Jag råkar vandra förbi utanför Stora Dans samtidigt som The Animal Five slår an första ackordet, så jag bestämmer mig för att ge dem en chans. Minns att jag gillade en sjua de släppte för ett par år sen och trots ett och ett halvt år i Malmö har jag fortfarande inte sett dem live.

Deras rock'n'roll är väl egentligen inget särskilt uppseendeväckande, men sångaren Martin von Inghardt är en god underhållare som med tiden skulle kunna placera sig någonstans mellan Tomas Öberg och Howlin' Pelle. En dos hygglig rock under tidig eftermiddag passar fint i en knapp halvtimme en solig sommardag i Småland.

Timbuktu & Damn!
Hawaii, kl 16:15

Förra året såg jag den där combon varannan vecka i ett par månaders tid. Eller åtminstone kändes det så. Så peppen är väl inte på topp trots att det är deras enda festivalspelning i Sverige i sommar. Ryktet att de ska ha arrat om låtarna ganska friskt gör att jag ändå tittar förbi. Jag ger dem en trekvart.

Öppningsnumret ”Generellt” har klätts i gammel-jamaicansk skrud och sätter tonen för den del av konserten jag hinner se. Efter en lång radda örhängen följer nämligen två tolkningar av låtar ur Helt Off-katalogen, ”Babylonsjukan” och ”Det brinner i Paris igen”. Som sista spår innan jag går får jag höra ”Vem pra Bahia (Vi drar till Malmö)” med Simone Moreno som gäst (låten finns på hennes album ”Samba Makossa”).

Den tidiga timmen till trots är det en ovanligt stor skara som samlats framför Hawaii. Stämningen är hög och leendena är många. Jag gillar det jag hör men föredrar att se Timbuktu & Co på intimare scener. Att sen han den lille brune blivit en mästare på att fylla ut även så här stora scener är en annan sak.

Så med ”Det löser sej” i ryggen vandrar jag vidare mot Jamobilen.

Aqueen Dance and Ton
Jamobilen, kl 17:00

Det är så klart en minst sagt otacksam uppgift att leverera en konsert med musik i gränslandet mellan reggaeton, dancehall och hiphop samtidigt som Timbuktu står på festivalens största scen. Så när jag kommer ut på udden där Jamobilen ligger sitter bara en handfull människor i solstolarna framför scenen. De flesta har sannolikt ingen koll på vad som ska ske. Man kan ana en viss nervositet över den skrala uppslutningen, men ungefär tio minuter efter utsatt tid kör Linda Pira och Lady V ändå igång showen tillsammans med dansaren Jonas och DJ Krusty. Under konsertens gång får de också besök av Sona och skivbolagsbossen Ayesha.

Jag antar att det ingick i bokningen att de skulle dra lite historik runt genrerna de bjuder oss på. Det är trots allt Riksteatern som ligger bakom Jamobilen, så det luktar institution och inte så lite folkbildning över arrangemanget (ett intryck som dessutom förstärks av att Leif Pagrotsky får lite privata reggaeton-danslektioner). Men jag kan inte låta bli att tycka att det känns lite ostigt och muntlig redovsining under en lektion i svenska när vi får en grund presentation av reggaetons födelse till livs. Visa oss med musik istället. Skit i historiken.

För både Linda Pira och Lady V ger oss musik som inte är omedelbart enkel att placera i snäva fack. Visst finns de tydliga rötterna där och i Lady V:s fall också tämligen troget reggaeton-skolan. Men bespara oss lektionerna, de sänker tempot och tar fokus från festen som skulle kunna bli riktigt fet och svettig annars.

Årets ni borde varit där-konsert.

The Gossip
Teaterladan, kl 19:30

Jag såg The Gossip första gången i samband med Ladyfest i Lund och charmades direkt av deras spastiska discopunk. Grymt svängigt och hårt dansant med en tvättäkta scream queen i bästa funky divas-anda i Beth Ditto.

