Det som möter mig är en kompakt vägg av precist och mekaniskt spelad hård jävla musik. Det är en vägg av repititivt oljud som ändå svänger något så infernaliskt. Det här, Tomas Lundström, är svängig metal. Eller hardcore om någon så vill. Det är all den kraft jag inte hörde hos JR Ewing. Det är det här som är den riktiga fortsättningen på ”The Shape of Punk to Come” (minus den maniska agitatorn längst fram).

Mitt på blanka eftermiddagen när solen steker scentälten som hårdast är Killl fullkomligt utmattande. Efter 40 minuter lämnar jag flämtande Pavillion. Men med ett nöjt leende på läpparna.

Medan de andra går på Arctic Monkeys, Wolfmother och The Strokes går jag tillbaka till tältet för att hämta mobilladdaren. Den här gången räcker det att höra The Strokes från backstage-området. De är ju inte direkt en underhållningsfest för ögat.

Tar mig till Metropol och spanar på Coldcut utifrån solgasset. Fjärde dagen på festival är dagen då det måste sparas på krafterna och jag har två viktigare konserter kvar. Men legender måste ses, om än på håll. Mot slutet radar de upp en del klassiska hiphoplåtar och gör en mer eller mindre instrumental version av ”Paid in Full”. Min fundering är varför rappare är så rädda för att tolka andras texter. Jonathan Moore och Matt Black har trots allt en gästande MC med sig. Kunde inte han ha lagt några klassiska rader?

Spank Rock står näst på tur. Återigen står jag i det minsta tältet, Pavillion. Konserten öppnar med ett kortare dj-set på 20-30 minuter. När huvudpersonen själv dyker upp lyfter taket. Den förvånansvärt tunna publiken dansar glatt och viftar lyckligt med händerna i luften. Det är en hitkavlkad. Igen.

Spank Rock har Usher-movesen nere och en pojkaktig charm. I en rättvis värld skulle han kunna bli lika stor som Pharrell, men nu går han indie och behöver hitta någon märklig crossover-hit. Jag är inte helt säker på att han har den om inte ”Sweet Talk” lyckas och det har den väl egentligen inte gjort.

Under konsertens gång stör jag mig lite på att Spank Rock lämnar scenen ganska ofta och lämnar över showen till den träigare sidekicken. Och visst borde han ha haft dansare eller danserskor med sig? Men kanske är det bara för att slutet är så nära och min kropp är mer än lovligt stel som jag inte hamnar i den rätta stämningen. Mikael och Anna tycker att det är den bästa eller åtminstone en av de tre bästa konserterna på hela festivalen.

Passerar förbi Orange när Franz Ferdinand spelar ”Take Me Out”. Sällan har jag sett publikhavet framför största scenen hoppa så entusiastiskt. Själv har jag valt att spara dem till Arvikafestivalen. Det kommer att bli grymt framför en något mindre scen.

Animal Collective öppnar med tre-fyra av sina allra mest lättillgänglig låtar, bland andra ”Grass” och ”The Purple Bottle” (om jag inte minns fel, det var trots allt ett par dagar sen nu). Indierock-flörtarna om ni så vill. Det får alla i tältet på gott humör, så även mig. Den snälla öppningen gör det lättare att följa dem på resan ner i ett snårigare träsk av strukturerat oljud (jo Håkan Engström ”I Just Called to Say I Love You”-lånet var planerat och visst tusan sjöngs orden med rätt melodi).

Det är kanske inte riktigt lika hänförande som när jag såg dem i Malmö, men förhållandena är å andra sidan radikalt annorlunda. Och jag tänker se dem igen när jag får chansen att se dem inomhus på klubb igen. Det är där deras rytmiska resa passar som allra bäst.

Medan Roger Waters stänger Orange plockar vi ihop tälten och reser hem. Det har varit en go festival och jag är märkligt nog redan sugen på att åka tillbaka.

Vi går förbi de holländska gammelpunkarna The Ex och ger dem tre låtar. Kanske mest för att hylla våra tältgrannars enda hemlandsband. Det är helt ok, men hungern har satt in och de överlever inte trelåtarstestet. Det var ändå lite roligt att det var den kvinnliga trummisen som skötte mellansnacket genom att lämna sin plats och gå längst fram till scenkanten.

Med Immortal Technique i bakgrunden äter vi den sjukt fina pesto-pastan.

