Innan vi går in i fotodiket på Mayhemspelningen får vi gott vänta på att vakterna ska släppa in oss. ”Tro oss, det är för vår egen skull” säger de och med tanke på kulisserna med bland annat grishuvuden, ett sargat, korsfäst lik och en presenning på golvet är det väl bäst så. Rykten inför spelningen gör nämligen gällande att bandet har rekvirerat 140 kilo kött till spelningen.

När bandet väl äntrar scenen har sångaren Attila på sig ett urgröpt grishuvud över sitt eget huvud och håller på med ett allmänt slafsande i en stund innan presenningen viks undan och vi släpps in i fotodiket. En minst sagt makaber entré.

Rent visuellt är konserten som en musikalisk version av filmen ”Baise-Moi”. En chockerande yttring av något slag som är direkt svår att sätta fingret på. Jag frågar mig om de gör det här bara för att provocera och äckla, men inbillar mig att det finns en mer genomtänkt idé bakom dessa galenskaper. Bandet framstår som väldigt genomtänkt i andra sammanhang så varför skulle det inte var det nu?

Men om det är så att det finns en tanke bakom utstrålningen så går den förbi mig. Och det stör mig lite. Dessutom förtar den visuella upplevelsen en del av det musikaliska, då man fokuserar till stor del på vad framför allt Attila har för sig på scen. Han lunkar fram och tillbaka, sticker en kniv i det korsfästa liket, sliter i det kors han har hängande runt halsen och utstöter en hel massa obehagliga låten både i och mellan låtarna. Mannen har i sanning ett brett röstspektra, det ska i ärlighetens namn sägas.

Låtmässigt ger konserten mig inte speciellt mycket. Ljudet är på sina håll alldeles för grötigt och jag kan inte Mayhem så pass bra att jag kan plocka ut några låtar egentligen. Någon ”Freezing Moon” bjuds vi inte på i alla fall och öppningsspåret är ”Pure Fucking Armageddon” får jag förklarat för mig.

True? Japp. Necro? Jomen. Bra? Jag vet ärligt talat inte. Det enda jag vet är att det kommer att ta ett tag att smälta, men att det onekligen var en fascinerande, om än ganska skrämmande och äcklig, upplevelse.

En rejäl dos klassisk death metal är vad som möter mig när Dismember äntrar scenen. Precis vad man kan förvänta sig alltså. Och det är en väldigt sympatisk konsert måste jag säga. Inget knussel, rakt på sak och framfört på ett avslappnat sätt. Dismember trivs på scen, de utstrålar en spelglädje av sällan skådat slag och att fortfarande ha den känslan nästan 20 år in i karriären är få förundrat inbillar jag mig. Känslan ger bandet energi och det är riktigt bra ös.

Två saker förvånar mig. Dels det mycket märkliga ljudet inledningsvis, dels att de river av ”Override of the Overture” så pass tidigt som de gör. Fast det gör mig inget, då det är min favoritdänga med bandet och vi hade planerat för ett matintag strax efteråt.

Jag ska ärligt medge att jag tillhör skaran som inte har speciellt mycket till övers för Helloween sedan herrar Hansen och Kiske lämnade skutan. När tyskarna gjorde Iron Maiden sällskap på Hovet 1998 var det dessutom så tråkigt att jag tappade förtroendet för bandet ännu mer. Men singeln ”If I Could Fly” gjorde att saker och ting förändrades en aning, framför allt beroende på Andi Deris insats. Och det intrycket förstärks på Gates of Metal. Sångaren må gilla falsetten lite väl mycket, hej power metal, men jag tycker att det på det stora hela blir bra.

När låtlistan dessutom har fyllts på med flera låtar från ”Keeper of the Seven Keys” del 1 och 2 blir jag smått nostalgisk. ”Halloween” och ”Future World” är två mycket kära återhöranden.

Och hade de dragit ner på solona och allsångstramset hade man kanske orkat stå kvar ännu längre.

Första anhalt på årets upplaga av Gates of Metal blev en krock mellan Naglfar och Lumsk. Det visade sig att det dessutom var två sidor av hårdrocksvärlden som visade sig på varsin scen hundra meter ifrån varandra.

Dels det vackra och varma som Lumsk står för, dels det hårda och karga som man hitar inom black metal som är fallet med Naglfar.

Och det blir det vackra varma som vinner denna eftermiddag. Ett snabbt besök i teaterladan, eller Led stage som den heter, en dryg kvart in i Lumskspelning gör att jag hellre glider tillbaka till Stora dans. Ja, eller Steel stage då.
För det är en riktigt trevlig upplevelse som norrmännen bjuder på. Deras mix av folkmusik och hårdrock gör att de har ett ganska udda sound och i symbios med publiken blir det, trots att musiken är rätt tillbakalutad, en ganska intensivt upplevelse.

De blandar friskt från sina bägge skivor de har släppt och det känns som om Stora dans är en perfekt scen för bandet då det blir väldigt intimt för att vara på en festival. Att sedan det sex personer starka bandet troligen gärna skulle ha haft mer scenutrymme är en helt annan femma.