Tyvärr lever de inte riktigt upp till min minnesbild den här gången. Det är bra, men smäller inte till direkt. Öppningen är lite skakig med väl långa pauser mellan de korta låtarna. Som bäst blir det de få gånger Brace Paine lägger ifrån sig gitarren, hänger på sig basen och pumpar ut svängigt dansanta basgångar till Hannah Blilies slamriga disco not disco-trummor.

Cunninlynguists
Stora Dans, kl 20:00

De öppnar med ”Hellfire”, den överlägset bästa och Arthur Brown-samplande låten från ganska mediokra nya albumet ”A Piece of Strange”. Sen maler de på i friskt tempo med ett enormt gensvar från publiken. Det är ingen överdrift att säga att Stora Dans kokar.

Själv tröttnar jag redan efter 20 minuter. För när hiphop lutar sig mot enbart bakgrundsmusik och DJ:n fått stanna hemma saknas ett vitalt element. Det blir helt enkelt lika spännande som singback.

Ljudet är tyvärr ganska risigt under de första två låtarna med rejält överslag på basen. Men lagom till tredje låten, plågan ”Mr Cool”, ordnar det upp sig. Till min förvåning tas dessutom det enervernade stycket emot med jubel och allsång som vore vi i en frikyrka. För första gången någonsin känner jag att jag är dubbelt så gammal som publiken i Hultsfred. Dryga tio år av förnekelse är till ända.

Snook levererar verkligen och jag är glad att de fokuserar på senaste albumet ”Är” under den halvtimme jag klarar av att stanna i svettbastun Atlantis. En god start på en fredag som lovar en fin samling hiphop.

Gnarls Barkley
Pampas, kl 17:30

Innan konserten har vi spekulerat i vilken uppställning som ska stå på scenen. De flesta gissar att det nog blir en mindre produktion än den som visat upp sig i olika TV-shower med en släpig version av monsterhiten ”Crazy”.

Så blir det inte.

Här snålas inte och med på scenen finns den fyra kvinnor starka stråksektionen, de tre i kören, basist, trummis, gitarrist och keyboardist. Och så klart både Dangermouse och Cee-Lo Green. Tyvärr kraxar Cee-Lo stundtals ganska illa.

De flesta låtarna är mer eller mindre omarrangerade, ofta i något slöare sommarlätta versioner. ”Feng Shui” dras ut till tre minuter (för att fylla ut timmen de ska stå på scenen antar jag). ”St. Elsewhere” blir något av en höjdpunkt. Under ”Transformer” bjuder kören på snygg robotdans. När ”Crazy” till slut spelas som näst sista låt vibrerar marken framför scenen, när den är slut försvinner en ganska rejäl del av publiken. Trist, men så kan det väl vara när man bara hunnit skaffa sig en rejäl hit.

När det är som bäst känns Cee-Lo som pastor i en kyrka och när han fyrar av ett bländvitt leende i ”Smiley Faces” och ber publiken gör likadant är det svårt att inte charmas.

Ändå blir det inte riktigt den överkörning jag hoppats på. Mest beroende på att Cee-Lo inte riktigt klarar att ta alla toner så starkt och rent som jag önskar (och ibland dessutom glömmer några rader). Så, jo jag är lite besviken men minst hälften av låtarna görs i grymma versioner och på en mindre scen med lite med närhet kan det här bli fantastiskt. Så vi säger väl att vi ses på Vega i Köpenhamn till veckan då.

Pharrell
Hawaii, kl 19:00

Om förväntningarna inför Gnarls Barkley var högt ställda var de desto lägre inför Pharrell. Att sätta honom på Hawaii trots att solodebuten inte hunnit ut än kändes som en rejäl chansning. Nog för att han har en diger katalog att luta sig mot (om allt han skrivit och/eller gästat på räknas och det gör det så klart).

