I januari mötte jag efter ett par års ”katt runt het gröt”-vandrande äntligen Meshell Ndegeocellos fantastiska musik. När jag av en händelse läste att hon skulle spela tre kvällar i rad på jazzcafét i London förbannade jag det faktum att jag skulle till Arvikafestivalen just de dagarna. Jag sökte efter en väg runt. Övervägde att strunta i Värmland i år. Hittade Blue Note Festival. I Gent, Belgien.

Det räckte egentligen att se George Clinton och Angie Stone i startfältet för att jag skulle börja packa väskan.

Till Belgien flyger jag. Ryan Air kostar inte mycket mer än en tur- och retur-biljett till Stockholm med SJ. Från Bryssel åker jag tåg till Gent (jag tror att jag råkade sitta i första klass med min andra klass-biljett på vägen dit). Det tar 20 minuter och kostar ungefär 60 spänn.

Problemet är att de pratar det märkliga språket flamländska i Gent. Försök läsa en lunchmeny på flamländska…

Det känns ändå lite tryggt och lugnande att se en The Haunted-tee som första visuella intryck när jag anländer.

Innan resan fick jag tipset att äta pommes frites. Det verkade ju lite märkligt. Men när jag upptäcker att det finns flera specialiserade fritesshops börjar jag förstå att det var allvarligt menat. Tyvärr verkar jag ha landat mitt i någon sorts nationell helg och stadsfestival (tänk Göteborgskalaset). De flesta lokala näringsidkare (till och med den lokala Spar-butiken) har stängt i två veckor för att festa och äta korvar på festivalområdet.

GB heter Ola i Belgien.

Vi svenskar är ju allmänt sedda som världsmästare i köandets ädla konst. Det sägs till och med att vi njuter av att köa. Men belgarna tar priset. Inne på festivalområdet är det kuponger som gäller när man vill handla mat och dryck. Det är väl ok, det kanske snabbar upp lite om serveringspersonalen slipper jiddra med växel. Men något logistiskt geni har knäckt den briljanta idén att ha blåa kuponger (à 2.50 euro) för mat och röda (à 2.50 euro) och gula (à 1.50 euro) för dryck. Till råga på allt är det separat kassor för att köpa mat- respektive dryck-kuponger. Jo, det går faktiskt inte att köpa mat och dryck av samma servitör heller. Genialt.

Längs gatan som heter Kortrijksepoortstraat (och som tar mig från hotellet till festivalen och centrum) ligger flera bokhandlare och skivbutiker som Rockaway Beach (mest punk och metal) och Fried Chicken Records (mest hiphop och funk). Trots att båda är bra är det bara varuhusliknande Fnac jag lämnar med skivor i påsen – Funkadelic ”Maggot Brain” (som är märkligt svår att hitta i Sverige) och SoulJazz-samlingen ”Chicago Soul”.

Alla konserterna under festivalen hålls i en stor tältliknande historia (påminner lite om den gamla Hultsfredsscenen Sahara). Jag gissar att det egentligen är en gräsplan som döljer sig under planken som utgör golvet, för upp genom golvet spirar äppelträd (i ett av dem försöker en ung herre bosätta sig inför Clinton-konserten, det går så där). Utanför tältet sitter förbudsskyltar mot medförande av mobiltelefoner, cigaretter och kaffe. Det efterlevs inte.

Öl, vin och champagne serveras och dricks i glas. Riktiga glas. Inte plast.

Det lokala designmuséet visar en specialutställning om skandinavisk formgivning, så det känns som det kan kvitta. SMAK, det lokala samtida konstmuséet, har gratis entré på söndagar mellan 10 och 13. Dit går jag och får se delar av de egna samlingarna, med videokonst av Noritoshi Hirakawa som höjdpunkt, och Sam Durants bitvis utmärkta ”12 Signs – Transposed and illuminated (with various indexes)”. Ägnar sedan resten av tiden före söndagens festivalbesök åt att titta på street art.

Charleroi är inte en flygplats där du kan köpa presenter till dig själv eller andra. Utbudet påminner om en lätt vin/sprit/öl-sorterad pressbyråkiosk av det mindre formatet.

Street art från Gent, Belgien:

Kanske är det just därför, att jag är så oförberedd, jag blir så överrumplad.

Zap Mama tar mig med på en röstcentrerad soulskensresa i afrikansk popskrud. Och det är väl kanske en fördel om man inte får utslag av Tomas Gylling-program som ”Rytmdoktorn” eller ”Tropicopop” för att njuta fullt ut (jag var slav under hans lag ett par år, så jag är säker).

Från att ha varit en kvintett har Zap Mama mer och mer kommit att handla om Marie Daulne och här handlar det egentligen bara om henne. Lika hård som Angela Bassett i ”Strange Days” styr hon bandet på scenen. Det spelar ingen roll att hon först skrider in som en avlägsen släkting till Erykah Badu och tänder lite rökelse på sin sampler. Det här är en kvinna som inte backar, det syns tydligt.

Hela konserten präglas ändå av lekfullhet och glädje. Daulne blandar urgamla tekniker med nya. Hon skapar en säregen sång genom att sjunga via två små vattenfyllda flaskor (eller kanske snarare över dem). Resultatet blir att hennes röst blandas med med vinden ur lungorna som skapar toner när de passerar flaskorna. Det låter fantastiskt.

När hon senare skapar ett beat och en melodi att sjunga över genom att sampla och loopa sin egen röst är det ett perfekt exempel på jazzens här och nu (Jonas Kullhammar gör något liknande live i ”Bebopalulia”). Därefter tar hon publikkontakten till en ny nivå genom att bygga helt nytt av en Ninas namn. Gissa vilken tjej som sken mest efter konserten.

