När jag första gången hörde Ursula Rucker hajade jag till. Men det var väl inte poesi? Inte riktig. Det var ju bara en avslutning av en hiphopskiva. Och jag gillar ändå inte poesi.

Kanske var det skillnaden mellan att höra och läsa som gjorde det.

För det är svårt att kalla det Ursula Rucker sysslar med för något annat än poesi. Jo, visst skulle man kunna säga slam poetry eller spoken word. Andra ord. Mer eller mindre samma innebörd.

Hur som helst fastnade jag för Ursula.

Samtidigt är det hon ger mer än poesi. Det är musik också. Musik som rör sig i gränslandet mellan jazz, hiphop, soul och funk. Precis som Ursula själv med djupa rötter i Philadelphias historia.

Gör inte misstaget att tänka ”äh, ännu en kvinnlig rappare”. Även om hiphopen går som en röd tråd genom hennes karriär.

Ända sedan 1994 har hon spelat in stycken med så vitt skilda artister som Bahamadia, 4Hero och King Britt. Mest uppmärksamhet har hon nog ändå fått för sina bidrag till The Roots skivor (hon avslutade deras tre första album och inledde det senaste).

Debuten i eget namn, Supa Sista, som släpptes förra året [2001] har kanske inte blivit någon storslagen kassasuccé, men har däremot mötts av respekt och lovord från de som hört det.

While you covet my rhythm
Why you treat me like the unforgiven
Call me mystery…like the Shroud of Turin
I’m more than…that
- Womansong

Det är inte bara vad hon säger som gör henne så spännande. Ursula Rucker har ett sätt att leverera orden som fångar lyssnaren och öppnar sinnet. Hennes ordström kräver och får uppmärksamhet. Texterna handlar ofta om kvinnans roll i det moderna samhället. Ibland om barnmisshandel, förlorad kärlek eller den svarta musikens tillstånd.

I forgot to tell you the rules
By rhyme I don’t mean nursery
Flow don’t mean get your smoke on
Sing mean… well… nigga just sing the song”
- U-Love

Lite grovt skulle man kunna säga att spoken word och hiphop är olika varianter av samma idé. Tror du att spoken word kan explodera på samma sätt som hiphopen?
- Det hoppas jag inte! Eftersom det verkar som om ”explodera” ofta är synonymt med kompromiss. Jag skulle vilja att ärlig poesi nådde till så många människors medvetande som möjligt, men inte om det innebär att poesin måste prostitueras på samma vis som mainstream-hiphopen. Vi kan väl försöka finna en lycklig plats för poesi, som genre, inom industrin. En plats där kreativitet, ansvar, konst och integritet kan härska över det allt igenom onda… pengar.

Vad influeras du av?
- Att leva, vara vaken och mänsklig… det är vad som influerar mitt liv, min konst.

Finns det några andra ordkonstnärer som ligger dig varmt om hjärtat?
Min favoritpoet och aktivist är Sonia Sanchez. Inom hiphopen är några av mina favortier Nas, Bahamadia och Grand Agent.

Vilken riktning kommer du att ta på kommande skivor?
- Jag är i full färd med att avsluta mitt nya album just nu. Jag vill bara fortsätta att gå framåt. Att alltid ta konsten till en högre nivå. Både ordkonsten och musiken.

Finns det någon du skulle vilja samarbeta med?
- Jag skulle verkligen vilja spela in något tillsammans med Nas.

Vad kan vi vänta oss från scenen?
- Just nu uppträder jag tillsammans med en fantastisk gitarrist som heter Tim Motzer. Vi gör väldigt funkiga och intima duetter. Tim spelar all sorts musik – och ljud. Det är väldigt progressivt och ett utmärkt komplement till min poesi.

Hon avslutar med ett ”tack för frågorna” och ”vi ses i Sverige”.

Hur det blir med det där sista vet jag inte, men jag kommer i alla fall att se henne. Om du som jag envist hävdat att poesi inte är något för dig kan det här vara tillfället då du tvingas erkänna att du hade fel.

Våga ta den chansen.

Lyssna på Ursula Rucker i Spotify

Några intryck från årets festival.