Han öppnar med ”Can I Have It Like That” och då finns det inte en tjej i publiken som inte gör sitt bästa för att ersätta Gwen Stefani. Redan där är matchen över och Skateboard P har vunnit över den riktigt stora publikskaran framför Hawaii på sin sida.

Han lutar sig ganska tungt mot N.E.R.D.-katalogen och gör ett besök i Snoop-butiken där han lånar tillbaka ”Drop It Like It's Hot” och ”Beautiful”. Vi får så klart några spår som komma skall också, bland annat nästa singel som blir ”Number 1″. En skönt somrig sak med de kaxiga raderna ”Number one / Smash hit / Off the charts / Classic” som refräng (leta hos din lokala mp3-dealer för smakprov). Jag förvånas precis som under Snook-konserten av hur mycket spontan allsång som uppstår. Ibland känns det lite som om vi vore på Skansen med Pharrell som Anders Lundin.

Avslutningen blir en rejäl hitkavalkad som går i funkrockens tecken med klimax i en vildsint version av ”Lapdance”. Jag är sjukt nöjd när jag går därifrån samtidigt som Pharrell går runt och hälsar på alla som stått i främsta ledet.

Riktigt riktigt bra och dessutom ett bevis för att r'n'b/hiphop kan dra stora folkmängder till och med på en rockfestival i Småland. Tack Rockparty för att ni vågade ta chansen igen.

The Strokes
Hawaii, kl 21:30

Jag hade väl egentligen inte planerat att se The Strokes, men när de flesta i sällskapet beger sig dit följer jag med. Jag gillade trots allt ”Is This It” när det begav sig. De två senaste albumen har jag inte hört mer än på avstånd.

”Juicebox” möts av sn unisont hoppande folkmassa och jag tycker faktiskt att Bon Jovi-basen är lite underhållande. Dessutom är den ganska enkel att skråla med i. Tyvärr går det ganska många dussinlåtar mellan de få spåren från ”Is This It”, så när ”Last Nite” dyjer upp efter 30-40 minuter är det slutsignalen för min del.

En hygglig spelning om än mer än lovligt enformig. Det händer inte särskilt mycket på scenen och det som räddar konserten är faktiskt publikens villkorslösa kärlek.

The Mitchell Brothers
Teaterladan, 19:00

Det är inte mycket mer än halvfyllt i Teaterladan när The Mitchell Brothers DJ slår på musiken två minuter före utsatt tid. Tony och Teddy kliver ut på scenen exakt 19:00. 48 minuter senare kliver de av. Exakt fem minuter innan England avslutar 2-0 segern mot Trinidad & Tobago i fotbolls-VM. Att de trots den elaka schamläggningen lyckas visa inget annat än glädje över att stå på en liten scen i Småland framför en ganska liten men entusiastisk publik andas inget annat än professionalism.

Jag undrar hur sura de egentligen var över att tvingas stå på scenen samtidigt som England spelade mot T&T?

Sällan har jag blivit så lycklig av falsksång som när Tony & Teddy skrålar ”he's had a fair few shots” i ”Excuse My Brother”. Publikresponsen när irr-bröderna introducerar ”Alone with the Telly” är öronbedövande. ”Harvey Nicks” bränns av redan som andra nummer. Kort sagt, konserten är publikfrieri på högsta nivå.

Och då har jag ändå inte nämnt uppdelning av publiken i en Teddy- och en Tony-sida än.

Ändå tänder det inte riktigt. DJ:ns musikläggning mixas för lågt och mellanspelen där Mitchell Bros instruerar publiken i olika interaktionsövningar drar ner tempot. Riktigt vasst blir det bara när de undantagsvis kör ihop två låtar och struntar i mellansnacket.

Jo jag tror nog att en och annan kände sig lite snuvad på konfekten när det inte blev något extranummer. Ingen ”When the Whistle Blows”!?

Men det är klart att det var bra och det är en hygglig öppning av ett extremt soligt Hultsfred.