I slutet av konserten ser jag Meshell Ndegeocello lyckligt dansandes och diggandes i kulissen och jag börjar undra hur hon ska kunna följa upp det här. För mig är resan redan här värd pengarna.

Fast visst är det lite svårt att ta en låt med en knasig titel som ”Bandy Bandy” på allvar. Här i Belgien verkar den ändå vara någon sorts mindre hit för när den presenteras som sista låt vet jublet inga gränser.

Jag jublar också.

Lyckligtvis är jag förberedd på att det här ska vara helt instrumental jazz annars hade jag kanske likt den belgare som halvvägs genom konserten skriker ett: ”sing us a song” kännt mig lite lurad på konfekten. För bandledare Meshell och hennes sextett gör det verkligen inte särskilt enkelt för sig.

Här handlar det om expressionistisk jazz av bästa samtida sort (även om den aldrig tappar tråden för att hamna i formlösa (o)ljudsbilder). Ibland tänker jag på Denzel Washington när han är som mest förvirrad och mår som allra sämst i lätt Coltrane-influerade ”Mo' Better Blues”.

Jag är å andra sidan övertygad på förhand.

För mig hade det egentligen räckt att få höra Meshell klämma knasigt kompakta funkiga slingor ur sin bas i perfekt samspel med utsökte trumslagaren Chris Dove. Jag kommer på mig själv med att stå och lyssna på bara de två i långa stunder.

Och det är verkligen inte särskilt rättvist mot blåssektionen med saxofonisten Ron Blake i täten. Och lika ofta som jag står och lyssnar på bara bas & trummor förlorar jag mig i de tre blåsarnas utflykter.

Lägg till en pianist och en DJ som fyller ut och ger stadga när blåset blir som friast så kanske du kan börja ana hur det lät.

Det enda som stör är egentligen det massiva sorlet från de bakre publikregionerna (det här ska komma att bli ett återkommande irritationsmoment). Så snart musiken blir mer lågmäld blir tjattret påträngande. Sjukt irriterande.

Konferenciern uppmanar oss både innan och efter konserten att lyssna på albumet ”Dance of the Infidels” som ska vara ”super”. Kan väl inte säga att jag hittat det. Och mina efterforskningar på internettet har hittills resulterat i intet. Jag har hittat en låtlista och ett uttalande från någon på Verves A&R-avdelning på en fansida. Men har också ett vagt minne av att jag läst att albumet aldrig gavs ut (av någon kryptisk anledning).

Men skam den som ger sig.

Det ska visa sig att min oro är milt sagt obefogad.

Kvällens huvudsakliga konferencier D-Rek leder ungefär den första halvtimmen av konserten när bland annat en bländande version av ”Funkentelechy”. Sin vana trogen gör huvudpersonen själv med andra ord sin entré först när publiken blivit varm i kläderna.

När han väl klivit in på scenen väntar en regelrätt berg-och-dal-bana till konsert. Fantastiska versioner av självklara p-funkklassiker som ”Bop Gun” och ”Flashlight” blandas med snudd på outhärdliga stunder som solonummer från viloinissan Lili Haydn (det namnet måste väl vara taget?). De flesta av de flertalig solonumren från körkvinnorna är också minst sagt platta bredvid pfunkgodiset (låten ”Bounce to This” är undantaget).

När GC:s 26 år gamla barnbarn Sativa kommer in för att göra två låtar från fjolårsalbumet ”Jersey Girl” funkar det ganska bra. ”Something Stank” är en hyggligt funkig hiphophistoria som handlar om hur sugen hon är på att få puffa lite Mary Jane. Snuskiga ”Hard as Steel” med textrader som ”hard as steel and still getting harder” och ”let me see what you got / if it's something hard / a few inches to a yard” får George spela lite klädsamt rodnande och be henne lämna scenen innan han glatt kör vidare på samma låt.

När George Clinton efter att ha mässat introt till ”Maggot Brain” och lämnar scenen en stund gör Lili Haydn skäl för sin plats i turnésällskapet och fyller ut den episkt atmosfäriska låten med sin stråke.

Men när ddet funkats och stökats på scenen i dryga tre timmar och det är minst en halvtimme sedan Clintons röst tog slut har min kropp fått nog. Mina vader har börjat krampa och när Haydn kommer ut för ännu ett solonummer ger jag upp. Då spelar det ingen roll att D-Rek för minst tionde gången väser ett ”stay tuned for starchild”. Jag har fått nog av de djupa dalarna och kommer inte att kunna njuta av nästa toppbestigning. Jo, jag går faktiskt hem. Då har de redan spelat över i en och en halv timme.

Inte ens att tonerna till ”Aromic Dog” hörs från tältet i samma stund som jag närmar mig utgången får mig att vända om. Min kropp är sönderfunkad.

Till stor del handlar det återigen om en röstuppvisningar som gör mig fånigt lycklig. Och den sjungande manliga tvärflöjtisten fortsätter längs spåret Zap Mama stakade ut dagen innan genom att både spela och sjunga med hjälp av en vattenfylld flaska.

De båda franska filmnördarna, Arnaud Taillefer och Lionel Corsini, som är de fasta medlemmarna i bandet har förutom tvärflöjtisten med sig en sångerska, en extra keyboardist, en andra DJ och en diversearbetande PowerBook-kille (som mest sköter om bakgrundsfilmerna).