BÄSTA KONSERTEN
Moneybrother. Jag har redan försökt förklara varför. Förmodligen den bästa spelning jag sett med Anders och hans kompband. Blir fortfarande lycklig när jag tänker på publikstödet. Stockholms stadion med en publik klädd i rött om ett år?

MEST GLÄDJE
Ja, jag är helt omåttligt lycklig över alla glada människor som besökte vårt tält för att hämta upp ett exemplar av ”100 skivor – volym två”. Under torsdagen lassade vi ut halva lagret på ett par timmar (och med ett par menar jag knappt två). Boken hade en så pass strykande åtgång att det nu bara finns ett fåtal kvar. Helt galet.

STÖRSTA PERSONLIGA MISSLYCKANDE
Att jag inte spenderade mer tid i Atlantis-tältet. Bästa scenen som vi skrek högt efter förra året. Hoppas att den är här för att stanna. Bäst ljud och bäst stämning. Tack för det.

MEST IRRITERANDE
Nej, det mest irriterande var inte de många sena inställningarna. Det var inga personliga favoriter som försvann. Värst var faktiskt att ljudet blåste sönder om man inte stod långt långt fram vid Hawaii och Pampas. Synd att jag inte insåg att det faktiskt lät bättre långt fram förrän under spelningen med The Hives. Så dags då.

NÄST BÄSTA KONSERTEN
Ja, det var väl också rätt väntat egentligen men Ursula Rucker berörde näst mest inför en liten men entusiastisk publik i Teaterladan på torsdagen. Mer Philly på Hulstfred nästa år tack.

STÖRSTA ÖVERRASKNINGEN
Att Randy bara var ok. Det var väl egentligen inte riktigt dåligt, men inte heller så där euforiskt svinbra som vi vant oss vid. Att jag inte såg The Hellacopters är nästan lika överraskande, men enligt rapporterna var det en spelning som i stort följde samma mönster som vanligt. Hoppas att de släpper en ny volym i ”Cream of the Crap”-serien snart och ger sig ut på en turné i samma anda.

BUTTRAST
Det var väl aldrig någon match, men Fireside tog hem priset igen. Pelle G vann den interna matchen i stor stil. Synd att de stod på Pampas. Det förtog en del av stämningen. Atlantis hade passat bättre. Jag är å andra sidan övertygad om att allt är bättre i Atlantis.

ÅRETS TREND
Inställda spelningar. Till slut var de så många att det var svårt att hänga med i svängarna. Det måste vara någon sorts rekord. Bättre lycka nästa år.

ÅRETS MEST OVÄNTADE SPELNING
Innan årets festival var oddsen rätt låga att Buju Banton skulle ställa in. Så att han faktiskt genomförde konserten och just detta inställningarnas år måste nog betraktas som minst sagt oväntat. Förhoppningsvis starten på en god trend vad gäller jamaicanska artister och Hultsfredfestivalen.

ÅRETS FÖRVIRRING
De forna danstältens uppslukande. Det där utomhusdansgolvet förstod jag aldrig poängen med och inte funkade Rookie-tältet särskilt bra som magnet till udden (trots att startfältet inte gick av för hackor). Gärna Rookie-tält där, men helst tillsammans med ett eller två tält till.

FEM ÖNSKEMÅL TILL NÄSTA ÅR
En riktigt stor internationell hiphopartist till Hawaii, bättre ljud på utomhusscenerna, två danstält på udden, mer soul och funk (gärna i ett av de där två tälten på udden), två jamaicanska artister av rang.

Det har varit en märklig festival på flera sätt. Det har antingen varit färre besökare än vanligt eller har den lite modifierade planlösningen av området och campingen fungerat utmärkt. Samtidigt bodde vi väldigt bra i år och att sova till tio var inga problem, något som tidigare år varit en omöjlighet. Kombinationen en lugnare festival och bra möjligheter för sömn har gjort att jag faktiskt inte är speciellt sliten, bortset från ryggen som ömmar och lite små skavanker här och där. Kanske tar åldern ut sin rätt, vem vet…

Årets festival har varit riktigt bra. Jag har inte lyckats se de band jag ville se, men vem hade trott det? Däremot har jag sett band som Radiohead, Nasum, Cave-In, Strapping Young Lad och så vidare. Allt har inte varit bra medan en del har varit fantastiskt. Och vildsvinskebaben var godast i år också.