Sverige – Paraguay
I en källare i en villa i Hultsfred

Fredrik Ljungberg! Det är egentligen allt som behöver sägas. Kollektiv glädje är banne mig den bästa glädjen. I segerruset efter fotbollen försvinner all min vilja att se konserter. Så här efteråt svider det så klart lite att jag missade både Diplo vs. A-Trak och Kano, men igår var det inte ens att tänka på. För lättad och omtumlad. Skitsnack var viktigare än dans.

Olof Mellberg var så klart bäst på plan.

Jag har väl varit den absolut mest positiva personen i redaktionen till årets line-up, men även jag har knorrat en del. Och jag var definitivt den som lyfte minst på ögonbrynen när Gnarls Barkley presenterades, föga förvånande.

Teoretiskt sett borde jag vara nöjd med årets program. Det är metal här och rock där. Och visst finns en hel del bra grejer. Soulfly är ett band som står mig rätt så nära, Deftones ska bli spännande att se, Raised Fist och Burst levererar allt som oftast. Problemet är att det inte är något som jag känner att jag absolut måste se, undantaget Coheed & Cambria.

Gemensamt för de flest av de hårdare akterna på årets festival är att de dels har spelat tidigare, dels att de alla håller sig inom de mer modesta varianterna av metal. Undantaget är Strapping Young Lad, ett band som jag inte har någon egentlig koppling till utöver att min kompis Martin tycker om dem väldigt mycket. Och så spelade de väl förra året om jag inte minns fel.

Nej det jag saknar i årets line-up är ett rejält grepp om den hårdare metallen. Som jag ser det kan man när man nu har valt att fokusera på hårda band, som man väl ändå får säga att de gör, Korns avhopp till trots, så kunde man löpa linan fullt ut. Kombinera de stora drakarna på Atlantis och uppåt med intressanta, smala akter på de mindre scenerna.

För utbudet på metalfronten på Teaterladan och neråt är inte speciellt upphetsande. Stonegard ska få en chans och så är det radna nämnda Strapping Young Lad då. Men metalfokusen hade kanske blivit för tung om man hade kompletterat på det viset, och det viktigaste är väl att sälja slut på biljetterna inbillar jag mig. Mer business helt enkelt. Och ur den synvinkeln är det nog ett bra program de har knåpat ihop.

Nu är det ju lik förbannat så att jag har för mycket förkryssat för att jag ska klara av att se allt. Inga egentliga måsten, men en hel del som jag sedan tidigare vet är bra, antingen rent musikaliskt eller konsertmässigt. Timbuktu & Damn! är väl inget som frekventerar min cd-spelare speciellt ofta, men det lär bli en grym show. Sen får jag väl kasta ett öga på Gnarls Barkley och Pharrell då, för att se vad det är som är grejen egentligen.

Men till syende och sist finns den ändå där någonstans, känslan av att det nog kan bli riktigt bra till sist ändå. Och de lågt ställda förväntningarna är en gyllene förutsättning för det.

Torsdag
17.00 Stonegard
17.30 Coheed & Cambria
19.00 Deftones
20.15 Soulfly
21.00 Sverige-Paraguay

Fredag
13.00 Raised Fist
19.00 Blindside
21.30 Burst
22.45 Opeth

Lördag
16.15 Timbuktur & Damn!
19.30 The Gossip
00.15 In Flames

Jag hittar ändå tre starka skäl till att åka till Småland i år igen. Tre konserter jag kommer att ringa in med dubbla cirklar i mitt program.

The Mitchell Brothers
Teaterladan, torsdag kl 19:00
Så här i fotbollstider kommer det så klart att kännas helt rätt att se Mitchell Brothers trashtalka den svenska publiken som uppladdningen inför drabbningen med Paraguay och senare brödernas England. För den som inbillat sig att rolig musik inte kan vara bra är ”A Breath of Fresh Attire” beviset på motsatsen. Jag gissar att smågruffet i försnacket till ”When The Whistle Blows” kommer att handla mer om Svennis, Sverige och England än Liverpool och Tottenham den här gången.