De sju bjuder upp till dans dans dans och det känns som att resa både framåt och bakåt i tiden när laptopjazzen möter runda ”The Revolution Will Not Be Televised”-basar. Och det är klart att jag nu när jag är hemma ångrar att jag inte köpte med mig skivan hem, men smakprovet på festival-cd:n var inte alls lika bra som konserten.

Bonusnoteringar: på albumet som gavs ut av Blue Note häromveckan medverkar Gift of Gab och på den begränsade utgåvan medföljer en 52 minuter lång film.

Määk's Spirit är en yvig samling jazzbanditer som rent visuellt drar tankarna till Fleshquartet och Kaizers Orchestra (fast på blås då) och med en Lars Demian-liknande figur på Conny Nimmersjö-gitarr. De spelar sina instrument ungefär som de ser ut. Till dessa herrar har man kopplat Gnawa Express som då spelar en sorts marockansk folkblues. Resultatet ett kaotiskt mish-mash av nordafrikanskt och europeiskt sväng.

Och det svänger på riktigt bra. Men lyckas ändå inte engagera mig. Det är helt enkelt inte lika bra som de fyra konserter jag redan hunnit se under festivalen och jag behöver en liten intryckspaus.

Men för att ta det från början till slutet lite hastigt. Konserten inleds utanför tältet med traditionell marockanska slagverk och Gnawa Express gör entré genom publikhavet medan hamnsluskarna i Määk's Spirit stämmer upp på scenen. Sedan gör de gemensam sak i en pardonlös jakt på det perfekt euforiska glädjegroovet.

Synd att jag inte var sugen på att följa dem.

De afrikanska instrumenten ser förresten grymt fräna ut i all sin primitivism. En stor grön låda med en pinne i och några tjocka strängar fastspända. Tufft.

Det är en avslappnad ensemble som möter mig. Ledigt klädda och en Angie som deklarerar att det inte var någon idé att sminka sig ikväll för det kommer att bli en svettig kväll av funk. Och det är precis vad vi får. Lycklig funksoul av bästa sort. Och i ärlighetens namn gör sig faktiskt det senaste lite mer uppåtpräglade materialet riktigt bra i livesammanhanget.

Första stora höjdpunkten är ändå ett grymt effektivt minimedley av ”Mad Issues” och ”20 Dollars”. När Angie sedan tillsammans med de båda körtjejerna förvandlar ”The Makings of You” till ett regelrätt musikalnummer står jag med ett lyckligt fånflin som sträcker sig från öra till öra.

Angie visar också att hon är en drottning när det gäller publikkontakt och jag tror att de flesta av oss har personlig kontakt under större delen av konserten. Killen som får sin keps lånad under en låt är förmodligen tältets lyckligaste människa och står på tå och applåderar. Det är fantastiskt skönt att kunna stå på armlängds avstånd från musikerna på scenen och ändå kunna dansa obehindrat. Ingen panikartad trängsel här, bara glatt dansande souljazzälskare.

Angie har så klart med sig pojkvännen THC som förutom ”egna” låten ”Karma” också får ta Snoops plats i ”I Wanna Thank Ya”. Och han gör sig defintivt bättre här än på skivan. Det är också lite sött att de har så svårt att hålla fingrarna i styr när han ska gå av scenen.

Redan före extranumren har de självklara melodierna klarats av och jag börjar hoppas att jag ska få en hjärtknipande ”Bottles & Cans” som krona på verket. Så blir det inte. Jag missar till och med att få ner vilket det första valet blev och avslutningen blir lite rumphuggen när de nöjer sig med att spela halva kommande singeln ”U-Haul” som sista låt.

Å andra sidan har de redan spelat över i trekvart, så det är kanske inte läge att gnälla. Även denna dag lämnar jag festivalen med övertygelsen att det är röster som är grejen.

Galliano skruvar ut stenhårda housebeats som han sedan låter tre afrikanska kvinnor sjunga ovanpå. Tyvärr bjuder musiken inte upp till pardans utan de båda yttringarna drar åt varsitt håll. Beaten är enahanda, ärligt talat rätt trista, och dränker ofta sången. Som bäst blir det när musiken placerar sig i bakgrunden och de traditionella rösterna från bl.a. Senegal får ta över.

Showen är hur som helst snyggt regisserad och inleds med bara musikanterna i ett instrumentalt nummer. Därefter kommer de afrikanska divorna in under en låt i taget. De tre dansar sedan glatt konserten igenom.

Tyvärr är mitt slutintryck lite som av en soppa som skurit sig.

Redan tidigt under konserten förklarar Nicola Conte att det vi hör är jazz helt utan frågetecken och att det är en stor ära för honom att spela i Belgien, hans stora idol Francy Boland. Han berättar på knagglig engelska hur saxofonistens väska försvunnit under resan och att det är därför han inte bär kavaj.

Koolast i bandet är trummisen som är perfekt italiensk i kortärmad ljusgul skjorta. Conte själv är charmigt disträ och rufsig.

Kanske är det skivbolagsbytet som är anledningen till att Conte renodlat och klivit ut som fullfjädrad jazzbandsledare. För nu handlar det om mjuk jazz som låter som om den vore spelad på 50-60-talet på någon exklusiv europeisk klubb. Men han lånar fortfarande in amerikanska element i musiken, kanske framför allt från syd- och latinamerika. Han bjuder upp till ett par sköna jazzvalser. Vi får, så klart, en dos bossa. I någon låt lyckas basisten smeka ut basgångar som får mig att tänka på Koop. En låt är influerad av Kerouac och ”Dharma Bums”.

