Efter några festivaler avklarade och någon kvarvarande under sommaren 2006 känns det därför skönt att Arvikafestivalens program knappast på någon punkt får mig att ge mig själv löften jag ändå aldrig kommer hålla. Och som i slutändan, på hemresan, får mig att sucka tungt över mig själv och bidrar till den sedvanliga söndagsångesten.

Hur som helst. Arvikas program, som jag bläddrade igenom då jag anlände en sen torsdagskväll, med överstrykningspennan käckt i handen, fick nästan inga gula markeringar alls. Mycket kändes som gammal skåpmat. Annat kändes som ny skåpmat. Det är inte Arvikas fel att de ligger så sent på sommaren. Men det har onekligen sina följder. Men The Knife var ett måste. Efter den oförglömliga natten längst framme vid scenen på Berns tidigare i år visste jag att detta var ett av de av de fåräknade tillfällen man får att se något som kanske inte alls kommer hända igen. Något fantastiskt, något omtumlande, nästan skrämmande intensivt. Så var känslan på Berns, och så var känslan i Arvika.

Att tränga sig längst fram på Arvikafestivalens största scen visade sig vara en annan sak än på städade Berns Salonger i Stockholm. Vassa armbågar visade sig inte räcka. Här behövdes manlig eskort, två hårda händer att klamra sig fast vid då den bultande publiken tumlade åt än det ena, än det andra hållet. Folk föll. Folk skrek. Folk rusade blint in i varandra för att få en närmare blick på syskonen Dreijer som iklädda svart och med kusliga projektioner framför och bakom sig framförde material från framförallt senaste skivan, men också en del av de äldre låtarna. Allt i en lika dunkel, luguber tappning.

Det är ju så vackert. Men i kombination med den fallande publiken. De värkande revbenen. Den pirrande rädslan att tappa greppet om sina vänner, falla fritt, landa på marken där ingen alls skulle märka att de trampade på mig, gjorde konserten till mindre fantastisk och mer läskig än vad den kanske förtjänade.

Nationalteatern. Man undrar hur många år till de kan leva på hitsen från dåtiden. Barn av vår tid. Livet är en fest. Velour och hasch, flottiga skägg och drömmar om en annan värld. Kanske är det tidlöst, det kändes lite så när jag tittade ut över den unga publiken som sjöng med i texterna. Bredvid oss låg ett par och hånglade så att könsdelar stack fram ur byxor. På andra sidan stod föräldrar på festival och smålog och mindes säkert sin ungdom. Och trots att jag för länge sedan tröttnat på texter om Greven, Plast och Jag, blev jag varm i hjärtat. På ett härligt folkhögskolesätt. Peace Love och förståelse.

Sen var det ju en hel del annat också. Hitkavalkader jag hörde på avstånd, tryggt sittande på en filt vid en lastbil uppbäddad med madrasser och täcken. The Sounds må vara eller inte vara en produkt för JC-generationen, men herregud. Hits kan de skapa. Detsamma gäller Teddybears och det hade jag alldeles glömt bort. Franz Ferdinand såg jag av en slump och det hade jag nästan lika gärna varit utan. Energifattigdom är ordet, om det hade varit ett ord.

På vägen hem från festivalen drabbades jag först av ångesten för allt jag inte såg, men då hade jag ett program alldeles tomt på lysande överstrykningar att ta fram och bläddra i, och så var den saken ordnad.

De har för lite material att luta sig på. Det material de har är lite för tunt. Jag börjar sura redan när de hissar backdrop:en som består av deras skivomslag. Och när de inte riktigt lyckas ta en scen som Teddybears Sthlm fullkomligt dominerat några timmar tidigare så känns det bara svagt.

”Take Me Out” ges inte heller en riktigt lyckad behandling. *** och en nedflyttning till mindre lokal. Well do ya, do ya, do ya wanna / Well do ya, do ya, do ya wanna / Wanna go off Jepp.

De borde vara helt kalla. De är inte ens så här bra. Men för att de tror och tycker att de är det så är de också det. Teddybears Sthlms attityd är det som tar hem spelet. Patrik Arve leder publiken i talkörer som går AR-VI-KA och AR-VE och jag kan inte låta bli att garva.

När vi sen får ”Punkrocker” avbruten av Rusiaks inhopp som hiphopper, Rusiak med på ”Rock n' Roll High School” och Rigo som gör sin ”She's a Pro” så är det framför allt underhållna vi blir. Det här är Lasse Berghagen för en desillusionerad publik.

Ärligt talat har jag alltid mest tyckt att de är sådär. Det är de ikväll också. Höga toppar, men mest platt mark. När dessutom ljudet är kasst och utrustningen deras ovän som ikväll så håller det inte riktigt. Men jag är ganska nöjd ändå.

När jag passerade konserten med Franz Ferdinand i Roskilde bestämde jag mig för att inte missa dem i Arvika. När vi ställer oss framför scenen runt midnatt den sista festivaldagen tycker jag att det nog är åtminstone en timme försent. Att få somna i en riktig säng lockar och kylan har börjat krypa in under tröjan.

