Efter Simian Mobile Discos namn fanns i programmet tillägget ”live”. Begreppet är givetvis att diskutera, kanske mest för att det är så vansinnigt tråkigt att titta på laptopmusiker över huvud taget. Men å andra sidan gör jag hellre det än ser ett enda pottfriserat shoegazerpopband till. Har man tur har personen bakom laptopen åtminstone rytmkänsla. I fallet SMD är det ganska svårt att orientera sig om vad som egentligen pågår på den lilla ö av elektronik som James Ford och Jas Shaw plockat ihop på mitten av scen. Nördfaktorn är åtminstone ganska hög. När de som inledning släppte basgången till Sleep Deprivation var succén ett faktum. Men det blev ganska kortvarigt. Det tar ungefär tre låtar att lära sig SMD-formulan: intro som skruvas upp mer och mer – droppa basgång – så småningom tona ut basgång – tona ut melodi – börja om. Det blev liksom inte mer avancerat än så. När sedan jobbiga It’s the beat gick igång stack jag för att köpa bakad potatis. Problemet med SMD är, som jag påpekade när jag recenserade Attack Decay Sustain Release, att de är en ren konsumtionsvara. Låtmaterialet når inte bortom ett halvår, och saknar i längden substans.

Om jag tidigare sagt att Arctic Monkeys drog rekordpublik är det ändå möjligt att Muse drog mer. Hela utrymmet framför Escenario Verde fylldes, ända längst bak till staketet som markerar slutet på festivalområdet. Från läktaren var det en ganska mäktig syn. Men så är också Muses muskelopera-rock gjord för det. På storbildsskärmarna bredvid scen flyger texterna fram i bästa Bruce Willis-action-typsnitt och backdropen visar under Supermassive Black Hole marscherande robotar (Transformers?) som flexar metallmuskler. Även om det kanske bara rör sig om dålig smak (fast på ett roligt sätt), är det nog egentligen mer intressant att diskutera som fenomen än rent musikaliskt.

Sista dagens överlägset bästa konsert står dock CatPeople för. Även om de fått en dålig tid att bita i, märks det att man nästan är på hemmaplan. Trots att det handlar om ett band som fortfarande inte nått de riktigt stora framgångarna ens på den nationella arenan fylls tältet till bredden av en totalt hängiven publik. När Adrián Pérez och Javier Abalo enas i melodislingan till Pretty Things blir det totalt uppenbart varför. Ett band som CatPeople är dessutom något nytt i inhemska rockscenen, och det är faktiskt svårt att gissa deras geografiska ursprung om man inte vet. De brittiska öarna känns betydligt mer troligt än den iberiska halvön. Om man inte vill dra paralleller till Interpols New York. Men live låter CatPeople större än så. De spelar i princip hela debutskivan Reel #1 (recension trolig inom kort), med någon ny låt instucken, som på scen växte, varierades ut och gavs rymd. Efter ett sådant uppträdande är det svårt att se hur CatPeople har undvikit att bara explodera rakt ut i ansiktet på åtminstone den spanska publiken. Deras musik, postpunksinspirerad rock med, som jag ser det, starkare paralleller till Echo and the Bunnymen snarare än det Joy Division som brukar nämnas på slentrian i sammanhanget, bör å det snaraste tentakla sig ut internationellt.

Eftersom att min buss till Tarragona avgick vid sjusnåret på morgonen fanns ingen möjlighet att klara av Filthy Dukes (eftersom att yours truly dessutom ville sova lite). På den långa vandringen till hållplatsen grät jag dock blod inombords eftersom Tobias Thomas‘ session hördes på håll.

Så här väl hemkommen kan jag bara konstatera att Benicàssim varit en ny upplevelse. Blandningen av packade britter, modepoppare och påtända bakalas blev ganska intressant, även om de ständigt patrullerande, surögda Guardia Civil tog den värsta udden av det hela. Organisationen på själva festivalområdet var god, även om det sedan brast ganska mycket på vissa håll utanför (uppenbarligen mest i bussorganisationen). Bemötandet har varit gott. Det största problemet har egentligen varit att för många intressanta konserter ägt rum samtidigt, och att man i verkligheten skulle behöva bo under Escenario Verde för att hinna med allt. För en blek skandinav kan dessutom solen/värmen bli ganska jobbig och man missar oundvikligen de tidiga konserterna helt enkelt för att det är en pest att röra sig utomhus före sju-åtta på eftermiddagen. Men jag är nöjd. Chansen att jag återvänder är med andra ord ganska stor.

