Jean Grae inleder lördagen för min del. Det blir en kamp mot svåra omständigheter (regn, kyla och en för stor scen). Trots att jag flera gånger är på väg att gå för att söka skydd mot regnet vänder jag tillbaka när jag hör inledningen till ännu någon låt jag bara måste höra. Till slut är jag för blöt och kall för att kunna stå kvar och får mot min vilja söka skydd. Jag vill helst inte tänka på hur bra det hade varit under tak.

Lyckas senare se nästan hela konserten med Mattias Alkberg BD som levererar en alldeles förträfflig spelning i en hyfsat välfylld Teaterlada. Herr Alkberg levererar små socialistiska tänkvärdheter mellan låtarna utan att för den skull bli enkel och pamflettfeg genom att plocka enkla slagordspoänger. Men mest av allt bjuder han på utsökt skrammelpop.

Efter en kopp kaffe och en rejäl chokladmuffin styr jag mot Atlantis och en stund med Petter. Nöjer mig med fyra låtar och får bl.a. första singelhiten ”Mikrofonkåt” och nya ”Min Stil”. Att Petter vet hur man dompterar en publik råder det inga tvivel om och stämningen är minst sagt hög. Men jag är inte så sugen och går för att hämta min regnrock (äntligen!) innan jag vänder tillbaka mot vårt tält på området för mer pocketutdelning.

Går för att se The Bronx och stannar i fem låtar innan jag inser att min energinivå inte är i närheten av LA-bornas. Besviken på mig själv och imponerad av amerikanernas intensitet går jag ut mot Pampas för att hinna med lite Graham Coxon. Stannar inte så länge där heller, men det lilla jag ser är helt ok. Får bl.a. höra ”Hopeless Friend” och nöjer mig med det.

Den sena kvällens mål är The Killers, men innan de rullar igång drar David med oss till Freestylers. Det är väl kanske inte fullt så bra som det borde vara (om man ska tro programbladets löften). Ganska ordinär huliganhouse (kommer nån ihåg den genren egentligen?) som blir riktigt trist när den blonda sångerskan sjunger brittiska radiopopsoulmelodier över de smattrande beaten.

The Killers som verkligen är hur många som helst på scenen (jag tror att jag räknade till 13 exklusive gästsångarna) motsvarar däremot alla mina förväntningar. Och om det fanns någon i publiken (kille som tjej) som efteråt inte var åtminstone lite upp över öronen förälskad i fantastiska Anna Maria Espinosa skulle jag bli riktigt förvånad. Lägg där till gäster som Anders ”Moneybrother” Wendin, Magnus Carlsson (Weeping Willows), Kajsa Grytt, Profilen, Eye N' I och ytterligare någon jag inte hann uppfatta namnet på och du har en värmefest som räckte för att väga upp ett dygn av regn och kyla.

Kastar några snabba ögon på The Kid och Danko Jones innan jag kryper ner i en kall och fuktig sovsäck.

Fem saker jag borde ha sett

1. Weeping Willows och Anna Maria Espinosas cover av Jesus & Mary Chains ”Sometimes Always”. Jag hoppas att någon (P3) bandade konserten. Eller, vem har inspelningen?
2. Gluecifer. Hur många gånger ska jag låta bli att se dessa fantastiska norrmän innan jag fattar mitt eget bästa?
3. Dilated Peoples, Peshi och Brother Ali, det är faktiskt under all kritik att jag inte masade mig iväg för att se någon av dem.
4. PJ Harvey. Vad gjorde jag då?
5. Rookie-scenen. Varför läste jag på så dåligt i år?

Fem i topp 2004

1. Mary J Blige – trots att det var på tok för kort.
2. The Killers – Anna Maria!
3. The Roots – även om det var lite kort…
4. Peaches – elektrorock!
5. Randy, Mattias Alkberg BD och Jean Grae.

Fem jag räknar med att få se på annan plats i sommar

1. C.Aarmé
2. Svenska Akademien
3. The (International) Noise Conspiracy
4. Promoe
5. The Solution

Min stora fråga är egentligen inte om utan när de här herrarna kommer att få kontrakt. Fläskigt moshig metal med drag av såväl Meshuggah som Pantera, uppkryddat med lite grindpartier här och där. Tekniskt skickliga och en förmåga att producera feta riff. Precis som det ska vara. River man dessutom av en cover på Entombeds ”Chief Rebel Angel” är jag den förste att stå och mysa.