Medan Conte själv nöjer sig med att spela försiktiga knappt hörbara ackord på sin röda gitarr spelar övriga ut hela registret. Framför allt imponerar de båda blåsarna med snygga melodiska solon. De stjäl showen på ett vis som gör att publiken ofta glömmer bort att applådera pianistens ofta lika vassa insatser.

Det enda som förtar upplevelsen är den småtråkiga sångerskan. Hennes röst är helt enkelt för tråkig på ett misslyckat skolat vis. Annars är det en mycket trevlig stund Conte och hans musikanter bjuder och jag ser redan nu fram mot skivan som ska komma senare i höst.

De första fyra låtarna är alla hämtade ur Moulins omfattande katalog. Två är från senaste albumet ”Top Secret” och två från 70-talet. I bakgrunden rullar snygga filmer, ofta i svartvitt med en stark dekorfärg. Tänk förtexter till gamla Bond- eller Hitchcock-rullar så är du inte långt borta. Tyvärr har låtarna stöpts om och fått riktigt usla hårdhousebeats. Trummorna är bedövande tråkiga och berövar effektivt låtarna på liv och själ. Det är så illa att jag vill ta mig upp på scenen, skaka om karln och få honom att stänga av sin PowerBook.

Första nya låten är lika illa. Där och då börjar jag fundera på om det ska bli en kort kväll för min del.

Men sen vänder det.

Moulin presenterar en tribut till Horace Silver. Trummorna blir mer minimalistiska, luftigare och framför allt varierade (en rakt hård housetakt till och jag hade gått, på allvar). Han lyckas till och med klämma ur sig ett mjukt och lyckligt housebeat. Då är det bara min tröttkörda kropp som hindrar mig från att börja dansa tillsammans med den tredjedel av tältet till vänster om mig som för längesen slutat titta på scenen och lyckligt dansar som om det inte vore natt före måndag.

Allra sist spelar han singeln från ”Top Secret”, ”Into the Dark”, och hade han inte redan vunnit publiken till sin sida så är det nu den slutgiltigt kapitulerar. Publiken förvandlas till en lyckligt rusig massa och skänker så mycket kärlek att den gamle blir märkbart rörd.

Jag har två noteringar kvar i mina anteckningar jag inte kan minnas: Anthony Williams och ”There Comes a Time”. Kanske kommer svaret i september?

The Accidents sågs bland publiken på Disco Volante och de visste vad de hade att leva upp till. De var dock inte sena att följa upp detta smärre mästerverk med ytterligare ett. Flera av mina favoritlåtar från ”All Time High” dök upp, med ”Bad Money” och ”Mean Mean Woman” som de absoluta topparna. The Accidents ger alltid järnet och att se en överlycklig D Vaccuum är alltid en fröjd. Runt halvtimmen lång var spelningen, en ultimat konserttid. Och frågan är om bandet inte hade svettats ihjäl om de fortsatt en stund till med samma intensitet.

Efter den urladdnignen var det dags att ändra humöret på musiken och bege sig till Apollo och kvällens, för att inte säga festivalens, absoluta höjdpunkt: brittiska My Dying Bride. Och vilken spelning de gör. Hängivelse och passion är två ord som dyker upp när jag ser Aaron Stainthorpe snarast må fysiskt dåligt när vissa av låtarna drar igång. Han ger frasen ”att lida för konsten” en perfekt personifikation och det är en fröjd att se hans hängivelse till sim musik. Efteråt hörde jag en kille berätta hur tårarna vägrade sluta rinna och det illustrerar stämningarna under konserten. Svårmodiga är de ju trots allt, men lika fullt är det även fantastiskt vackert och kombinationen av det med tunga riff ger en underbar konsertupplevelse. Mina höjdpunkter var ”She is the Dark” och ”The Wreckage of My Flesh”, men ingen av låtarna gjorde något direkt dåligt intryck, snarare tvärtom. Smolket i bägaren får istället det tekniska stå för, då PA:t inte verkade vilja hänga med fullt ut i de tyngre partierna utan ett irriterande knaster dök upp till och från. Fast det är väl ändå bara en petitess, sammantaget var det ett stort ögonblick på Apollo som jag kommer att bära med mig länge.

Direkt efter uppenbarelse med My Dying Bride bar det av några steg vidare för att se inledningen av Kraftwerk, vilket var okej antar jag. Kul att ha sett i alla fall, men synth är ärligt talat inte riktigt min påse snask.

Det är istället Burst som klev upp på Lyrans scen en halvtimme efter att Kraftwerk slagit på datorerna. Kontrasten från att ha hört Kraftwerks in i minsta detalj perfekta ljud till att försöka urskilja ett gitarriff på en punkspelning är ganska stor och det tar ett tag innan mina öron vant sig och jag uppfattar fullt ut vad som pågår. Burst koncentrerar sin spelning runt senaste plattan, briljanta ”Prey on Life”, med skillnaden att mycket av nyanserna fått stryka på foten för ett skitigare ljud som jag tycker lyfter materialet ytterligare. Att höra ”Sculpt the Lives” ännu lite snabbare eller varför inte vilken låt som helst från skivan med mer gött i riffen är en fröjd. Att badnet dessutom ger järnet i samtliga låtar höjer intrycket ytterligare och gör mig än mer näöjd med min lördag i Arvika.

Kvällen avslutades med att se inledningen av Disfear. Stabilt som vanligt skulle jag vilja säga och hade det inte varit för att de brände mina två favoriter redan som spår ett och två (”Powerload” och ”An Arrogant Breed”) hade jag nog blivit kvar längre, men mina fötter värkte alldeles för mycket för att jag skulle orka en konsert till. Istället blev det till att mycket nöjd krypa ned i sovsäcken medan solen gick upp. Att jag snart skulle få höra en helt annan konsert är dock en helt annan historia.

