Kristna death metal-bandet Pantokrator öppnade årets Gates of Metal.
– Det är grymt kul att vi fick spela här, säger Jonas Wallinder, basist i bandet.
Det är dagen efter deras spelning och vi sitter i den lilla pressboden. Gårdagens spelning kommer på tal och det faktum att de soundcheckade med publik i lokalen.
– Det var märkligt, säger Mattias och Jonas fyller i:
– Det är väl så när man är första bandet ut, man blir lite av ett experimentband.
Vad de syftar på är att ljudet under konserten var ganska dåligt ut i lokalen.
– Det var rätt dåligt på scen också. Tydligen hade inte ljudkillen hunnit med att rigga klart ordentligt, säger Mattias.

DJÄVULSTECKEN
Spelningen gick detta till trots bra och det var mycket röj framför scen på Stora dans. Och djävulstecknen haglade i luften, lite märkligt med tanke på att Pantokrator är ett kristet band.
– Personligen gör det mig ingenting, säger Rickard Gustafsson, trummis.
– Det har väl fått stå för hårdrock generellt nu för tiden, säger Jonas.
Deras kristna bakgrund är en stor del av musiken. De säger sig lyssna på profan musik, men enbart i studiesyfte.
– Jag vill inte stödja det, säger Jonas.
All kreativ kraft kommer från Gud menar de.
– Mayhem må sjunga om djävulen men det var inte därifrån de fick sin förmåga att vara kreativa, säger Mattias.
Debutfullängdaren ”Blod” som kom 2003 har också den starka kopplingar till Bibeln.
– Den handlar om människans fall till försoningen, vi har valt ut vissa delar ur Bibeln att berätta, säger Mattias.
Jonas utvecklar:
– Det är blodets betydelse som skildras.

NÄSTA SKIVA BLIR HÅRDARE
När bandet inte spela på metal-festivaler så håller de som bäst på att snickra låtar till nästa platta som de räknar med ska vara ute nästa vår någon gång. Sedan sist har de rekryterat en gitarrist till, något som öppnar lite dörrar i skapandet.
– Det kommer att bli en snabbare skiva, man kan skriva musik på annat sätt med två gitarrister, säger Jonas.
Något kontrakt finns dock inte ännu. Men det verkar inte vara något problem.
– ”Blod” fick bra mottagande både i profan och kristen press, säger Mattias.
Inom kristna kretsar har de dock betraktats med viss skepsis på sina håll.
– Vi skulle spela i en kyrka en gång och då ville de täcka över altaret, säger Jonas.
Att det, som vissa genom historien har hävdat, skulle finnas ond musik håller de inte med om.
– Det finns inte ond musik, men det finns ond lyrik, säger Rickard.
Och trots att Pantorkators musik är mörk och hård så finns där alltid en glimt av hopp.
– Vi försöker hitta det vackra i det mörka, säger Mattias.

God Among Insects gick som väntat på knock framburna av sin enorma tyngd. Lord K har rakat skallen och ser om möjligt ännu brutalare ut än han gjorde innan. Egentligen gör de ingen spektakulär spelning, bandet låter musiken tala och de går skitbra. ”Chainsawed Christians”, ”Severe Facial Reconstruction” och resten av låtarna sitter där de ska. Knappt fyrtio minuter bjuds vi på och det är fyrtio minuter förstklassig old school death metal. Allt headbangande till trots känns det som om det hela var över väldigt fort. Men tiden går ju som bekant fort när man har roligt.

Norska Dimmu Borgir må ha ett rykte om sig som sell outs bland black metal-puritanerna, men spelningen på Gates of Metal är en synnerligen brutal uppvisning. Första intrycket är att Shagrath är längre än vad jag trott. Jag förvånas senare under konserten även att det är lite tunnsått i publikraderna, vilket framstår som märkligt. Men det är väl så att Gates of Metal ännu inte har lyckats bli av med power metal-stämpeln ännu.

Att öppna med ”Vredesbyrd” är klockrent, men något överraskande. Att avsluta med en monumentalt tung ”Mourning Palace” är inte lika överraskande, men likväl är det grymt. Där emellan plockas det friskt från de sentida skivorna, tror endast det var titelspåret som plockades från ”Stormblåst”. ”Kings of the Carnival Creation”, ”Reptile”, ”Spellbound (by the Devil)” och Progenies of The Great Apocalypse” är storslagna låtar och när de får en mer brutal framtoning än vad de har på skiva är det bara att tacka och ta emot. Mysteriet med vem som satt på trumpallen funderar jag fortfarande över, Nicholas Barker fick ju foten för nåt år sen.