Trendkill gör en riktigt trevlig spelning och trots strul med omflyttning i schemat hade många tagit sig till konserten. En genidrag var att de hade tagit med sig 50 demos som de spred i lokalen, men tyvärr hamnade ingen i min ägo. Låtarna finns lyckligtvis även på hemsidan för nedladdning. Annars borde de snart finnas i en skivbutik nära dig. Allt annat vore märkligt. Trendkill är i kamp med Relentless det bästa demobandet jag har hört.

Direkt efter sneddade jag över planen till Teaterladan och Nine som hoppat in för avhoppade Give Up the Ghost, men med en ljudbild som lät underfär som om de hade en vadderad madrass mellan PA:t och publiken och en trött publik gjorde att jag lämnade efter tre låtar. Tillbaka i tältet kikar jag ut på regnet som just nu strilar ner och suktar efter lite mat.

Jean Grae flyttades till ny tid på grund av någon sorts strul. Jag levde med osäkerhet om och när hon skulle spela, obehagligt. Men lördag 14:20 står hon enligt de senaste uppgifterna på Pampas. Det kommer att bli stort. Missa inte. ”Keep Livin” är en av årets hittills bästa låtar.

Mer mäktigt under fredagen var Mary J Blige. Mindre mäktig var publikmängden på plats när konserten inleddes. Det var till och med ganska glest i publikhavet. Efter ett tag tilltog publiken (och jag hoppas att det inte bara berodde på att 3 Doors Down hade slutat, det skulle bara vara för märkligt).

Med en ensemble Hulstfredsfestivalen aldrig sett like till äntrade hon scenen med ett budskap om att hon skulle ge oss lite av varje. Ta det tillbaka till rötterna och hela vägen fram till dagens Mary. En fyra personer stark kör och ett vråltajt band helt i svart och en Mary i combatgrön overall och ceriserosa boxarskor. En bit av den amerikanska gatan på en äng i Småland. Helt overkligt.

Trots, eller kanske tack vare, att hon bara spelade i trekvart fylldes konserten av de allra mest önskade klassikerna. Vi fick allt från ”My Life”, ”Family Affair” och ”Real Love” till ”Be Happy”, Not Gon' Cry” och ”Love at First Sight”. Hit på hit på hit. Just därför kändes det också lite som att både vi i publiken och Mary själv bara hunnit bli varm i kläderna när det var dags att avbryta efter mindre än en timme. Jag hade gärna stått kvar och njutit i ytterligare sextio minuter.

Zlatans klack knäckte de flesta borden på serveringsområdet vid Hawaii-scenen. Mäktigt var ordet för dagen.

Peaches är på sätt och vis den raka motsatsen till Mary J Blige, men samtidigt väldigt lik henne. Hon är en helt annan defintion av stark kvinna. Hennes show är den minimalistiska motsvarigheten till Marys storslagehet. Hennes enda hjälp är en ljudtekniker som bär fram grejer åt henne under konsertens gång.

Peaches är nästan lika fantastiskt bra som Mary.

En sak gör hon ett par duktiga snäpp bättre. När Mary nöjer sig med att låta gästrapparna spelas från tape och själv då och då fylla i (som i fallet Lil' Kim) plockar Peaches in en filmduk på scenen och där står Iggy Pop och sjunger duell. Snygg lösning som fungerar alldeles utmärkt.

Där och då är jag egentligen ganska nöjd med kvällen. Jag har fått allt jag behöver, men kan till slut inte hålla mig från att springa bort till Pampas för att se Randy för, ja jag vet inte vilken gång i ordningen.

Som vanligt, får man väl säga, är konserten hårt fokuserad på materialet från ”The Human Atom-Bombs” – med en riktig överraskning: ”Proletarian Hop”. Som vi har tjatat om att de ska spela den låten. Så när det äntligen händer känns det faktiskt lite overkligt. Tack för det. För de som varit med riktigt länge bjöds en gammal favorit i form av Lita Ford-covern ”Kiss Me Deadly”.

Jag borde väl skriva något om scenklädseln också. Alla fyra klädda som benrangel. Oväntat, men ändå väntat från Sveriges hårdast jobbande punkband.