Auf der Maur var min stora grej under fredagen och de beskådades på håll sittandes/liggandes i en slänt. Synnerligen trevligt i eftermiddagssolen. Och en bra konsert också. Melissa har rutin av att stå på scen och sköter sig på ett formidabelt sätt med en enorm pondus. Precis som man ska när man frontar ett band. Runt en timme lång var konserten och det bästa var ett spår som jag tror kan heta ”Pass it on” eller något från kommande skivan. Lite tyngre än materialet på debutskivan, en utveckling som jag tycker verkar väldigt passande om jag ska vara ärlig. En bra samling rocklåtar och en ödmjuk om än ibland lite pladdrig Melissa. Hiten ”Follow the Waves” avslutade konserten, föga förvånande.

Resten av fredagen spenderades vid tältet med grannarna från Kingston Air Force. Riktigt skönt då det varit alldeles för lite av den varan hittills på festivalen och lördagens schema ser rätt späckat ut, med höjdpunkterna i My Dying Bride och The Accidents.

Efter en vlildsvinskebab begav jag mig till Apollo där Alice in Videoland inledde dagen och festivalen på ett bra sätt. Lite väl avslappnat och några till synes enkla missar innan bandet blev varma i kläderna. Toril förde sig med sedvanlig karisma och på det hela var det en okej spelning, inget direkt överraskande, men verkligen inte dåligt heller. Å andra sidan var det en ren promenadseger för skåningarna på förhand och så blev också fallet. Publiken verkade trivas.

En vilopaus senare var det dags för the essential fucked up blues och The Immortal Lee County Killers. Numera en trio med keyboard i sättningen utöver gitarr och trummor. Allvarligt talat var det sådär. Hur blues är keyboard egentligen exempelvis? På de lugnare bitarna tillförde den en viss sakral stämning men upptempolåtarna gick bort. Något av en besvikelse och inte alls lika fucked up som jag förväntat mig. Synd.

Snook och Soviac fick sedan stryka på foten fram till kvällens och kanske festivalens höjdpunkt, Cradle of Filth.

Britternas förra besök i Svedala var en besvikelse, varför jag hade mina farhågor. Dessa viftades bort ganska omgående då det var ett mycket mer taggat Cradle of Filth som klev upp på Vintergatans scen. När Dani dessutom blir varm i klädrena och ahns hesa skrik börjar ta sig är det irktigt bra. Det är egentligen bara en sak som stör mig och tar ner intrycket något och det är keyboarden som ligger lite väl långt fram i ljudbilden och tar över för mycket. Någon sa att trumljudet var dåligt, men jag tror snarare att det berodde på att keyboarden dränkte såväl trummor som gitarr och sång.

Höjdpunkterna var ”Cruelty Brought Thee Orchids” och ”The Forest Whispers My Name” och det var även kul att få höra låten ”Gilded Cunt” från kommande skivan ”Nymphetamine”, som ser dagens ljus i september. Jag delar även ut priset till bästa scenkostym till basisten Dave och hans feta spikes på armarna.

På det stora hela en riktigt bra spelning, om än väl keyborddränkt. Men det är ju trots allt Arvika vi är på, som Patrik Hamberg sa efteråt.

Skinny Puppy klarade inte av trelåtarstestet så jag lämnade dem åt sitt öde och sökte mig mot tältet istället för en välbehövlig natts sömn.

Fredagen har hittills bjudit på Svenska Akademien, men eftersom de fortfarande spelar när jag skriver det här så övertygade de mig inte. Trevligt, men allt för likadant. (Ola kan ge er en bättre recension av den spelningen). På schemat senare idag finns Deltahead, Auf der Maur och Faithless.

Sida B
Fleetwood Mac c ”Shake Your Moneymaker”
Mörk Gryning ”Our Urn”
Chaosbreed ”Faces of Death”
The Casualties ”On the Frontline”
Joy Division ”Shadowplay”
Cradle of Filth ”Funeral in Carpathia”
Vomitory ”Stray Bullet Kill”
Refused ”New Noise”
Hellacopters ”Sent en lördagkväll”
The Accidents ”Mean Mean Woman”
Nasum ”There's No Escape”

TORSDAG
15.00 Alice in Videoland
18.00 Immortal Lee County Killers
(19.30 Snook)
(21.00 Soviac)
21.45 Cradle of Filth
(22.45 Niccokick)
(00.15 David Sandström)
00.30 Skinny Puppy
(02.00 Seventribe )

FREDAG
(13.00 Svenska Akademien)
17.00 Deltahead
18.30 Auf der Maur
23.30 Faithless

LÖRDAG
14.00 Disco Volante
14.30 Lolita Stasi Collective
20.00 The Accidents
22.45 My Dying Bride
00.00 Kraftwerk
00.30 Burst
02.00 Disfear

Jean Grae inleder lördagen för min del. Det blir en kamp mot svåra omständigheter (regn, kyla och en för stor scen). Trots att jag flera gånger är på väg att gå för att söka skydd mot regnet vänder jag tillbaka när jag hör inledningen till ännu någon låt jag bara måste höra. Till slut är jag för blöt och kall för att kunna stå kvar och får mot min vilja söka skydd. Jag vill helst inte tänka på hur bra det hade varit under tak.

