Efter en cover av Burt Bacharachs Please Stay lämnas Lykke Li ensam på scenen. Ensam med en synt inleder hon lugna I Know Places, och de dansande fansen får en paus att hämta andan. Men tråkigt blir det inte, vi är alla hänförda av Lykkes närvaro. Kort därefter är det dags för rökmaskinen och de pulsernade strålkastarna igen. Lykke Lis extravaganta scenspråk och pondus är sevärd. Där hon omges av svepande tygskynken och dimma i vitt ljus blir hon större än sin musik.

Hon avslutar med Get Some, och trots publikens tjut efter extranummer bryter hon schemaenligt klockan 23.00. Hon är inte den enda som hade tålt att lira längre, men avslutet är bombastiskt och perfekt.

Det är en nöjd Popaganda-publik som smidigt vallfärdas ut från området, även om de flesta inte verkar mätta än och ska fortsätta vidare på festivalens efterfester.

De börjar med Still, som lånar beatet av Dr. Dres überbanger Still Dre. Helt i min smak. jj spelar en ganska jämntjock soppa med okänd smak, men de fascinerar. Tack vare en bildskärm och ett schysst ljusspel som går i rött och blått är det såhär i efterhand det visuella som jag minns bäst.

Som extranummer får en rappare ta plats på scen, och Elin Kastlander avslutar med sin version på Lil Waynes refräng på Games My Life. Det känns talande för gruppen. De har inspirerats och influerats av många genrer, men deras musik var under lördagkvällen en väldigt homogen flumindiepop.

Hon hade tveklöst kunnat fortsätta festen mycket längre än vad hennes speltid ger utrymme till. Med sitt band står hon för festivalens gladaste stund, och publiken får jubla till saxofonsolon, vokala utflykter och Wilsons keytar på extranumret.

Att TDD får spela 15.00 är festivalens största miss, även om stor del av deras låtskatt passar ypperligt till varmt solsken. De öppnar med Reaching Forward, som borde ackompanjerats av häftiga strålkastare men som tack vare dess asbraighet givetvis får igång publiken ändå. Those Dancing Days, I’ll Be Yours, Run Run och Keep Me In Your Pocket utgör sedan konsertens första del, och det är ett fantastiskt låtval för dagen.

Those Dancing Days definieras enligt mig av deras ös, som finns i deras låtar vare sig det är handklapp eller synt som utgör grunden. Deras musik är en hjord av instrument som bestämt och sjukt energiskt river ner allt som kommer i deras väg. Those Dancing Days är samspelta, och med Sveriges bästa melodier och en trummis som går längre än så på världskartan blir deras 45 minuter på söder inget annat än grymt. Cissi Efraimssons sinnessjuka trummande är så enastående att det är värt att se dem live bara därför. Samma gäller för Lisa Pyk Wirströms lyriskt glada dans bakom synten. Att Linnea Jönsson dessutom har en soulröst som är guld värd känns lika mycket som en bonus som hela tårtan.

Konsertens absoluta topp blir till min förvåning Forest Of Love. Bandets mest allvarstyngda låt lyckas till och med påverka naturlagarna, och en häftig vind dyker oväntat upp just när de når första refrängen. Linnea Jönssons blick spänns och varje ord känns som en sylvass besvärjelse. Att lyssna på låten på skiva efter att ha upplevt de magiska minuterna tar en nästan tillbaka till den känslan. Hur mycket resten av publiken märkte av det häftiga skiftet vet jag inte, men de har inget problem med att börja ösa igen när bandet levererar Can’t Find Entrance, I Know Where You Live pt. 2, och Fuckarias. Det är sjukt fett, och bandet tar ut max av sin hittiga katalog. Bäst är det när de håller tillbaka sista refrängen på Can’t Find Entrance så länge som det bara går. Explosionen är sedan exakt som väntat.

Till sist får vi vackra One Day Forever, som avslutas med jammande och akustisk rundgång. En efter en kliver de av scenen, och får välförtjänt stora applåder.

Med kvarten kvar till Henrik Berggren började det dyka upp Broder Daniel-fans från 2001, med svartfärgat hår, stjärnor under ögonen och BD-patches på axelväskan. Jag kan bara gissa hur många av dem som samlades vid den stora scenen, men istället för att gå på popsnöreutställning lämnade jag festivalen för dagen. Jag hann höra ett massivt pojkbandsvrål som följdes av vad jag tror var en väldigt akustisk version av Only Life I Know innan jag drog på mig hörlurarna och började peppa inför lördagen med Those Dancing Days på högsta volym.

Samling avslutar med att höja volymen och jamma järnet, samtidigt som den stora publiken börjar plocka upp sina tygpåsar från gräset där de har suttit, och promenerar bort till stora scenen där Saint Etienne ska spela nästa timme.

Jag tar mig dit långsamt och gör en del observationer på vägen, jag passar inte in men känner mig ändå tillfreds bland de fräscha bohema second hand-stockholmarna. Stadsfestival är bästa grejen! Jag ser en kille med 40 år gammal frisyr och bonnbränna spela rundpingis med några vänner, och vilket håll jag än vänder mig åt har jag rödfärgat hår i synfältet. Alla matchar liksom, och jag med eftersom jag är iklädd en klarröd spindelmannentröja. Lyckat!

När Saint Etienne drar igång har jag hunnit fram till ljudtornet, och det låter grymt. Volymen är på en perfekt nivå, även om jag kan tänka mig att vissa vill ha det högre. Mina känsliga öron behöver inte ens öronproppar.

Sarah Cracknell hojtar efter ”more smoke!” på scenen, men i dagsljuset uteblir effekten. Framför en scen draperad i svart och bredvid en körsångerska i dödens utstyrsel sticker hon ut i sin silvriga paljettklänning, och jag får bara försöka föreställa mig hur schysst det hade varit att se dem i mörker, där de lila strålkastarnas ljus har möjlighet att komma fram. Men mörkrets ickeexisterande under den svenska sommardagen är inget att göra åt, och bandet lyckas ändå styra upp en grym show.

Som helt ny till bandet njuter jag mycket av det tillbakalutade beatet i Spring. Publiken verkar också gilla det, och 25 minuter in i spelningen börjar havet att gunga lite. De stora applåderna dyker sedan upp när bandet och några lyriska fans dansar loss till Method Of Modern Love och efterföljande Only Love Can Break Your Heart. Resten av konserten fortsätter på samma höga nivå, och avslutet är riktigt snyggt. Popaganda har fått en kanonstart.