En yster publik har samlats framför scenen på Skeppsholmen när Kanye West kliver på scenen, tjugofem minuter efter utsatt tid.

Jag tänker på Lina Nyberg och vad hon skulle säga om att åtta av elva artister på scenen är kvinnor, även om fotograf Fifi Nylander säger något om utsmyckning och Robert Palmer. Men stråksektionen ger verkligen något extra för spelningen. Kapellmästarinnan äger bakre delen av scenen till och med när Kanye själv klättrar upp dit.

Mr. West spelar hits från såväl ”College Dropout” som ”Late Registration” samt några av de produktioner han hunnit med åt andra under tiden. Märkligt blir det när A-Track spelar Jay-Z som introducerar sig själv på skiva och låter Kanye sjunga med i introduktionen. Märkligare ändå när Kanye idkar karaoke-disco till Michael Jackson och A-Ha. Stråksektionen spelar upp till ”Bittersweet Symphony” och det sista tvivvlet om varifrån Kanye hämtar sin publik från blåses bort. Poppubliken ljublar igenkännande och det är inte för Rolling Stones skull.

Men det är synd att han inte gör något med sina lån. Det hade givit spelningen något mer än enkla blinkningar till vänner, hjältar och den egna karriären. Det blir lite för platt och såsigt när det bara spelas för att Kanye gillar det. Det närmaste jazz vi kommer under spelningen är när A-Track spelar ett skivspelarsolo. Och det är ärligt talat lite för mästerskap-aktigt för min smak. Om det går att vara musikhögskoletråkig med skivspelare så är han det.

Men det viktigaste ikväll är hur väl Kanye fungerar som underhållare. Hans solglasögon blänker, den röda jackan lyser och hans leende smittar. Th-throw your motherfucking hands / Keep em high och publiken lyder villigt.

Allra bäst blir det till extranumren när jesus går igen. Han kunde lätt ändrat texten till Next time I'm on Skeppsholmen everybody screaming out 'Jesus Walks' när publiken gungade och lydigt sjöng med. Till sist sträcker han sig ut och försöker ”Touch the Sky”. Ärligt talat hade jag hoppats på en bättre avslutning. Men är man en hit-spelare så måste man väl leverera just hitsen.

Mot slutet av Jonas Kullhammar Quartets spelning drar vi oss uppåt mot bord och bänkar längre upp på slänten nedanför Moderna Muséet. Det är här jazzfestivalen är som allra bäst med gott sällskap, vin i plastglas och festivalsushi. Bortskämd sitter jag där i solen och ler och lystrar. Det är nästan så att till och med Shuffle Demons blir bra, men som sagt bara nästan. De spelar någon form av populär-dratta-på-arslet-jazz i mönstrade kostymer och kunde ärligt talat hellre låtit bli.

Jonas Kullhammar Quartet spelar i stort sett sin senaste skiva, ”Son of a Drummer”, den första spelningen på programmet under torsdagens jazzfestivalkväll.

Det är roligt att se Sour T stå alldeles loj bakom sin bas när Jonas berättar historien om ”The Rise and Fall of Sour T” för att sen inleda med ett långt och mullrande bassolo.

Jonas är rolig och har den lilla publik som samlats så här tidigt på kvällen i sin hand. Han presenterar sitt band som Sveriges kanske snyggaste musiker (Torbjörn Zetterberg), alla lite äldre damers favorit (Jonas Holgersson) och modeikonen (Torbjörn Gulz).

”Stormen” kommer mer till sin rätt i det fria och Jonas sorgsna och lite frustrerade improvisationer innan han förstår att hans fästmö faktiskt kan ta nästa flyg upp till svärföräldrarna för att fira jul väcker medömkan. Bäst ikväll är ”Hitman” om deras vän och hans brinn för slagsmål på fyllan.

I en nästan lika märklig som frän sättning i hotelloungen på Hotel Anglais i Sthlm ställer Thorbjörn Zetterberg Allstars upp vid kvällningen. Bandledare Torbjörn Zetterberg längst bak bakom sin bas, Ola Hultgren med trumstockar bakom ett litet trumset, Nils Berg med en saxofon och Jonas Östholm vid klaviatur.

De spelar material från Kullrusk, norska Brat och Daisy. I första set kliver Daniel Boyacioglu upp på scen och läser. Det skänker ytterligare cool till baren där hotellgäster och konsertbesökare samsas framför den improviserade scenen. I andra set som mest domineras av Sun Ra-material kliver Sthlm Jazz Festivals producent och artistical director John Nugent upp på scen med sin saxofon.

Innan de sista blå tonerna tonar ut vandrar jag mot hissen på väg upp mot mitt rum. Det känns oerhört lyxigt att bo med jazzen.