Lyckas senare se nästan hela konserten med Mattias Alkberg BD som levererar en alldeles förträfflig spelning i en hyfsat välfylld Teaterlada. Herr Alkberg levererar små socialistiska tänkvärdheter mellan låtarna utan att för den skull bli enkel och pamflettfeg genom att plocka enkla slagordspoänger. Men mest av allt bjuder han på utsökt skrammelpop.

Efter en kopp kaffe och en rejäl chokladmuffin styr jag mot Atlantis och en stund med Petter. Nöjer mig med fyra låtar och får bl.a. första singelhiten ”Mikrofonkåt” och nya ”Min Stil”. Att Petter vet hur man dompterar en publik råder det inga tvivel om och stämningen är minst sagt hög. Men jag är inte så sugen och går för att hämta min regnrock (äntligen!) innan jag vänder tillbaka mot vårt tält på området för mer pocketutdelning.

Går för att se The Bronx och stannar i fem låtar innan jag inser att min energinivå inte är i närheten av LA-bornas. Besviken på mig själv och imponerad av amerikanernas intensitet går jag ut mot Pampas för att hinna med lite Graham Coxon. Stannar inte så länge där heller, men det lilla jag ser är helt ok. Får bl.a. höra ”Hopeless Friend” och nöjer mig med det.

Den sena kvällens mål är The Killers, men innan de rullar igång drar David med oss till Freestylers. Det är väl kanske inte fullt så bra som det borde vara (om man ska tro programbladets löften). Ganska ordinär huliganhouse (kommer nån ihåg den genren egentligen?) som blir riktigt trist när den blonda sångerskan sjunger brittiska radiopopsoulmelodier över de smattrande beaten.

The Killers som verkligen är hur många som helst på scenen (jag tror att jag räknade till 13 exklusive gästsångarna) motsvarar däremot alla mina förväntningar. Och om det fanns någon i publiken (kille som tjej) som efteråt inte var åtminstone lite upp över öronen förälskad i fantastiska Anna Maria Espinosa skulle jag bli riktigt förvånad. Lägg där till gäster som Anders ”Moneybrother” Wendin, Magnus Carlsson (Weeping Willows), Kajsa Grytt, Profilen, Eye N' I och ytterligare någon jag inte hann uppfatta namnet på och du har en värmefest som räckte för att väga upp ett dygn av regn och kyla.

Kastar några snabba ögon på The Kid och Danko Jones innan jag kryper ner i en kall och fuktig sovsäck.

Fem saker jag borde ha sett

1. Weeping Willows och Anna Maria Espinosas cover av Jesus & Mary Chains ”Sometimes Always”. Jag hoppas att någon (P3) bandade konserten. Eller, vem har inspelningen?
2. Gluecifer. Hur många gånger ska jag låta bli att se dessa fantastiska norrmän innan jag fattar mitt eget bästa?
3. Dilated Peoples, Peshi och Brother Ali, det är faktiskt under all kritik att jag inte masade mig iväg för att se någon av dem.
4. PJ Harvey. Vad gjorde jag då?
5. Rookie-scenen. Varför läste jag på så dåligt i år?

Fem i topp 2004

1. Mary J Blige – trots att det var på tok för kort.
2. The Killers – Anna Maria!
3. The Roots – även om det var lite kort…
4. Peaches – elektrorock!
5. Randy, Mattias Alkberg BD och Jean Grae.

Fem jag räknar med att få se på annan plats i sommar

1. C.Aarmé
2. Svenska Akademien
3. The (International) Noise Conspiracy
4. Promoe
5. The Solution

Min stora fråga är egentligen inte om utan när de här herrarna kommer att få kontrakt. Fläskigt moshig metal med drag av såväl Meshuggah som Pantera, uppkryddat med lite grindpartier här och där. Tekniskt skickliga och en förmåga att producera feta riff. Precis som det ska vara. River man dessutom av en cover på Entombeds ”Chief Rebel Angel” är jag den förste att stå och mysa.

Trendkill gör en riktigt trevlig spelning och trots strul med omflyttning i schemat hade många tagit sig till konserten. En genidrag var att de hade tagit med sig 50 demos som de spred i lokalen, men tyvärr hamnade ingen i min ägo. Låtarna finns lyckligtvis även på hemsidan för nedladdning. Annars borde de snart finnas i en skivbutik nära dig. Allt annat vore märkligt. Trendkill är i kamp med Relentless det bästa demobandet jag har hört.

Direkt efter sneddade jag över planen till Teaterladan och Nine som hoppat in för avhoppade Give Up the Ghost, men med en ljudbild som lät underfär som om de hade en vadderad madrass mellan PA:t och publiken och en trött publik gjorde att jag lämnade efter tre låtar. Tillbaka i tältet kikar jag ut på regnet som just nu strilar ner och suktar efter lite mat.

Jean Grae flyttades till ny tid på grund av någon sorts strul. Jag levde med osäkerhet om och när hon skulle spela, obehagligt. Men lördag 14:20 står hon enligt de senaste uppgifterna på Pampas. Det kommer att bli stort. Missa inte. ”Keep Livin” är en av årets hittills bästa låtar.

Mer mäktigt under fredagen var Mary J Blige. Mindre mäktig var publikmängden på plats när konserten inleddes. Det var till och med ganska glest i publikhavet. Efter ett tag tilltog publiken (och jag hoppas att det inte bara berodde på att 3 Doors Down hade slutat, det skulle bara vara för märkligt).

Med en ensemble Hulstfredsfestivalen aldrig sett like till äntrade hon scenen med ett budskap om att hon skulle ge oss lite av varje. Ta det tillbaka till rötterna och hela vägen fram till dagens Mary. En fyra personer stark kör och ett vråltajt band helt i svart och en Mary i combatgrön overall och ceriserosa boxarskor. En bit av den amerikanska gatan på en äng i Småland. Helt overkligt.