Klockan 19 är det dags för kvällens höjdpunkt. Primal Scream. Vi är galet peppade och Håkan och jag ställer oss i främsta fållan. Det är relativt glest mellan människorna och det är inga som helst problem att stå kvar.

Bandet bjuder på en rejäl hitkavalkad. Det känns som ”Dirty Hits” med en handfull nya låtar insprängda här och där. De öppnar med ”Movin' on Up” och med det sätts tonen. Det är glatt och soligt. Lite förvånad blir jag ändå av att de dammar av låtar som ”Kowalski” och ”Shoot Speed/Kill Light” och dessutom gör dem i så pass originaltrogna versioner. Jag hade på något vis väntat mig att det skulle bli en ganska renodlad boogie-show.

Ännu märkligare att det faktiskt funkar så bra och inte bara blir schizofrent.

Tyvärr är inte bandet längre lika snyggt som det är bra. Bobby är så klart fortfarande fantastisk i all sin slapphet. Jag vet inte ens vem storfiskaren till gitarrist som stod precis framför mig är (han såg ut som en blandning av Anthony Hopkins och Paul Branson). Mani är sinnebild av en ölfet britt (och blir lycklig som ett barn när råddaren håller upp en skylt som berättar att Engalnd förlorade kvarten). Martin Duffy är gömd någonstans bakom en stapel med Marshall-stärkare.

Men herregud vilken hitkavalkad.

När klockan nästan slagit tolv är jag fortfarande på riktigt bra humör efter Primal Scream-festen och kommer på att George Clinton faktiskt spelar några hundra meter bort. Lyckas med andra ord se nästan hela konserten trots att jag tänkt passa. Rätt val. P-funkmaskinen gör sig trots allt som bäst när de får begränsat med tid. Jag skäms nästan för att skriva det, men så är det.

Det blir ännu en hitkavalkad (med en mastodontversion av ”Flashlight” som höjdpunkt) uppblandad med några låtar från senaste dubbelalbumet ”How Late Do U Have 2BB4UR Absent” )det vill säga låtar som funnits i livesetet i flera år redan) och tyvärr den förbannade urspårningen med gamla rockklassiker som alltid brukar dyka upp numer. Gubbarna gillar det, men jag förstår inte varför. De har trots allt sjukt gott om egna klassiker och deras liveversioner av låtar som ”Goodnight Sweetheart, Goodnight” är faktiskt inte särskilt bra.

Eftersom jag ändå är uppe och eftersom jag ändå dansat bort alla vännerna och batteriet i mobilen är helt slutkört går jag och ser Kanye West. Gissa om det bjuds på ännu en hitkavalkad. Jodå. Han har dessutom ett rejält band med sig, ingen töntig budgetshow som katastrofen The Game förra året. Jag lyckades inte räkna hur stor stråksektionen var, men det såg ut som samma orkester (eller åtminstone delar av den) som backade honom i Abbey Road. Det kommer att bli hur grymt som helst på Skeppsholmen under Stockholm Jazz. Missa det inte då.

Mitt i konserten tar han en paus i den egna hitparaden för att spela upp ett par låtar som inspirerat honom. Från skivor med lite sjung med från kören. Det blir ”Let's Stay Together” Al Green, ”Rock with You” med Michael Jackson och ”Take On Me” med A-ha. Och det är under den sista Kanye dansar som mest. Möjligen är det publikfrieri, men det är också en mycket märklig upplevelse.

Kanye West må ha ett ego lika stort som Axl Rose, men han vet hur man underhåller och ser dessutom ut att ha sjukt roligt när han gör det. Att han sen blir lite flåsigt andfådd ibland kan jag köpa.

Det är bra ställ, Sov är på gott humör och pumpar upp publiken som svarar med kärlek. Jag gillar det i stunden, men inte tillräckligt för att söka mig fram mot scenkanten. Så här dagen efter är jag inte riktigt lika övertygad. Andra stunder under kvällen har tagit över.

Ganska snart efter konserten kommer också min första festivaldipp. Jag följer med och kikar på JR Ewing, men blir inte särskilt imponerad och tar en runda runt området för mig själv istället.

Fat Freddys Drop har hunnit till de sista låtarna när jag går förbi och lockas in av det massiva jublet från publiken. Det är i ärlighetens namn inte särskilt bra, men ljudet av blåsinstrument och en dubbig djup bas får mig allafall på något bättre humör.