När vi väl anlände till festivalomradet var Astrud som bäst i färd med att avsluta med Todo nos parece una mierda. Jamie T höll inte för trelåtarsstrecket, det blev lite för onyanserat, tältet var lite väl överfullt av eftermiddagsberusade britter och luktade lite väl mycket kiss för att det skulle vara hållbart. Mitt sällskap ville sedan verkligen se Os Mutantes, men vänder sig efter två låtar om med en äcklad min och önskar fly scenen. I verkligheten lät det nog inte så illa, men inte heller så roligt. Åldrad mjukisrock bara, sjungen på engelska.

Som nämnt drabbades CSS ganska hårt av ljud- och elproblemen som strax innan klippt av Albert Hammond Jr.s spelning. Hockeystämningen i publiken gör det sedan ganska enkelt att smita ut för att uppdatera istället. På vägen igenom folkmassan noterar jag att Sondre Lerche och hans The Faces Down låter rätt bra, även om de inte dragit storpublik.

Att skriva upp Arctic Monkeys känns inte direkt som något nytt, för att uttrycka sig milt, men det maste erkännas: trots att de är ett gäng snorungar drar de vad som förmodligen är festivalens största publik, och har läget totalt under kontroll. Monkeys mullrar på som inget av festivalens tidigare band, med undantag för Stooges. Förutom de uppenbara hitsen plockas materialet i huvudsak fran Favourite Worst Nightmare, den mer muskulösa andraskivan. När de äldre latarna dyker upp hörs också hur bandet har utvecklats; i sammanhanget är det nya bättre.

Idag, söndag, har jag planerat att se bland annat CatPeople, Simian Mobile Disco och BRMC. Återstar att se hur det går.

Nu ska undertecknad ta sig ut i mörkret och försöka se lite av Human Leagues spelning (om den nu blir av).

Sedan får dock både Antony & the Johnsons, Klaxons och Wilco stryka på foten till förmån för en dusch, mat och en kort siesta. På grund av busskrångel missar vi dessutom hela Rapture förutom de två sista låtarna. Escenario Fiberfib-tältet är totalt fullproppat och jag lyckas nätt och jämt ta mig in på en kant, och förbannar bittert den dåliga bussplaneringen. Det låter lysande. I väntan på att Devo ska ta sig upp på Escenario Verde går vi och strölyssnar lite på Radio3-oraklet Jesús Ordovás som spelar skivor på Pista Pop. Ordovás kan närmast säga vara Spaniens John Peel. Han har haft sitt program i nationalradion i evigheter, är fortfarande ute och spelar skivor konstant, och är i regel först med att plocka upp nya, intressanta band. Och visst märks det att han har anhängare. Setet i sig är ganska ordinärt, det är tidigt på kvällen (midnatt) och ingen idé att spela mer dansorienterad musik. Ändå skanderar hela grupper av folk ”JE-SUS! JE-SUS! JE-SUS!!” mellan låtarna. Men så småningom blev det ändå dags för Devo. Det blir alltmer tydligt att det är gubbarna som regerar FIB’07. Devos new wave-pop låter fortfarande mer intressant och bättre än väldigt, väldigt många andra band. Mark Mothersbaugh kliver runt med bekvämlighetsmagen tryggt inne i overallen och ser mest ut som en maskerad mellanstadielärare, men levererar fortfarande. Via Whip it, Peek-a-boo och Secret Agent Man gör Devo en överraskande bra spelning och när de mot slutet spelar Mongoloid går publiken i taket. De bjuder för övrigt senare också på den i särklass nördigaste scenklädseln; svarta shorts, t-shirts och knäskydd.