Sen en liten sista kommentar, visst har ni fått hype kompisar, även om vi kanske inte lyckades ta den längre än hit. Även om ingen av oss heter Bjurman, får ni fem plus i alla fall: +++++.

Varsågoda.

Sepultura kommer alltid spela en viktig roll för Max, bandet med vilket han släppt sex skivor och gjort sig ett namn innan han lämnade/blev kickad 1996 och bildade Soulfly. Bandets första spelning på svensk mark 1998, med det då ganska okända, men dock lika enerverande förbandet Limp Bizkit, innehöll runt sju eller åtta Sepultura-låtar och senast de var på Hultsfred rev de också av ett knippe. Idag förvånar det mig ändå inte att setlisten endast bestod av två Sepultura-låtar, ”Roots Bloody Roots” och ”Refuse/Resist”. Soulfly har idag mer än nog med material för att klala en spelning själva, även om det givetvis är en finfin krydda för gamla Sepulturafans som mig att höra de gamla godingarna med Max bakom micken.

Materialet i övrigt spände över alla de fyra skivor som Soulfly gett ut, med en övervikt åt den senaste, ”Prophecy”. Avslutningen med låten ”Eye for an Eye” från debuten var som vanligt en riktig smocka.

Tyvärr tappade konserten något i intensitet på grund av de alltför ofta förekommande jammen de ger sig ut på, där knappt ens de själva vet var de ska sluta. Både ”Mars” och ”Tribe” tog ner tempot i en avslutning som annars hade kunnat bli väldigt intensiv. Intrycket av att trummisen Joe Nunèz ibland snubblar på dubbelpedalerna tog också ner upplevelsen något.

Annars var det en glad Max som gav järnet idag, sonen Ritchie assisterade farsan på ”Bleed” och skötte ”Tree of Pain” på egen hand. Ett förutsägbart grepp om man sett Soulfly några gånger, men han matchar inte sin formidable far bakom micken.

Det samlade intrycket blir ändå liksom tidigare erfarenheter att det är mer en hövding och hans stam än ett lag som äntrar scenen, något som illustreras väl med att Max lämnar scenen själv för att låta stammen jamma ut i slutet. Det stör mig lite, men jag antar att jag borde vänja mig. Soulfly levererar hursomhelst och med låtar som ”Livin' Sacrifice” och punkiga ”Porrada” visar de att de fortfarande är att räkna med i högsta grad. Att jag sedan hade velat höra några gamla thrashstänkare från Sepultura tiden handlar nog mer om att jag inte riktigt kan släppa att Max lämnat Sepulturaskutan än, tyvärr.

Meshuggah var mitt första band ut, om man bortser från den sövande Sophie Zelmani-spelningen, som mest bekräftade att jag hellre avnjuter hennes musik i en fåtölj än på festival. På håll hörde jag sedan ”Dreamer” och då var jag nöjd. Kontrasten var således stor när norrlänningarna i Meshuggah klev på Atlantisscenen. Mina tidigare erfarenheter av bandet live har visat sig lite väl segdragna, senast på Contan drog det iväg mot två timmarsstrecket, men mina förhoppningar att en timslång festivalspelning skulle vara lagom längd föll verkligen i god jord.

För faktum är ju att de hårda akterna inte direkt duggar tätt på årets upplaga av Hultsfredsfestivalen. Så det gäller att ta vara på de tillfällen som ges. Och det gjorde man verkligen om man såg Meshuggah. Fläskigt är bara förnamnet, och tajt är en underdrift. Sammanlagt bjöd vi på åtta låtar om nu huvudet var med mig och det var på det hela taget bra rakt igenom. Ett snyggt scenarrangemang och en snygg ljusshow och en sångare som effektfullt för sig likt en robot från och till. Lägg därtill de excesser som framförallt trummissen håller sig med, eller varför inte någon av de andra heller för den delen. Saken är biff. Avslutningen var bäst och min höjdpunkt var ”Future Breed Machine”, även om det var lite förutsägbart att avsluta med den.

Efter den urladdningen var det rast fram till att alla slet med mig på The Roots. Det verkade som om alla skulle se dem, så det var bara att haka på. Inte min kopp te direkt men en skön show onekligen. Jag fick höra ”den där hiten med gitarren”-låten och då var jag nöjd. Efter gitarrsolot gled vi mot Teaterladan för att beskåda lite galenskaper i form av Dillinger Escape Plan.

