av Tattoo the Planet. Och visst levererar de, snortajt är bara förnamnet och Randy Blythe vet hur man för sig på scen för att få igång publiken. Gensvaret låter inte vänta på sig och det är i sanning en proffsig tillställning. Mäktiga Walk with Me in Hell brändes av förvånansvärt tidigt, men var icke desto mindre höjdpunkten.

Joy Denalane

Släntrade sedan iväg bortåt Teaterladan för att ge Joy Denalane en chans. Märkligt liten publik och en kvarts försening till trots var det skönt gung även om jag inte är någon större anhängare av den moderna soulen. Joy fick sina tre låtar, sen bar det av. Hann med att glida in på brittiska McQueen på Stora Dans, men det var inte så kul, även om de var energiska på scen. Efter ett par låtar av deras halvsläpiga rock kändes det som om man hade hört riffen tidigare och det är inte så kul.

Ozzy Osbourne blev nästa anhalt, men jag ångar det nästan. Rösten lät vek redan i början och när Ozzy själv lämnar scenen efter Suicide Solution och låter Zakk Wylde runka med gitarren under tiden Ozzy kurerar stämbanden känner jag att det här inte är särskilt kul. För inte ens Ozzys egna entusiasm kan väga upp det faktum att det inte är så hör jag vill minnas Ozzy Osbourne.

Mikael Nordlander

Slog sedan följe med Håkan Thörn för att möta upp en peppad och bandanaförsedd Mikael Nordlander på Suicidal Tendencies som spelade på Atlantis. Och det var allvarligt talat det lägsta ljudet jag har hört på en konsert tror jag. Trots att vi stod två meter från staketet hade vi inga som helst problem med att föra en konversation, vilket borde vara en omöjlighet. Tråkigt är bara förnamnet. Mikael var dock eld och lågor över låtvalen, själv var jag måttligt imponerad över hela spektaklet och bestämde mig ganska snart för att bege mig därifrån.

I dag väntar Manic Street Preachers, Jesaiah, The Scams, The Bombettes och Evanescence. Men först blir det en stunds vila följt av Henry Fiat’s Open Sore och The Blood Brothers.

Igår kikade jag således förbi You Say Party, We Say Die!, Joy Denalane, Ozzy och mina gamla favoriter Mando Diao. De sistnämnda är kanske ett av Sveriges snyggaste band, kände jag i alla fall under konserten, men jag tycker definitivt inte att de är så bra som när de var färska, första skivan hade släppts och jag såg dem på Södra Teatern i Stockholm. Kaxiga var de. Igår kändes det nästan som om den kaxigheten försvunnit.

Gårdagens bästa konsert, som jag såg i sin fulla längd (30 minuter?) var helt klart Juvelen. Ljudet var lite kasst till att börja med, men det artade sig. Publiken var som så ofta uppdelad på två – en på first row, dansandes och skrikandes, och en på back row, som tar det mer coolt. Jag stod och var cool. Men jag måste säga att Juvelen verkligen imponerade mig med sin scennärvaro. Jag har inte sett honom live förut och väntade mig en lite halvblyg kille som var glada att det var någon där och kollade, men blev glatt förvånad av attityden och självsäkerheten.

Och Mixtapes & Cellmates då? Jo, sent på natten fick jag med mig Mats att titta på dem på Stora Dans. Lite tamt, mycket av materialet lät alltför lika när det framfördes live, men helt okej. Kanske borde de lära sig av Juvelen och bygga upp sitt scensjälvförtroende en aning.

Idag blir det utropstecken med Fibes, Oh Fibes! och Säkert!, lite norskt med The Lionheart Brothers och lite klassiker med Manic Street Preachers och Pet Shop Boys. Och Shout Out Louds, som jag lovat.

Klockan fyra var det dags för festivalens höjdpunkt och antagligen årets höjdpunkt, Converge! Dessvärre blev denna höjdpunkt en konsert i mängden. Tomas fick rätt när han hånskrattade åt mina förväntingar med orden ”du kommer bli så jävla besviken”. Ljudet var under all kritik, scenvalet värdelöst och alldeles för många tonåringar i pilotbrillor och balla kepsar som skulle fulröja gjorde det till hela till en halvdan upplevelse.

Från att ha varit pepp och laddad gick luften ur mig. Tack och lov är jag lättroad så en vildsvinskebab och ett par öl lättade upp humöret och med raska steg begav jag mig till Thunder Express och fick mig en dos rock. Strängen sköter sin gitarr med bravur och har en röst som funkar ypperligt live.

Korn och Hatebreed fick stryka på foten ofrivilligt eftersom Rockparty har en organisation som uppenbarligen inte kan kommunicera internt. Det är ingen höjdare att riva ett tält och dona med packningen för att en halvtimme senare göra om allt igen.