Men i det läget måste jag springa till Fiberfib-tältet. Pascal Arbez, mer känd under aliaset Vitalic, har redan gått på. Och det tar inte lång tid för honom att elda upp stämningen. Ingen pardon och smattrande, omedelbar techno gör att mitt sällskap flyr platsen för öltältet och lämnar mig att börja det som blir inledningen till nattens dansmaraton. Det är svårt att säga mer om Vitalic. Basen ligger som en knytnäve i bröstet och det är bara att följa med. En ganska underlig, om än icke-musikrelaterad, detalj under spelningen är hur jag tecknar till en funktionär om vatten. Tydligen är han inte tillåten att ge besökarna något och står och smyger med flaskan under armen i nära tio minuter innan han tar en rövare och kastar den till mig. Och blir inom tio sekunder varnad av någon jag antar är säkerhetsansvarig. Väldigt svårt att begripa.

Uppe i varv av Vitalic är det inte svårt att dansa till Fangoria. Egentligen drar deras pop för mycket åt schlager för mig, men live är det en annan, än mer dekadent bild av Alaska och Nacho Canut som kliver fram. Det är dessutom tydligt att många spanjorer anlänt under fredagen; det är trångt framför största scenen. Fangoria är den spanska gayscenens hovmusiker och har under sina säkert tjugo år som aktiva på respektive håll alltid haft stadig kontakt i det lägret. På den gröna scenen får de draghjälp av transvetiter i latexdräkter. Jag är ganska okunnig i Fangorias katalog, men det är nog dags att gräva lite nu. ”Före nu-rave… fanns det… rave!”, ropar Alaska inför konsertens slut, och plockar upp Chimo Bayo, gammal rave-räv, profil inom spansk industriell musik och med stadiga rötter i Bakalao-rörelsen, på scen. Signalhornen börjar tjuta och det är lätt att transportera sig tillbaka till sent åttiotal. Men det är återigen dags att springa. Digitalism har redan varvat upp Vodafone-tältet och återigen är det ett projekt att ta sig in. Eller rättare sagt, omöjligt. Vi tränger oss in vid sidan av och hamnar till slut ovanpå en soptunna. Ja, ovanpå en soptunna. Det är åtminstone inte en bajamaja (andra har klättrat upp där också). Precis som när jag såg dem på Club 11 i Amsterdam för några månader sedan levererar Digitalism ett otroligt set tech-house. Egentligen är det en blandning mellan live och session, materialet är både eget och andras, men fullkomligt explosivt. Ett sådant set som får publikens huvud att explodera, för att använda Richie Hawtins definition av en bra DJ.

När Digitalism till slut kliver av är klockan nästan fem. Jag kastar ett getöga på John Dahlbäck och Mark O’Sullivans DK7-projekt, men blir inte övertygad. För lågt bpm för sent på kvällen, men ska nog kollas upp mer noggrannt. Maadraassoo på Pista Pop känns märkligt malplacerad och inte tillräcklig för en så pass sen session, även om hans val kanske fungerar på en indieklubb klockan tre så känns både musiken och mixarna inte helt kompetenta.

Buss hem. Och egentligen har jag inte sett något dåligt på hela dagen. Under lördagen väntar CSS, Dorian, Damian Lazarus och Sascha Funke, bland andra.

När tåget efter drygt tjugo timmars resande (dessutom försenat, givetvis) till sist ankommer till semesterorten Benicàssim är det som att kliva rakt in i en bakugn. Luften är vansinnigt fuktig och det tar ungefär tio sekunder för att man ska känna sig som att man inte duschat på en månad. Tanken på camping är i detta läge mindre aptitlig. Vi åker förbi den närmaste festivalcampingen (av tre), Bonet, som sedan flera dagar tillbaka är fullsatt, och sceneriet är som taget ur en ökenkrigsfilm. Jag och mitt nyvunna sällskap lyckas dock snika in oss på annan plats, även om det fortfarande är tält som gäller. Eftersom att det är en dag tills festivalen drar igång finns det dessutom tid att gå några varv runt byn.

Benicàssim är normalt sett närmast en småstad, men lever som många andra ställen på kusterna upp under sommaren. Festivalen, som arrangerats sedan 1995, lägger i runda tal till 60 000 personer till befolkningen. Under vårens gång har många bitska inlägg postats i dess nätforum spyende galla över de invaderande engelska horderna: ”de kommer för att skaffa sig cancer, som vi hoppas att de avlider av, supa ner sig och beröva oss festivalens själ”. Relevans- och sanningshalten i detta kan givetvis diskuteras, men procentantalet engelsmän är högt. Av de festivalbesökare man ser och hör på gatan är uppskattningsvis tre fjärdedelar britter.