Trots, eller kanske tack vare, att hon bara spelade i trekvart fylldes konserten av de allra mest önskade klassikerna. Vi fick allt från ”My Life”, ”Family Affair” och ”Real Love” till ”Be Happy”, Not Gon' Cry” och ”Love at First Sight”. Hit på hit på hit. Just därför kändes det också lite som att både vi i publiken och Mary själv bara hunnit bli varm i kläderna när det var dags att avbryta efter mindre än en timme. Jag hade gärna stått kvar och njutit i ytterligare sextio minuter.

Zlatans klack knäckte de flesta borden på serveringsområdet vid Hawaii-scenen. Mäktigt var ordet för dagen.

Peaches är på sätt och vis den raka motsatsen till Mary J Blige, men samtidigt väldigt lik henne. Hon är en helt annan defintion av stark kvinna. Hennes show är den minimalistiska motsvarigheten till Marys storslagehet. Hennes enda hjälp är en ljudtekniker som bär fram grejer åt henne under konsertens gång.

Peaches är nästan lika fantastiskt bra som Mary.

En sak gör hon ett par duktiga snäpp bättre. När Mary nöjer sig med att låta gästrapparna spelas från tape och själv då och då fylla i (som i fallet Lil' Kim) plockar Peaches in en filmduk på scenen och där står Iggy Pop och sjunger duell. Snygg lösning som fungerar alldeles utmärkt.

Där och då är jag egentligen ganska nöjd med kvällen. Jag har fått allt jag behöver, men kan till slut inte hålla mig från att springa bort till Pampas för att se Randy för, ja jag vet inte vilken gång i ordningen.

Som vanligt, får man väl säga, är konserten hårt fokuserad på materialet från ”The Human Atom-Bombs” – med en riktig överraskning: ”Proletarian Hop”. Som vi har tjatat om att de ska spela den låten. Så när det äntligen händer känns det faktiskt lite overkligt. Tack för det. För de som varit med riktigt länge bjöds en gammal favorit i form av Lita Ford-covern ”Kiss Me Deadly”.

Jag borde väl skriva något om scenklädseln också. Alla fyra klädda som benrangel. Oväntat, men ändå väntat från Sveriges hårdast jobbande punkband.

Sen en liten sista kommentar, visst har ni fått hype kompisar, även om vi kanske inte lyckades ta den längre än hit. Även om ingen av oss heter Bjurman, får ni fem plus i alla fall: +++++.

Varsågoda.

Sepultura kommer alltid spela en viktig roll för Max, bandet med vilket han släppt sex skivor och gjort sig ett namn innan han lämnade/blev kickad 1996 och bildade Soulfly. Bandets första spelning på svensk mark 1998, med det då ganska okända, men dock lika enerverande förbandet Limp Bizkit, innehöll runt sju eller åtta Sepultura-låtar och senast de var på Hultsfred rev de också av ett knippe. Idag förvånar det mig ändå inte att setlisten endast bestod av två Sepultura-låtar, ”Roots Bloody Roots” och ”Refuse/Resist”. Soulfly har idag mer än nog med material för att klala en spelning själva, även om det givetvis är en finfin krydda för gamla Sepulturafans som mig att höra de gamla godingarna med Max bakom micken.

Materialet i övrigt spände över alla de fyra skivor som Soulfly gett ut, med en övervikt åt den senaste, ”Prophecy”. Avslutningen med låten ”Eye for an Eye” från debuten var som vanligt en riktig smocka.

Tyvärr tappade konserten något i intensitet på grund av de alltför ofta förekommande jammen de ger sig ut på, där knappt ens de själva vet var de ska sluta. Både ”Mars” och ”Tribe” tog ner tempot i en avslutning som annars hade kunnat bli väldigt intensiv. Intrycket av att trummisen Joe Nunèz ibland snubblar på dubbelpedalerna tog också ner upplevelsen något.

Annars var det en glad Max som gav järnet idag, sonen Ritchie assisterade farsan på ”Bleed” och skötte ”Tree of Pain” på egen hand. Ett förutsägbart grepp om man sett Soulfly några gånger, men han matchar inte sin formidable far bakom micken.

Det samlade intrycket blir ändå liksom tidigare erfarenheter att det är mer en hövding och hans stam än ett lag som äntrar scenen, något som illustreras väl med att Max lämnar scenen själv för att låta stammen jamma ut i slutet. Det stör mig lite, men jag antar att jag borde vänja mig. Soulfly levererar hursomhelst och med låtar som ”Livin' Sacrifice” och punkiga ”Porrada” visar de att de fortfarande är att räkna med i högsta grad. Att jag sedan hade velat höra några gamla thrashstänkare från Sepultura tiden handlar nog mer om att jag inte riktigt kan släppa att Max lämnat Sepulturaskutan än, tyvärr.

Meshuggah var mitt första band ut, om man bortser från den sövande Sophie Zelmani-spelningen, som mest bekräftade att jag hellre avnjuter hennes musik i en fåtölj än på festival. På håll hörde jag sedan ”Dreamer” och då var jag nöjd. Kontrasten var således stor när norrlänningarna i Meshuggah klev på Atlantisscenen. Mina tidigare erfarenheter av bandet live har visat sig lite väl segdragna, senast på Contan drog det iväg mot två timmarsstrecket, men mina förhoppningar att en timslång festivalspelning skulle vara lagom längd föll verkligen i god jord.