Torsdagen avslutades med Timbuktu och Svenska akademin vilket jag inte hade planerat. Jag tycker båda två är ganska kassa, men uppenbarligen var det tillräckligt bra för att stanna kvar och ta några taffliga danssteg. Lättroad med andra ord och tur är det för annars hade jag längtat hem mer än vad jag gör nu.

Och visst känner jag mig lite gammal. Jag har ont i nacken efter första natten i tältet, fastän jag fick ha det helt för mig själv. Tyckte att jag packade mycket, men ångrar att jag inte tagit med ett till par jeans. Jag längtar redan efter duschen. I går kväll gick jag runt och smålog åt de fulla fjortonåringarna. Det är så lätt att leka vuxen ibland.

Men det känns bättre, såhär två dagar in i det hela. Igår planerade jag lite halvt att se ett gäng band, bland annat Tingsek, Maia Hirasawa, Mapei, Laakso, Detektivbyrån, Anna Ternheim, Emmon, Last Days of April och Timo Räisänen. Jag visste såklart redan då att det inte kommer att bli alla dessa band, och visst hade jag rätt. Junikvällarna är fortfarande för kalla för att jag ska orka stå utomhus och lyssna på något jag bara är halvintresserad av.

Men Magnus Tingsek på Atlantis blev det som intro, vilket jag lovade redan i lördags. Och bra var det, kanske bättre än jag väntat mig. Soul, pop, reggaetoner och publiken kunde inte stå still. Ännu bättre blev det faktiskt av att Tingsek själv inte kunde sluta le. Konserter blir så mycket bättre när artisten tycks gilla det han eller hon gör.

Sedan smet jag vidare till Maia Hirasawa och kom precis in på Teaterscenen när de första tonerna av And I found this boy slog igång. Men gårdagens höjdpunkt var nog ändå Laakso, och inte bara för att Laakso är Laakso och väldigt bra, utan också för att de faktiskt lyckats släpa dit Peter Jöback. I rosa byxor och allt. Italy vs Helsinki var faktiskt lika bra live som på skiva. Och Peter och allt. Jag är fortfarande imponerad.

Jag missade de andra jag hade ringat in i spelschemat, men det gör mig inte jättemycket. Istället blev jag bland annat medsläpad till Korn. Inte riktigt min stil, vilket jag redan visste, men ibland får till och med en popnörd vara ödmjuk.

Idag vet jag inte om jag vågar lova att se någonting, men om jag får som jag vill och mitt humör eller andra omständigheter inte förstör så är det bland annat You Say Party, We Say Die!, Those Dancing Days och Mixtapes & Cellmates som står på schemat. Jag återkommer.

Jacob Bannon, Converge.

Converge avlöste sedan Flogging Molly. Bandet, som jag ända till jag kikade i programmet trodde spelade på Teaterladan, spelade på Atlantis och det var ärligt talat helt fel scenval. Närheten som ett hardcoreband av Converges kaliber mår bäst av uppstod tyvärr aldrig och ljudet var fruktansvärt tunt. Synd, för bandet gav vad de hade på scen och låtarna var det inget fel på alls. Men hardcore i arenatappning blir sällan särskilt upphetsande.

En stunds vila på kvällen gjorde att jag struntade i Chimaira och missade tiden för Sahara Hotnights, något som verkligen grämer mig. Jag har inte sett Sahara Hotnights på några år nu och hade sett fram emot det, men så går det ibland. Festivaler innebär tyvärr att man missar en del band.

Sedan uppstod det absolut värtsta campingdebaclet jag har varit med om, och det för absurt för att tas upp här, men att riva ett tält, för att sedan sätta upp det igen gjorde att jag missade såväl Korn som Hatebreed. Dags att se över kommunikationerna, Rockparty? Höjdpunkten på Korn var annars One rapporterades det.

Publiktrycket verkar vara helt okej i år också, för övrigt. Parkeringen var i det närmaste full när vi väl dök upp i går förmiddag. I dag är målet att se fler band, helt klart. Jag tror det kommer bli bra det här.

Det var väldigt lite bilar på parkeringen, trots att klockan var halv sex när jag var nere och vände. Har Hultsfred månne sålt dåligt med biljetter i år? Eller väljer folk att avstå parkeringen på grund av ockerpriset? 100 kronor kostar det, dubbelt så mycket som förra året, men vad får man för den extra femtilappen? Dåligt, med tanke på det redan skyhöga biljettpriset, anser jag. Jag var visserligen inte inne på området och såg hur mycket folk det var där, men kanske kommer folk i morgon torsdag, en del skolor slutar tydligen inte förrän den här veckan. Oh well, det blir nog bra till slut.