I sin första upplaga hade FIB namn som Ride och Charlatans, och växte sedan via Sonic Youth, Suede och Beck till den stora, ölmärkessponsrade festival det är idag. När grindarna slås upp för torsdagens FIBStart känns dock området förvåningsvärt lugnt. Förmodligen har det att göra med att inte ett moln syns till, i kombination med att festivalområdet ligger en halvtimmes promenad från centrum. Vakterna är loja och tittar knappt på mitt armband, och ännu mindre i min väska. Förmodligen hade det om man så velat inte varit något problem att smuggla in den halvliter alkohol som den något förvirrade infotjejen påstod att man visst kunde ta med sig in. Väl inne är stämningen avslappnad, och sittandes på en gräsmatta som säkert vattnats i en månad innan hör man spridda delar av Aldo Linares‘ traditionsenliga öppningssession. Efter en halvtimme lämnar han plats åt Jonston, ett spanskt popband som känns som att de halkat in på Escenario Verde via kontakter eller enbart tur. Det finns andra som gör det de gör, fast bättre.

Överhuvudtaget känns det väldigt skönt att inte stressa mellan scener, och med bara Escenario Verde samt popdansgolvet Pista Pop öppna riskerar man heller knappt att missa något. En sak som man som decibelvarningshetsad svensk faktiskt tänker på är volymen från Escenario Verde. Den är periodvis obehagligt hög, vilket främst märks under Mando Diaos spelning, som mest blir skränig, jobbig och onyanserad. Högre är inte alltid bättre.

Efter Mando Diao börjar besökarna strömma till. Det börjar dra ihop sig mot en av de saker som många av besökarna faktiskt kommit för: Iggy Pop återförenad med sina Stooges. Det är intressant att se hur folk åldras, eller faktiskt inte gör det. Alla som sett Iggy de senaste 10-20 åren har nog redan dragit slutsatsen att han alltid kommer att se likadan ut. The show remains the same. I jämförelse med de som gick för att se Ozzy Osbourne vid Hulingen för någon månad sedan får de som kommit för Iggy & The Stooges valuta för pengarna. Det behövs dessutom inget menlöst mellansnack om att ”starta det här jävla partyt” – det har redan startat sig självt. När de sedan bränner av 1969, I wanna be your dog och TV Eye i följd är anarkin total. Med rätta. Iggy får sedan ångra att han ropat ”Let them up here, asshole” till scenvakten som försökte hålla publiken i schack. Det tar närmare tjugo minuter att få dem av scen igen, eftersom att alla vill krama och ta på punkfarfar. ”Iggy ägde alla!” kommer sedan mitt sällskap att upprepa till förbannelse på vägen hem.

För vissa är som synes det konstanta läget det önskvärda. För andra, förändringen. För Conor Oberst är kärnan just nu det senare. Han och hans band avslutar sin turné här och nu, och det märks att showen är väl inövad. Däremot är det en ganska markant skillnad mot hur det sett ut när jag tidigare sett hans Bright Eyes. Genomgående vitklätt band, två batterister, ofriserad Oberst som faktiskt verkar nykter och småpratar lite med publiken. Förvånande nog överlever många av hans pubertalångestladdade kompositioner transitionen till storbandsformatet, även om regeln om hur det vuxna ersätter det angelägna fortsätter att bevisa sin giltighet också här.

Bandet som kliver på Escenario Verde efter Bright Eyes är förmodligen ett mysterium för de utländska besökarna. Los Planetas är Spaniens största rockband, och har egentligen gått förbi indiestämpeln för ungefär tio år sedan. Tänk Kent på spanska. Personligen har jag aldrig kunnat förstå intresset för Planetas, och det intrycket förstärks av deras uppenbarelse här. Ett band som spelat på arenor i över ett decennium borde rimligtvis kunna producera annat än den katastrof till spelning som faktiskt tar plats här. Planetas låter som ett band som antingen repat fem gånger, eller repat tusen gånger för att låta som att de repat fem. Det låter, med andra ord, illa. Sången vill jag egentligen inte ens uttala mig om – det räcker med att det låter förjävligt. Och det märks i publiken – skaran har tunnats ut betänkligt. Vart folk tagit vägen blir uppenbart när vi närmar oss Pista Pop; tältet är överfullt och det är fullständigt omöjligt att ta sig in. Indiehitsen radas upp av Vacaciones Diyeis, som senare ersätts av Trash Pussies vid kontrollerna, då kvällen också tar en mer dansorienterad inriktning, även om det ibland betyder fulremixer på Kaiser Chiefs. Ett hedersomnämnade bör i sammanhanget ges till Johann Wald, som genom ett sympatiskt set jobbade till sig Pista Pop för att avslutningsvis applåderas av scen, med ros i munnen, när Vacaciones gick på. DJs som själva har roligt är alltid bättre. Själv orkar jag dock inte ens försöka ge mig in i folkhavet; det är dags att promenera hem lyssnandes till hänförda Iggy Pop-hyllningar. FIBStart har varit bra.

