Det Pouppée Fabrikk som möter mig på Putte i Parken känns betydligt mer taggade, trots att de inte lyckats locka särskilt många. Precis som Syster Sol tidigare är de väldigt ensamma i sin genre på årets festival. Så i leden framför scenen syns mest kompisar till bandet från förr (Karlskoga är deras hemmaplan). De har också utvecklats till en kvintett där Stefan Nilsson från Spetsnaz är senaste tillskottet.

Leif Holms ljudlåda är ett imponerande bygge, Henrik Björkk och Stefan Nilsson jobbar bra tillsammans och Pouppée Fabrikk känns oväntat fräscha. Jag hade bara tänkt stanna två-tre låtar för gamla tiders skull, men fastnar och blir kvar konserten ut. Det måste väl ändå ses som ett gott betyg? Men att få se dem på en klubb med deras egen publik skulle nog smälla snäppet högre.

För mig personligen blev det en utmärkt start på resan tillbaka till 90-talet som når sin kulmen under Hultsfredsfestivalen nästa vecka.

Ropen efter Pigvalley Beach besvaras med Escape from Pigvalley Beach från Basement Noise från 2006 (med den talande refrängraden ”I never wanna hear about Pigvalley Beach again”). Jag antar att det inte behöver någon djupare tolkning? Men skulle någon inte kunna boka en Sator spelar Slammer-konsert för min skull?

Det enda problemet var väl egentligen att det inte hunnit bli mörkt, att det inte vara tätare i publiken och att jag har en ganska lång lista med ytterligare låtar jag gärna hade hört. Nästan så bra att jag är sugen på att ta bandet på orden och be om en plats på gästlistan till lördagens konsert i Forshaga Folkets Park tillsammans med Hurriganes.

Ändå kunde jag inte låta bli att stå med gapande mun när jag såg deras konsert på Dalen-scenen. Dalen är en magisk plats när publiken är med på noterna. Allra bäst verkar intensiv pumpande elektronisk musik med hög partyfaktor funka. Och på den beskrivning stämmer Far East Movement väl in.

Så att det inte riktigt är min grej spelar mindre roll. Jag blir genuint lycklig av att se hela ytan framför scenen hoppa upp och ner med armarna i luften när Far East Movement skickar ut ett hopkok av gamla Beastie Boys-låtar från scenen.

Jag nöjer mig med en halvtimme, men förstår att de som står därnere i grytan kommer att kravla upp med ett leende på läpparna.

På Putte i Parken möts de av en hyggligt stor skara. Embee är med och Serengeti backar upp med körsång. Förutsättningarna borde med andra ord vara bättre, men frågan är om inte motståndet i Karlstad ändå var en bättre sporre. Eller så är det den stora scenen som inte riktigt passar dem. Kanske är klubbspelningar med LTR ändå att föredra?

Hur som helst levererar de så klart. Looptroop en ljummen dag är ändå bättre än det mesta. Att de fyrar av Do redan som andra låt och ganska snart följer upp med On Repeat (som möts av ett massivt jubel) gör att jag känner mig mer än nöjd.

Jag vet att det egentligen är förbjudet, men jag vill ändå påpeka att Looptroops ljus och ljud alltid är grymt. Mikrofonerna ligger alltid på rätt nivå i förhållande till musiken (möjligen hade jag önskat lite mer Serengeti i mixen). Det där borde vara självklarheter, men särskilt på festival vet både du och jag att det inte är det.

Bäst svänger G.R.I.N.D., som symptomatiskt är den låt med mest förinspelad musik. Gissar att han avslutade med Shock & Amaze, men då hade jag redan hunnit gå.

Tycker ändå att Electric Boys levererade en riktigt bra spelning med ett fint urval ur katalogen. Saknade några låtar, men fick det mesta jag hoppats på. Rags to Riches och Captain of My Soul hörde till eftermiddagens höjdpunkter.

Det enda som smärtar att erkänna är att All Lips ‘n Hips inte har åldrats särskilt väl. Trots att den fortfarande är det självklara extranumret.

• Lyssna med Spotify