Jag missade band som Flogging Molly, In Flames och The Hives bland andra, men det är sånt som händer.

Nu befinner jag mig på mitt temporära uppehälle hos mina föräldrar, har precis duschat och packat upp grejerna. Imorgon är det tillbaks till fabriken. Det känns faktiskt inte helt fel, tro det eller ej. Det är bara runt 360 dagar kvar till nästa gång.

Innan konserten var jag allmänt apatisk och ville bara åka hem, jag var trött på festivalliv. Nasum räddade kvällen och en hel festival. Egentligen saknade jag bara ”There's No Escape” och ”Stormshield” men det känns som ett lyxproblem.

Nasum går på teaterladans scen och levererar ett otroligt tajt set, bra blandning på låtar, bra ljud och ett schysst gästspel av Rikard Alriksson. Jag log hela konserten, det var fantastiskt.

Kanske berodde det på att Jesper Liveröd nu börjar se slutet på sin tid i Nasum, kanske var det sista spelningen, han ska hoppa av efter sommaren och jag vet inte om det finns fler spelningar inbokade. Hur som helst verkade bandet hur taggade som helst och den extra gitarren på scen de numera använder sig av i form av Urban från Regurgitate ger låtarna den extra dimension de behöver.

Ni som missade Nasum gick miste om nåt stort. Själv blev jag väl påmind om varför musik är det största som finns.

Det faktum att Anders och Mieszko spelar två spelningar på samma dag med två så snabba akter som Krigshot och Nasum tycker jag är riktigt coolt, tror inte jag skulle palla två gig.

Spelningen karaktäriserades av den spontanitet en punkspelning ska ha. Moshpiten kom igång och politiker, poliser och myndigheter fick sig känga på känga. Ett litet felsteg inträffade till exempel, femton sekunder in i en låt skriker Mieszko ”Fel låt för faan!”. Bara att skratta åt och börja om och inget man tänkte på, en skön stämning.

Även ljudet tycker jag satt fint, kängpunk brukar ha lätt att bli lite grötigt, framför allt sången, men de hördes bra. Kort sagt en riktigt schysst spelning. Hoppas även bandet fick blodad tand vad gäller livespelningar, fler borde få se det här.

Det blandas ganska friskt ur katalogen och jag som har bäst koll på de senare årens produktion får höra en hel del jag inte hört förut, men också de flesta låtar jag önskat från ”Unchained Spirit” och ”Friends for Life”. En stor del av materialet är självklart hämtat från det aktuella albumet. Och urvalet är gott. ”Mr Nine” kommer tidigt och ”Feeling Groovy” lyfter humöret när regnet kommit tillbaka för andra gången under den dryga timme Buju står på scenen.

Jag har ett problem med Jamaicanernas erkänt dåliga smak vad gäller synthljud. Ett par gånger för ofta envisas keyboardisten med att stöta fram vedervärdiga ljudmattor som skär i min kropp och får mig att jänna ett visst obehag.

Desto gladare blir jag av trummor och bas och den trehövdade kvinnliga kören. Medan bandet ser ganska alldagligt ut och håller sig stillsamt i bakgrunden dansar Buju själv runt i sin blåa overall och skakar dreadsen för att höja stämningen. Det är svårt att inte bli lycklig av hans krumbukter.

Jag skulle kanske ha önskat mig ett par hårda låtar till och några färre ur den mer rootsiga katalogen. Konserten tappar lite i tempo emellanåt, men som helhet är det ändå fullt godkänt.

Spelningen som innan festivalen var den som hade lägst odds för inställning är avklarad och jag sörjer att det är så förhållandevis lite reggae i årets startfält. Förhoppningsvis gav det här ändå mersmak hos festivalledning. Mer av den här varan nästa år?

Jag har sett det här bandet spela för halvfulla lokaler så många gånger att jag nästan blev rädd av det varma mottagande de fick här på Hultsfred. Publiken applåderade och sjöng mer och högre än Bajenklacken på Söderstadion.