Gnarls Barkley
Pampas, fredag kl 17:30
Alla haters som inte fattat ”St Elsewhere” kan ju fortsätta grina. Ja jag börjar också bli trött på att höra ”Crazy” överallt. Men missar ändå inte för allt smör i Småland årets konsert på svensk mark. Vågar man hoppas att de kommer med en lika skön scenutstyrsel som till MTV Movie Awards?

Matchen Sverige – Paraguay kl 21:00 har så klart också dubbla ringar.

Pharrell
Hawaii, fredag kl 19:00
Nog för att skivan börjar bli lika sen som Lady Sovereigns, men de få spår som läckt är tillräckligt bra för att jag ska vara sjukt nyfiken. Och varje Pharrell som Rockparty bokar måste ges extra stöd. Så att de kanske kan gå fem Pharrell på varje Lordi nästa år. Jag undrar dessutom helt ärligt hur han tänker bygga sin show på festivalens största scen när han inte ens har en aktuell storsäljande singel att luta sig mot.

En enkel eller streckad ring hamnar runt de här konserterna (ja det finns en del krockar):

TORSDAG
15:15 Amadou & Mariam (Pampas)
19:55 Max Peezay (Teaterladan)
23:00 Diplo vs. A-Trak (Atlantis)
01:00 Kano (Atlantis)

FREDAG
13:00 Raised Fist (Atlantis)
15:00 Snook (Atlantis)
17:00 Pascal (Stora Dans)
21:00 Smif n Wessun (Atlantis)
21:30 Burst (Teaterladan)
00:30 PH3 med gäster (Stora Dans)
01:15 Babyshambles (Pampas)
02:00 SLS (Stora Dans)
02:45 Up Hygh Soundsystem (Stora Dans)

LÖRDAG
16:15 Timbuktu & Damn! (Hawaii)
17:00 Aqueen Dance & Ton (Jamobilen)
19:30 The Gossip (Teaterladan)
20:00 Cunninlynguists (Stora Dans)
20:00 Rigas (Rookie)
21:30 Hets (Stora Dans)
01:00 Supersci (Stora Dans)
01:45 Spotrunnaz (Stora Dans)
02:30 J-Ro (Stora Dans)

Jag inser redan nu att alla konserter efter midnatt ligger dåligt till (särskilt fredag och lördag). Det är helt enkelt för lång tid mellan föregående intressanta konsert och midnattsspelningarna. Eftersom jag tycker att senaste albumet med Cunninlynguists är direkt skitdåligt så kommer jag sannolikt att börja med Rigas som släppt en riktigt bra skiva med ”This Year Has Been Good To Me” och därför är lördagens enda nödvändiga konsert. Hade det inte varit för fotbollen hade jag nog petat in ett par konserter till under torsdagen. Otur för bland andra Zeigeist att spela just då.

Dessutom spelar: Advance Patrol, Supersci, J-Ro, Spotrunnaz, DJ Mats Nileskär, DJ Large med Organism 12 och Basutbudet.

Rockparty meddelar också att hela dansutbudet nu är spikat och klart. Bland annat ses större delen av de många svenska elektronika-artisterna som en gång hade sin bas i Hässleholm på scenen tillsammans under fredagsnatten. Ja jag syftar på bland andra Andreas Tilliande, Sophie Rimheden och Stefan Thor.

Annat dansant i Hultsfred kommer från bland andra: Deepgroove (UK), SLAM (UK) och Disco Belle.

Häromveckan blev det förresten klart att Ane Brun återskapar nästan hela sin senaste duettskiva live i Hultsfred. Dessutom släpptes sju andra akter då, men jag har glömt vilka. Förlåt. (Dessutom tycker jag kanske att det är lite väl mycket billig reklam att pytsa ut en massa småsläpp titt som tätt. Gör klart programmet nu.)