Och galna är det första som slår mig. The japanese style, och mina tankar går då snarare mot Melt Banana än Mono. Hardcore/grind med jazziga inslag. På skiva har jag haft lite svårt för dem, lite för knepigt, men i Teaterladan faller bitarna på plats. Energin som lämnar PA:t är fantastisk och de grejer de för sig med på scen är otroliga. Trummisen borde rimligtvis vara en bläckfisk och att han piskar hårt råder det ingen tvekan om, då två cymbaler mitt under en låt helt sonika faller ner från trumpodiet, De drag av mer malande akter som Isis som dyker upp i vissa låtar tilltalar också. Nyans är av godo, återigen. Festivalens första fullträff, låt oss hoppas på flera.

Kvällen avslutas med att se kvarvarande delen av The Pixies set. De river av samtliga hits jag känner igen bortsett från ”Gouge Away”, som de visserligen kunde ha klarat av under tiden jag var på Dillinger Escape Plan. En hamburgare senare ligger jag i tältet och Kal kommer in och petar på mig med en pinne av något slag. Jag somnar strax ändå.

Först ut blev istället Alicia Keys, vars låtkatalog jag inte har något närmre förhållande med. Duktigt, men småtråkigt har alltid varit min dom. Konserten går lite i samma stil. Välregisserat, men också lite småtrist. Hon bjuder på en ganska schysst scenshow även om jag anar att hon bantat den lite för att den ska passa festivalformatet. De egna hitsen fylls ut och blandas med bitar ur soul-kanon – vi får lite ”Living for the City”, lite ”Jungle Boogie” osv. Och det är trevligt och fint. Men jag kommer inte ifrån att det faktiskt är som allra bäst när hon lutar sig mot barjazzen istället för soulfunken, när hon nöjer sig med att spela lätt piano och sjunga. Då blir det för ett par minuter bra på riktigt och mindre av uppvisning.

The Roots bjuder senare på ett komprimerat set fyllt av låtar från den kommande skivan ”Tipping Point”. Första singeln ”Don't Say Nuthin” med en härligt sluddrande Black Thought är mer rak hiphop än vi hört från Philly's Finest på många år. Bra skit. Vi får ”The Seed” i en utmärkt skramlig version. Och vi får som vanligt en rad insturmentalsolon (jag hade faktiskt hoppats att den begränsade tiden skulle ha tvingat bort dem ur låtlistan, men icke). Oväntat bra är sologitarristen Captain Kirks parti som är bra på fler sätt än att vara tekniskt imponerande och värt en artig applåd. Trots att listan med låtar som skulle ha kunnat spelas är snudd på löjligt lång är jag egentligen bara förvånad över att ”Y'All Know Who” inte fanns med.

Dillinger Escape Plan föll på trelåtarstestet, men mest beroende på att jag själv inte klarade att ställa om från en utmärkt Roots-konsert till intensivt galen grind.

Pixies föll ungefär lika snabbt och efter att ha hört ”Wave of Mutilation” styrde jag färden mot tältet.

Fastnade i tältet som heter Atlantis på vägen hem och lät Aquasky & Ragga Twins köra slut på kropp och själ. Stenhård brittisk gaturagga i ett våldsamt tempo, som då och då bröts ner med allsång till klassiska reggaerader. På något vis var det precis vad jag behövde i en dryg halvtimme för att kunna sova riktigt gott.

Så, fyra planerade konserter blev fem – om än bara en hel.

Sida A

1. PJ Harvey ”Meet Ze Monsta”
2. The Roots ”Y'All Know Who”
3. Dillinger Escape Plan ”Come To Daddy”
4. The Pixies ”La La Love You”
5. Svenska Akademien ”Psalm för mörkrädda”
6. Organism 12 & Peshi ”Lite ull blir det”
7. Jean Grae ”Keep Livin”
8. Mary J Blige ”Mary Jane”

Sida B

9. The Solution ”Soulmover”
10. Peaches ”I U She”
11. Dilated Peoples ”Caffeine”
12. Promoe ”Calm Down”
13. Mattias Alkberg BD ”Släng mina rester i en grop”
14. Graham Coxon ”Hopeless Friend”"
15. The Bronx ”Notice of Eviction”
16. The Killers ”Some of Them a Bawl”
17. The (International) Noise Conspiracy ”Bigger Cages, Longer Chains” (live)