Stämningen var hög redan från start och växte hela vägen. Från en magnifik öppning med ”Reconsider Me” (till en början i sänkt tempo innan den briserade i en euforibomb) till en ännu starkare avslutning av ordinarie set med ”Stormy Weather” (som fylldes med så mycket känsla att den ensam motiverade hela festivalbiljetten, precis som Anders lovade innan de körde igång den).

Anders har full kontroll på publiken genom hela konserten. Han får oss att visksjunga, crescendoapplådera, stå alldeles stilla och dansa lyckligt. Det märks att han stärks av det varma mottagandet. Ni som sett honom förut vet att han kan ta en publik och ger minst lika mycket som han får. Igår fick han så mycket att jag stundtals trodde att han inte skulle överleva att ge mer.

Så när Anders, Viktor och Gustav faller ihop på scengolvet på klassiskt James Brown-manér känns det helt naturligt. Festivalens hårdast jobbande band har gett oss allt de har.

Till och med en låt som ”Don't Stop”, som jag är lite tveksam till på skivan, fungerar utmärkt. Jag skulle kunna gå så långt som att säga att liveversionerna i samtliga fall (utom möjligen ”Positive Vibrations”) är vassare än sina studiomotsvarigheter.

Tack för showen. Jag hoppas att vi ses igen under sommaren. Det känns omåttligt bra att så många älskar Anders i år.

Jag bor i ett tält. I tältet finns ett liggunderlag. För cirka sex år sen skadade jag ryggen i en hockeymatch och sedan dess hoppar saker snett då och då. Givetvis händer det här, förmodligen efter liggunderlag och dekadent leverne. Jag var inte på topp på Cult of Luna helt enkelt.

Bandet går på runt halv sex. Det är ljust ute. Det förtar lite av upplevlesen. På scen finns runt åtta lampor som lyser konstant uppåt. Inget ljus träffar vare sig publiken eller bandmedlemmarna framifrån. Det visuella är viktigt för Cult of Luna.

En timme och sex låtar senare är konserten över. Snittet på låtlängden borde bli runt nio minuter. Det förekommer inga mellansnack eller nån som helst presentation. De kör inga extranummer.

Cult of Luna gör en bättre spelning än den på Contan. Ändå lyfter det inte och den atmosfär bandet ger ifrån sig vare sig de maler tungt eller plinkar fint träffar mig inte riktigt. Visst, låtarna är skitbra, och ljudet hlet okej. Det är lite för ljust men vad gör det egentligen. Jag hade förväntat mig att bli överkörd av ett godståg lastat med järnskrot. Det belv jag inte. Förmodligen berodde det på mig. Det var helt okej, men inte mer tyvärr. De får köra över mig nästa gång istället. Då ska jag vara kry.

Fram till Radioheads konsert var de två bästa konserterna i år Opeth och Cult of Luna. Inget av banden kommer under åtta minuter i låtlängd speciellt ofta om ens någon gång. På stereon funkar det men att stå och kika på det brukar bli drygt. Jag blir oftast uttråkad av långa låtar men ändå är det bra nu, Opeth mer än Cult of Luna, mest beroende på mig själv förmodligen. Vad är det som händer? Cred till banden i alla fall, ni förgyller min festival.

2. The Killers (Stora Dans)
När Maria Andersson från Sahara Hotnights sjunger ”Tighten Up” som om det vore punkrock är i alla fall jag helt nöjd med tillvaron.

3. The Latin Kings (Pampas)
Ersättarna för ersättarna visar att gammal är äldst. Dogge har full kontroll som vanligt. En kväll TLK är aldrig tråkig.

4. Looptroop (Hawaii)
När de i slutet av ”Revolutionary Step” tar in ett helt folkdanslag på scenen är det svårt att inte dra på smilbanden. Visade återigen att de klarar att fylla ut vilken scen som helst.

5. Turbonegro (Pampas)
Enkelt och rått. Hyggligt underhållande norsk dödspunk.

Randy var gårdagens besvikelse, inte för att de var dåliga utan för att de inte var mer än bra.

Torsdagmorgonen (nåja, förmiddagen då) inleddes med att iordningställa vårt tält på området och börja dela ut pocketar, något som gick över förväntan. Helt plötsligt dyker brorsan upp. Det visar sig att han tappat bort sina polare och det mesta av packningen. Lyckligtvis löste sig det problemet framemot Flogging Mollys entré på Atlantis, en konsert jag tyvärr missade tillsammans med In Flames.