Men nu är alltså nästa kapitel av sommaren 2007 i antågande. FIB har arrangerats sen 1995 och är en av de större spanska festivalerna, även om den numera har stark konkurrens av både Primavera Sound och Summercase. De större bokningarna är ur min synvinkel inte omåttligt intressanta detta år, men det vägs som vanligt upp av ett starkt startfält på de mindre scenerna.
Det preliminära schemat ser ut som följer:

Torsdag: (FIBStart, vilket innebär att alla scener inte används)
20.00 Aldo Linares (Madridboende DJ som av tradition öppnar festivalen)
21.25 Mando Diao (ska bli intressant att jämföra med Arvika)
22.40 Iggy & The Stooges
00.00 Vacaciones Diyeis
00.15 Bright Eyes
02.00 Trash Pussies
03.15 Brazilian Girls
04.00 People are Germs

Fredag:
16.30 Olimpic (Escenario Fiberfib)
18.15 Mirafiori (Vodafone FIB Club)
18.35 Rufus Wainwright (Escenario Fiberfib)
20.20 Herman Düne (Vodafone FIB Club)
21.00 Klaxons (Escenario Verde)
23.00 The Rapture (Escenario Fiberfib)
00.00 Jesús Ordovás (Vueling Pista Pop)
01.15 Devo (Escenario Verde)
01.20 Dan Le Sac vs. Scroobius Pip (Vodafone FIB Club) (ja, det blir nog omöjligt)
02.20 Vitalic (Escenario Fiberfib)
02.25 The Presets (Vodafone FIB Club) (ja, igen)
03.45 Digitalism (Vodafone FIB Club)
04.55 DK7 (Vodafone FIB Club)
05.50 Carl Craig (Escenario Fiberfib)

Lördag
18.15 Dorian (Vodafone FIB Club)
18.40 Astrud (Escenario Fiberfib)
19.15 Jamie T (Vodafone FIB Club)
19.45 Os Mutantes (Escenario Fiberfib)
21.00 Albert Hammond Jr. (Escenario Verde)
21.25 Cansei de Ser Sexy (Escenario Fiberfib)
23.05 Camera Obscura (Vodafone FIB Club)
00.15 The Human League (Escenario Fiberfib)
00.35 Najwajean (Vodafone FIB Club)
01.25 Arctic Monkeys (Escenario Verde) (blir nog också svårt med nedan i åtanke)
01.35 DJ Koze (TBA)
04.05 Sascha Funke (Vodafone FIB Club)
05.10 Hazcaso (Vueling Pista Pop)
05.45 Damian Lazarus (Escenario Fiberfib)
06.00 Cosmo/Bitches Brew (Vodafone FIB Club)

Söndag:
17.30 The Pipettes (Escenario Fiberfib)
19.20 Peter von Poehl (Vodafone FIB Club)
20.00 Calexico (Escenario Fiberfib)
20.25 CatPeople (Vodafone FIB Club)
21.00 The Hives (Escenario Verde)
21.30 Amy Winehouse (Escenario Fiberfib)
22.45 Patrick Wolf (Vodafone FIB Club)
23.45 Black Rebel Motorcycle Club (Escenario Verde)
00.15 Simian Mobile Disco (Escenario Fiberfib)
01.20 DJ Yoda (Escenario Fiberfib)
03.00 Scream (Vueling Pista Pop)
05.10 Filthy Dukes (Vueling Pista Pop)
05.50 Tobias Thomas (Vodafone FIB Club)

Ser jag hälften av de här konserterna/sessionerna har jag nog fyllt min kvot för i år.