Manglet till trots kan jag ändå inte undvika att få intrycket att det är en dag på jobbet för Dimmu Borgir, om än en rätt bra sådan. De kör sin grej och går av. Det var det. Shagrath plockar upp sina kläder han slängt av sig under konsertens gång och tackar för sig. Kanske beror det på publikresponsen, men så dåligt tycker jag inte att det var. Jag är ändå nöjd med spelningen, men hade förväntningar om något fenomenalt. Kanske nästa gång.

TIDIGARE TEXTER:
Pantokrator, Evergrey, Maze of Torment
Dags för Gates of Metal

Evergrey är ett smärre fenomen. Det mörker som deras musik bär med sig fascinerar mig trots att jag egentligen inte är så förtjust i deras musik som sådan, som ibland antar ett väl pompöst uttryck. Deras progressiva metal är melodiös, mörk och låtarna är ganska komplicerade historier. De är inte speciellt lättillgängliga, men ändå är de grymt populära. Tom S Englund är perfektionist och en affärsman ut i fingerspetsarna och kanske ligger hemligheten där. Han hymlade inte med att de gjorde en cover på Dilbas ”I'm Sorry” för att få mycket press och det fick de.
Teaterladan är smockfull på Evergreys spelning och Tom S Englund behöver inte en be publiken skrika högre eftersom P3 Live spelar in. För som han konstaterar efter andra låten: ”Ni sköter er alldeles utmärkt”. Inte sedan Finntroll spelade på Teaterladan har det varit ett sådant tryck i lokalen, det röjs hela vägen bak.
Men sen är det nog så som en rutinerad Hultsfredsräv säger: hårdrockarna är den bästa publiken.

Maze of Torment på Stora dans är ett enda segertåg och de gör en helt fantastisk spelning. Sångaren och gitarristen bär Bathory respektive Slayer-tröjor och tänker ni retro-thrash tänker ni helt rätt. Sångaren slår huvudet på spiken när han i ett mellan snack utbrister ”Mer jävla extreme aggression”, för Kreators ande vilar tungt över bandet.
Det är fullt ställ från början till slut, och till och med de nya låtarna som bandet levererar tas emot med öppna armar av den inte så stora men hängivna publiken. Även till sångarens förvåning måste tilläggas, då han utbryter ”Fan, ni har ju inte ens hört låten tidigare” efter att en ny låt har avlossats.
Avslutningen med Slayers ”Postmortem” och ”Raining Blood” fullbordar defileringen. En av sommarens absoluta konserthöjdpunkter.

TIDIGARE TEXTER:
Dags för Gates of Metal

Planer fanns till för inte så länge sedan på att tälta i och med att det är två dagar i år, eller snarare en hel dag och en kväll, då fredagen bjuder på fyra band från klockan 21. Men ryggont och en kiropraktortid gjorde att planerna i sista stund lades om och det blir till att bila den dryga timmen fram och tillbaka båda dagarna istället. Kanske kan en bror anlitas för körandet på lördagen, men skulle inte det fungera är det inte hela världen. Jag uppskattar mer och mer de nyktra festivalupplevelserna. Gubbigt? Kanske, men så är det.

På fredagen vill jag banne mig se alla fyra banden. Pantokrator har jag hört mycket gott om och det faktum att de sjunger på svenska tycker jag verkar lite coolt. Hur mycket man hör av sången är en annan femma, men ändå. Evergrey har varit helt okej de båda gångerna jag har sett dem, så jag vill i alla fall ge dem en chans enligt trelåtarsregeln. Maze of Torment är annars höjdpunkten, deathrash som verkligen tilltalade på senaste plattan ”Hammers of Evil”. Det ska bli spännande att se vad de går för live. Nocturnal Rites må spela power metal, men vad jag minns i alla fall av den goda sorten (läs: inte så jävla glatt hela tiden), men de kan få stryka på foten för en tidigare hemresa.

Lördagen ger sedan lite luckor, även om jag ska in hyfsat tidigt på området och kasta ett öga på Dark Tranquillity. Om så bara för att höra ”The New Build”, som jag kallt räknar med att de kör. Sedan blir det ledigt fram till God Among Insects, en av de absoluta favoriterna på årets festival. Huruvida de lyckas leverera sin grymt nedstämda death metal live ska bli mycket spännande att se och förväntningarna är verkligen i topp. Amon Amarth är nästa anhalt. Gillar vad de gör på ”Versus the World”, brutalt men ändå melodiskt. Får se hur det låter helt enkelt. Dimmu Borgir får en chans på sig, men låter de alltför mycket som på sista given så kastar jag nog in handduken snabbt. Senaste skivan åkte i häromdagen och ljudbilden, som verkligen låter syntetisk, tilltalar inte.

Annars finns planer på att hålla utkik efter en t-shirt i år, de jag har börjar bli urtvättade och det kan vara dags för lite nytt blod i garderoben.