Rent musikmässigt var det också en resa på irrvägar. Ett Randy som tyvärr inte alls nådde tidigare höjder och ett fantastiskt tråkigt Cave-In, som jag ironiskt nog valde att beskåda efter endast fyra låtar på Randy. Ingen bra start helt enkelt. Tur då att efterföljande Ursula Rucker lyckades övveraska mig med sin hybrid av hiphop och spoken word. Hennes svador tillsammans med en gitarr över lite beats och samplingar var klart intressant, synd att det inte riktigt lyfte.

Några som däremot i alla fall gjorde ett ambitiöst försök var Turbonegro som levererade ett tajt set som avslutades med ”Raggare is a bunch of motherfuckers”. Deras rad av hits kan inte annat än funka på ett ställe som Hultsfred, trots att det regnade i år också. Riktigt upp till varken förra årets spelning elelr releasepartyt i våras nådde de dock inte, men det var nog mer publikens ”fel” …

Opeth fick avsluta min torsdag och vilken avslutning sen! Nya scenen Atlantis är ett riktigt kap och när ett så kompetent och bra band som Opeth står på scen blir det en upplevelse. Trots sina långa låtar klarar de av att hålla intressert vid liv och deras progressiva dödsmetall är tajt som få. En riktigt bra avslutning på kvällen, som återigen blir ett exempel på att jag kan vandra runt bland de olika musiksstilar men alltid hittar hem till metallen igen. Fantastiskt.

Många av mina polare undrar varför jag fortfarande åker. En bild av att det bara är ”fjortisar” på Hultsfred har spridit sig och i år var snacket att det var Roskilde som gällde. Runt 150 bokade band senare ska alla med på Hultsfred igen?

Faktum är att årets line-up ser otroligt intressant ut. Jag minns att jag såg över femton konserter mitt första år, kanske bara en kvart på en del men jag var ändå där. Ett par år senare undrade jag hur jag orkade med så många. I år måste jag nog upp i de summorna igen?

Det är idel nya bekanta, idel missade konserter från tidigare år och idel beprövade kort som jag vill se igen.

Radiohead har jag inte lyckats pricka än, Opeth lyckades jag tappa bort i maltdryckens dimmor 2001, Cave-In har jag knappt hört, men efter Joel och Basses lovord har jag bestämt mig för att ge dem en chans, Cult of Lunas snedträff till spelning i Örebro i vintras gör att jag bara måste vara där och se dem återta sin heder med tanke på hur bra de är på stereon hemma, Krigshot gör sin första (enda?) livespelning och Hamberg har lyckats övertyga mig om Union Carbides storhet. Lägg där till band som Merciless, Nasum, Turbonegro, Flogging Molly, The Haunted och Queens of the Stone Age och inse att jag har ett digert schema framför mig.

Det är rockens år på Hultsfred och jag kommer att stortrivas. Förmodligen kommer jag att missa en del grejer, förmodligen kommer jag att upptäcka en del grejer. Men det är ändå det som gör en festival.

Torsdag 15:15, Pampas, Randy
Jag försökte se dem senast, men då var det en märklig krock i vägen. Sen lyckades jag med konststycket att inte se dem under efterföljande turné. Det måste bli ändring på det här. I år ska jag se Randy och inte komma med undanflykter.

Torsdag 17:30, Teater, Ursula Rucker
Själfylld poesi på funkig botten. Kompis med ?uestlove. Det kan bara bli stort.

Fredag 19:45, Atlantis, Moneybrother
Årets hittills bästa skiva. Eftersom de inte har något inplanerat i Örebro måste jag se dem här. Detsamma gäller egentligen The Killers natten innan.

Lördag 15:15, Pampas, Buju Banton
Även om de två senaste skivorna varit ojämna är det här den konsert jag ser mest fram emot på årets festival.

Lördag 22:45, Pampas, Union Carbide Productions
Någonting säger mig att det här kommer att bli något utöver det vanliga. Vilket i det här fallet är precis som vanligt.

Festivalen pågår 12-14 juni.