Går på chans och Mikaels rekommendationer och ser Kudu. En trummis, en keyboardist och en stor sångerska levererar dansant punkig disco i samma anda som ”New York Noise”-samlingarna från Soul Jazz. Det är inte särskilt mycket folk, så det går utmärkt att stå långt fram och dansa. Förlösande.

Det svänger ritkigt gott och det gör lite onta att hasta vidare redan efter en halvtimme, men med det goda humöret följer viljan att se Happy Mondays.

Mot alla odds är Shaun Ryder, Bez och de andra på topp. Min kropp fortsätter dansa och snart står jag längst fram tillsammans med en lycklig massa. Jag får väl erkänna att de egentligen bara har en handfull riktigt bra låtar, men de placerar ut dem smart under setet vilket gör att stämningen aldrig sjunker.

När avslutningen kommer med ”24hr party people” kan jag inte göra mer än att le, dansa och fortsätta festen. Klockan har hunnit passera tio och tiden för konserter är över.

Jag antar att det är förklaringen till att tältet vid, den för all del lilla, scenen Pavillion är packat med folk när The Thing kliver på som dagens första band. Det som förvånar mig mer är att alla stannar kvar när trion gör sitt bästa för att missuppfatta rocken på frijazzvis. Men när 79 000 människor samlas och de flesta har ett någorlunda stort musikintresse kanske det finns tillräckligt många som precis som jag ler som lyckliga små barn när Mats Gustafsson blåser i det allra största hornet.

Jag ska inte säga att jag lyckas uppfatta några exakta låtar, men jag hör många melodier jag känner igen. Ibland upp till tre fyra eller fem olika i samma stycke. Missuppfatta var ordet. Det blir ett Black Sabbath-riff kört genom ståbas här och en PJ Harvey-melodi omtutad där.

Riktigt grymt och det enda jag behövde se på riktigt under torsdagen kan bockas av och markeras med ett MVG i kanten.

Jag ger Clap Your Hands Say Yeah! en chans, men maken till meningslöst popband har jag inte hört sen Menswears dagar.

Så jag går vidare mot den största scenen och för att hitta en plats inför Axl Rose-konserten. Ja, han är exakt en timme försenad.

Öppningen med ”Welcome to the Jungle”, ”It's So Easy”, ”Mr Brownstone” och ”Live and Let Die” är väl exakt densamma som i Stockholm om jag minns recensionerna rätt. Och eftersom han brännt av de tre låtar jag ville höra med en gång och eftersom ”Live and Let Die” var en skitdålig cover redan från början så kan jag tryggt lämna området vid scenen.

Ingen använder lika många fyrverkerier som Axl.

Blir senare medlurad till Arena där Sigur Rós står på scenen. En halv låt står jag ut innan jag lämnar tältet fnysandes något om ”som Kent fast med stråkar”. Ibland kommer insikterna klara och tydliga.

Fredag
18:00 Lady Sovereign (Odeon)
19:15 Fat Freddy's Drop (Ballroom)
21:30 Happy Mondays (Metropol)
23:45 Marcello D2 (Ballroom)
02:00 Five Corners Quintet (Ballroom)

Lördag
13:00 Koop (Metropol)
15:00 Kieran Hebden & Steve Reid (Metropol)
16:30 Immortal Technique (Odeon)
18:00 Pharoahe Monch (Arena)
19:00 Primal Scream (Orange)
21:00 Superdiscount Live feat. Etienne de Crecy, Alex Gopher & Julien Delfaud (Metropol)
23:00 Tiga
23:30 George Clinton Parliament/Funkadelic (Arena)
01:00 Kanye West (Orange)

Söndag
15:00 Killl (Pavillion)
15:00 Damian Marley (Orange)
19:00 Spank Rock (Pavillion)
19.30 Franz Ferdinand (Orange)
21:00 Animal Collective (Pavillion)

Kanye West sparar jag nog till Stockholm Jazz. Franz Ferdinand sparar jag till Arvikafestivalen. En enda krock så här långt och då vill jag verkligen se både Killl och Damian Marley, blir kanske några låtar med den senare om Killl blir för jobbigt. Oddsen att jag ser Five Corners Quintet får väl anses som små. Jag har säkert missat något för jag har läst programmet hiskeligt snabbt.