Peppen börjar hur som helst infinna sig, trots att den har varit måttlig under våren. Men som vanligt dyker suget upp vad det lider. Redaktionssekreterar-Mats och jag har bränt några blandskivor att spela vid tältet, och en titt i schemat visar att jag troligen inte kommer mäkta med att hinna se det jag vill i år heller. Dels på grund av krockar, dels på grund av orken. Och ölen, säkerligen. Mitt preliminära schema ser ut som följer:

Torsdag
14.45 Flogging Molly (Pampas)
16.00 Converge (Atlantis)
18.00 Chimaria (Atlantis)
20.30 Thunder Express (Teater)
20.45 Sahara Hotnights (Pampas)
22.00 Korn (Hawaii)
00.00 Hatebreed (Atlantis)

Fredag
13.00 Bring Me The Fucking Riot… Man (Stora Dans)
18.00 Lamb Of God (Atlantis)
18.30 Joy Denalane (Teater)
23.45 Amy Winehouse (Pampas)
00.00 The Tallest Man on Earth (Rookie)
02.00 Dark Tranquillity (Atlantis)

Lördag
13.45 Henry Fiat’s Open Sore (Stora Dans)
14.00 The Blood Brothers (Atlantis)
18.00 Jesaiah (Rookie)
18.30 The Doits (Stora Dans)
19.00 Turbonegro (Hawaii)
20.45 Manic Street Preachers (Pampas)
21.00 The Bombettes (Rookie)
22.00 The Scams (Rookie)
23.45 Evanescence (Pampas)

Får man önska redan nu vill jag ha en Nina Persson som gästar på Manics-spelningen, ett skitigare The Scams än vad spåret på Rookiesamplern utlovar, tillräckligt med folk på Convergespelningen på Atlantis så att det blir lite tryck och att jag orkar hålla ut så länge att jag kan se Evanescence. Sen kan jag gärna slippa regnet också, trots att regnstället är nedpackat.

Torsdag

Tingsek, Atlantis 14:00
Jag tycker att Tingsek är underskattad. Med ett sånt sväng kommer det att vara svårt att hålla benen stilla. (Madelene)

Flogging Molly, Pampas 14:45
Ett liveuppträdande med Flogging Molly bör knappast missas av någon. (Tomas)

Converge, Atlantis 16:00
Jag upptäckte Converge först med No Heroes i vintras. Jag vet inte om ett band tidigare har rubbat min världsbild som magnifika Converge har gjort. Kan inte bli något annat än den bästa konserten för min del 2007 och då ska ändå Neurosis avverkas ett par veckor senare i Stockholm. (Mats)

Little Dragon, Rookie 21:00
Än så länge är Yukimi Nagano kanske mest känd som gästsångerska med Koop. Här visar hon upp sig i egna bandet som än så länge släppt en fin singel och en låt på en Sonic-samling. (Patrik)

Fredag

Bring Me the Fucking Riot… Man, Stora Dans 13:00
Lutade länge åt Suicidal Tendencies framåt midnatt, men valet föll trots allt på bandet med de übercatchiga refrängerna. Tiden är dock onekligen en negativ faktor, men de lättsmälta melodierna får utgöra en behaglig start på fredagen. (Mats)

Lamb of God, Atlantis 18:00
Spelningen på Tattoo the Planet gav mersmak och förhoppningsvis blir det mer än 20 minuter den här gången. (Tomas)

Amy Winehouse, Pampas 23:45
För några år sedan var det bara Agnes som tjatade om Amy Winehouse. Nu är hon allas darling och pryder omslaget på Rolling Stone. Årets viktigaste konsert i Småland. (Patrik)

Mixtapes & Cellmates, Stora Dans 02:00
De måste bevisa att de är lika bra live som på skiva. (Madelene)

Lördag

Clipse, Atlantis 18:00
50 Cent får ursäkta, men årets fetaste hiphop-bokning är Clipse. Minimalistiska knarklangarrytmer. Knasigt bra. (Patrik)

Turbonegro, Hawaii 19:00
Hade det inte varit för att norrmännen hade pressat ur sig ytterligare ett album hade jag kanske inte varit lika mycket eld och lågor som jag är nu. Otaliga är de Turbonegrokonserter jag har som favoritminnen och jag räknar kallt med att denna lördag ska slå sig in på den listan också.

Manic Street Preachers, Pampas 20:45
Walesarna är så klart värda att se och om nya skivan är den uppryckning som Fredrik pratade om kommer det bli riktigt bra. (Tomas)

Shout Out Louds, Atlantis 00:00
Även om det tog ett tag för mig att svälja nya skivan så är Shout Out Louds alltid Shout Out Louds. Särskilt vid midnatt. (Madelene)