Flera gånger under konserten slås jag av hur bra det låter. Jag vet att det finns kvällstidningskrönikörer som tycker att man aldrig ska skriva om ljudet, men när det låter så pass bra kan jag inte låta bli. Det hör annars till ovanligheterna på utomhusscener.

Franz Ferdinand är i ett märkligt läge. Deras första album fyllt med spattig pop med rötterna i postpunken är utmärkt och så fort en låt hämtad därifrån spelas tänder publiken lite extra. Låtarna från det senaste möts mer ljummet, singlarna undantagna. När de spelar en helt ny låt börjar jag skruva på mig lite nervöst. Den känns mest som ett flörtigt möte mellan pubrock och Wonderstuff. Så när jag i en intervju i Expressen dagen efter läser att nästa skiva ska luta mer åt funk och reggae fattar jag ingenting.

Så fort de hunnit spela ”Guitar Hero”-klassikern ”Take Me Out” börjar vi känna oss ganska färdiga med skottarna. Efter 45 minuter ger vi upp och går och sätter oss i bilen för att vänta in vår medresenär istället. Inte för att Franz Ferdinand är dåliga, mer för att det räcker med festival för den här gången.

Väl framme har jag fortfarande inte riktigt kommit över min ovilja. Telefonnätet är överbelastat och jag funderar över hur jag ska hitta Patrik Hamberg utan att kunna prata med honom. Väl inne på området möts av en inpromptu klezmer-orkester och jag känner festivalvärmen sprida sig i kroppen. Lyckligt. Det går så fort när det väl vänder. Naturligtvis ser jag mitt sällskap på en kulle längre bort, där solen letar sig ner genom träden.

Det är varmt. Lyssnar på Nitzer Ebb på avstånd och tänker hånfulla tankar om kommentatören på min Ministry-recension. När mörkret börjar lägga sig är jag på väg mot det jag är här för. The Knife på utomhusscen.

Andreas Nilssons projektioner framför dem, precis som på Berns tidigare i år. Ur Karin och Olof Dreijers ögon lyser det rött och en obehaglig känsla börjar sprida sig. Jag har inte kunnat formulera den förut. Och kan inte riktigt nu heller.

Konserten är bra men jag mår inte bra av den. Musiken är ensam och kall. Mötet med The Knife är hårt och oförlåtande. Tankarna jagar mig. Och omgiven av människor känner jag mig ensam. Publiken klappar taktfast och lyfter känslor om marscher och arkitektur från ”Metropolis”. Jag vänjer mig inte. Jag minns sen sist. Samma känsla då, tydligare ändå nu.

Det viskas att det är Thåströms fel att Turbonegro inte kan börja i tid (han spelade säkert onödigt länge). En dryg kvart försenade står i alla fall norrmännen på scenen. Sommarens enda spelning i Sverige, kanske årets. Gissa om det finns en och annan Turbojugend på festivalen…

Jag har hunnit se bandet ganska många gånger sedan återföreningen nu. Sällan har de känts lika laddade som igår. Den trötthet som jag ibland upplevt när jag sett dem tidigare är som bortblåst och framför en gigantisk apokalyptisk backdrop radar de upp hits. Det blir Allsång på Vintergatan med Hank von Helvete som allsångsledare (han drar också ett ganska lamt skämt om att han ska ta över Allsång på Skansen nästa år).

Under ”City of Satan” höjer de flesta i publiken sina röster för att höras. På något vis känns det bra att det är en ”ny” låt som får det bästa gensvaret. Det får bli det slutgiltiga beviset för att den här återföreningen faktiskt var av godo. Jag hör trots allt till dem som har tvivlat. Det är slut på det nu.

Gimme death punk, baby.

Fredag
15:00 Burst (Andromeda)
Alldeles för tidigt, men ändå. Jag har hoppat över dem hela festivalsommaren. Det här är nästan hemmaplan.
15:45 Irya Gmeyner (Lyran)
Av nyfikenhet. Har bara hört en låt med Urga-sångerskan solo.
19:00 Jenny Wilson (Andromeda)
För att scenen känns lagom stor.
19:30 Aqueen Dance & Ton (Jamobilen)
För att det är en mycket bättre tid än i Hultsfred. Hoppas de skippar föreläsandet och bara röjer.
21:00 Suburban Kids with Biblical Names (Andromeda)
Ba-ba-ba-ba-ba-ba. För att se om de är mindre nervösa på scenen nu.
21:45 Midaircondo (Lyran)
För att de är fantasstiska. Dagens första dubbelring.
23:00 Nitzer Ebb (Vintergatan)
För gammal kärleks skull.
00:00 Cat5 (Apollo)
För att jag vill se det göras live.
01:00 The Knife (Vintergatan)
För att jag missade det på Mejeriet. Dagens andra dubbelring.

Lördag
14:45 Soulshake Express (Lyran)
För att deras affischer och klistermärken sitter överallt i Karlstad.
18:00 …And You Will Know Us by the Trail of Dead (Apollo)
För att det är en så oväntad bokning.
19:00 Swing Fly (Andromeda)
För att jag minns gamla låtar som ”Smoke 'em Swing”.
21:00 Teddybears STHLM (Vintergatan)
Så fel att det blir rätt.
00:15 Franz Ferdinand (Vintergatan)
För den danska kärleken.