För faktum är ju att de hårda akterna inte direkt duggar tätt på årets upplaga av Hultsfredsfestivalen. Så det gäller att ta vara på de tillfällen som ges. Och det gjorde man verkligen om man såg Meshuggah. Fläskigt är bara förnamnet, och tajt är en underdrift. Sammanlagt bjöd vi på åtta låtar om nu huvudet var med mig och det var på det hela taget bra rakt igenom. Ett snyggt scenarrangemang och en snygg ljusshow och en sångare som effektfullt för sig likt en robot från och till. Lägg därtill de excesser som framförallt trummissen håller sig med, eller varför inte någon av de andra heller för den delen. Saken är biff. Avslutningen var bäst och min höjdpunkt var ”Future Breed Machine”, även om det var lite förutsägbart att avsluta med den.

Efter den urladdningen var det rast fram till att alla slet med mig på The Roots. Det verkade som om alla skulle se dem, så det var bara att haka på. Inte min kopp te direkt men en skön show onekligen. Jag fick höra ”den där hiten med gitarren”-låten och då var jag nöjd. Efter gitarrsolot gled vi mot Teaterladan för att beskåda lite galenskaper i form av Dillinger Escape Plan.

Och galna är det första som slår mig. The japanese style, och mina tankar går då snarare mot Melt Banana än Mono. Hardcore/grind med jazziga inslag. På skiva har jag haft lite svårt för dem, lite för knepigt, men i Teaterladan faller bitarna på plats. Energin som lämnar PA:t är fantastisk och de grejer de för sig med på scen är otroliga. Trummisen borde rimligtvis vara en bläckfisk och att han piskar hårt råder det ingen tvekan om, då två cymbaler mitt under en låt helt sonika faller ner från trumpodiet, De drag av mer malande akter som Isis som dyker upp i vissa låtar tilltalar också. Nyans är av godo, återigen. Festivalens första fullträff, låt oss hoppas på flera.

Kvällen avslutas med att se kvarvarande delen av The Pixies set. De river av samtliga hits jag känner igen bortsett från ”Gouge Away”, som de visserligen kunde ha klarat av under tiden jag var på Dillinger Escape Plan. En hamburgare senare ligger jag i tältet och Kal kommer in och petar på mig med en pinne av något slag. Jag somnar strax ändå.

Först ut blev istället Alicia Keys, vars låtkatalog jag inte har något närmre förhållande med. Duktigt, men småtråkigt har alltid varit min dom. Konserten går lite i samma stil. Välregisserat, men också lite småtrist. Hon bjuder på en ganska schysst scenshow även om jag anar att hon bantat den lite för att den ska passa festivalformatet. De egna hitsen fylls ut och blandas med bitar ur soul-kanon – vi får lite ”Living for the City”, lite ”Jungle Boogie” osv. Och det är trevligt och fint. Men jag kommer inte ifrån att det faktiskt är som allra bäst när hon lutar sig mot barjazzen istället för soulfunken, när hon nöjer sig med att spela lätt piano och sjunga. Då blir det för ett par minuter bra på riktigt och mindre av uppvisning.

The Roots bjuder senare på ett komprimerat set fyllt av låtar från den kommande skivan ”Tipping Point”. Första singeln ”Don't Say Nuthin” med en härligt sluddrande Black Thought är mer rak hiphop än vi hört från Philly's Finest på många år. Bra skit. Vi får ”The Seed” i en utmärkt skramlig version. Och vi får som vanligt en rad insturmentalsolon (jag hade faktiskt hoppats att den begränsade tiden skulle ha tvingat bort dem ur låtlistan, men icke). Oväntat bra är sologitarristen Captain Kirks parti som är bra på fler sätt än att vara tekniskt imponerande och värt en artig applåd. Trots att listan med låtar som skulle ha kunnat spelas är snudd på löjligt lång är jag egentligen bara förvånad över att ”Y'All Know Who” inte fanns med.

Dillinger Escape Plan föll på trelåtarstestet, men mest beroende på att jag själv inte klarade att ställa om från en utmärkt Roots-konsert till intensivt galen grind.

Pixies föll ungefär lika snabbt och efter att ha hört ”Wave of Mutilation” styrde jag färden mot tältet.

Fastnade i tältet som heter Atlantis på vägen hem och lät Aquasky & Ragga Twins köra slut på kropp och själ. Stenhård brittisk gaturagga i ett våldsamt tempo, som då och då bröts ner med allsång till klassiska reggaerader. På något vis var det precis vad jag behövde i en dryg halvtimme för att kunna sova riktigt gott.

Så, fyra planerade konserter blev fem – om än bara en hel.

Sida A

1. PJ Harvey ”Meet Ze Monsta”
2. The Roots ”Y'All Know Who”
3. Dillinger Escape Plan ”Come To Daddy”
4. The Pixies ”La La Love You”
5. Svenska Akademien ”Psalm för mörkrädda”
6. Organism 12 & Peshi ”Lite ull blir det”
7. Jean Grae ”Keep Livin”
8. Mary J Blige ”Mary Jane”

Sida B

9. The Solution ”Soulmover”
10. Peaches ”I U She”
11. Dilated Peoples ”Caffeine”
12. Promoe ”Calm Down”
13. Mattias Alkberg BD ”Släng mina rester i en grop”
14. Graham Coxon ”Hopeless Friend”"
15. The Bronx ”Notice of Eviction”
16. The Killers ”Some of Them a Bawl”
17. The (International) Noise Conspiracy ”Bigger Cages, Longer Chains” (live)