Klockan har hunnit bli ungefär tio i tio på måndagskvällen. Springsteen tar fram den långa gula önskelappen som det står Racing In The Street på. De vackra pianotonerna ljuder ut över Valle Hovin och jag sluter ögonen.

I got a sixty-nine Chevy with a 396
Fuelie heads and a Hurst on the floor
She’s waiting tonight down in the parking lot
Outside the Seven-Eleven store

I några minuter är det bara jag och låten. De mörka molnen har spruckit upp och regnet är inte längre ett hot. Mot slutet drar E Street Band ut på låten. Roy Bittan får använda alla svarta och vita tangenter. Till slut markerar Springsteen att det räcker och bandet låter sluttonen klinga ut.

Det är fullbordat. Jag tar Hanna om axlarna och går hem.

Det är över nu. E Street Band har gjort sitt sista besök i Sverige. Egentligen gjorde de det redan för fem år sen, för utan Danny Federici är det inte E Street Band. Nästan, men inte helt.

Klockan talar sitt tydliga språk. Tillsammans med naturlagarna gör den att E Street Bands dagar är räknade. Anledningen är enkel. Det går inte att byta ut medlemmar i det här bandet. Och Big Man kan knappt gå längre. Till sist blir det han som får äran att med sin utslitna sextiosexåriga kropp att dra ur kontakten.

Det finns inte på kartan att Springsteen ersätter Big Man.

Och just därför har vi nu fått uppleva den sista kampen. Två kvällar på ett kokande Ullevi med generöst blottande av själen som hållit E Street Band vid liv i mer än trettio år. Den övernaturliga musikaliteten, svängen och det där magiska som gör att en enorm arena känns som en lägenhetsfest. Med allas önskelåtar på rad.

Det kommer inte hända igen.

När jag träffade Nils Lofgren för något år sedan frågade jag honom om det var E Street Bands sista turné som stod för dörren. Han sa att INGEN i bandet eller Springsteen själv nånsin skulle tänka tanken på det sättet. Men samtidigt räknade han upp olika krämpor och familjeförhållanden som lämnade ett annat svar. Mellan raderna.

Kanske kan det kännas en aning vemodigt. Men å andra sidan öppnar det upp för andra upplevelser med Springsteen. Jag är helt övertygad om att det han kommer tillbaka till Sverige. Det kommer fler varv med Seeger Sessions. Minst en till ensam turné med den trulige och introverte storytellern.

Det kommer blir bra. Men aldrig som på E Street.

För det går inte att komma igen nu.

Inför en enorm publik med skyhöga förväntningar går de in och spelar om de var på en klubb. Som om det var deras första spelning. Som om det gällde livet. Låtlistan blev därefter. Det kändes direkt, men när Hungry Heart kommer redan som fjärde låt bygger Springsteen metodiskt och extatiskt upp en trappa. En trappa som leder till himlen, och högre.

Och nu är jag så högt upp jag kan komma. Jag tänker stanna här.

Titta på låtlistan på springsteen.se. Alla låtar görs i magiska versioner. Jag kan till och med köpa förbannade Working On The Highway. Eftersom raggarrocken lyser med sin frånvaro ikväll. Och alla diamanter får glimra ostört.

Drive All Night är så vacker att den gör ont i hela kroppen. Rykten gör gällande att Big Man grät sig igenom låten. Backstreets så mässande att Ullevi riskerar att implodera. Roulette pulserar på gränsen till livshotande. Janey svänger. Allsången i Waitin’ On A Sunny Day får mitt rakade hår att resa sig. Because The Night är mäktigare än Världsbanken och Nils Lofgren spelar gitarr som en gud. Och så vidare…

Det är så bra. Det är det verkligen. Det bästa avskedet vi kunde fått.

Och Ullevi får Twist & Shout som absolut sista låt. Låten som fick arenan att gå sönder för tjugotre år sen. Publiken svarar med allsång som torde hörts över hela landet. Till slut står även pressläktaren. Trots kreddproblemet. Trots dåliga höfter.

Springsteen håller ett kort och kärnfullt begravningstal. Det står klart att Ullevi betytt en del för honom. Men allt har tyvärr ett slut. Så även den här konserten slutar utan Racing In The Street. Och E Street Band har spelat i Sverige för sista gången.

Antalet plus, getingar, fyrar eller något liknande kvittar. Ingen konsert med någon har någonsin varit bättre.

Tack och amen.

När rapporterna från spelningen kvällen efter började komma in bleknade min kväll. Han hade spelat Racing In The Street. Och jag satt hemma.

Sedan dess har mitt Springsteen-sökande intensifierats. Har sett varenda spelning Stockholmsbesök sedan dess och inför den här sommaren har jag insett att det är sista chansen nu. Därför ser jag fyra spelningar i rad för att öka mina chanser.

Racing In The Street. Världens bästa låt. Får jag höra den kommer min musikaliska värld vara fulländad.

Så länge jag väntar kommer jag på mig själv att gnälla över småsaker. Som den vidriga VIP-publiken och dess ointresse för annat än spånken. Eller små skiftningar i ljudet från scenen. Kommer på mig själv att jag den senaste veckan sett två enorma Springsteen-konserter med helt makalösa låtlistor.

Utan att vara nöjd.

Jag vågar inte göra som Svenska Dagbladets Dan Backman och skriva recensionen i förväg. Men jag hoppas innerligt att när den här texten går upp strax efter midnatt 6 juli att jag är på väg genom Göteborg till fots med ett varmt hjärta och ett ord ringande i mina sinnen.

Äntligen.

Visst var det en bra kväll.

Men inte makalös. Ibland blir det lite förlamat på Ullevi. När den enorma och partysugna publiken inte känner igen en gammal raritet. Eller orkar bry sig om någon ny låt. På den del av läktaren (VIP) där vi befinner oss är det glest mellan raderna långa stunder eftersom baren lockar mer än bandet. Vilket i och för sig är mer eller mindre oförlåtligt. Men jag ska inte vara bitter längre över dessa fåntrattar och lallare som ölstinna och solgassade på bred göteborgska går igång på raggarrocken i Darlington County, Cadillac Ranch och Seven Nights To Rock för att sedan gå och supa när riktigt bra låtar spelas.

Men ett litet IDIOTER är på sin plats. Trots att den riktiga publiken, de som betalat för sina biljetter själva och bryr sig om musiken, är lika galen som den brukar vara när Springsteen spelar i Sverige.

I morgon får låtlistan gärna korrigeras en aning. Det känns som att för mycket av energin gick förlorad de första nittio minuterna ikväll. Sen gick Springsteen nästan på autopilot. In med fler lugna låtar (jag vill verkligen höra Racing In The Street och The River) och kasta ut boogierocken.

Då kommer andra kvällen bli gudomlig. Och det är så jag vill minnas E Street Band. Ikväll var de bara fantastiska.

Det behövs lite perspektiv på tid. Närmare bestämt på Bruce Springsteen och E Street Bands ålder.

Äldst i bandet är Big Man. Clarence Clemons är född 1942. Mitt under brinnande världskrig. Precis som Muhammed Ali, Lou Reed, John Wayne Gacy, Barbra Streisand, Christer Ulfbåge, Paul McCartney, Laila Freivalds, Jimi Hendrix, Bosse Ringholm och Harrison Ford.

Bruce Springsteen är född 1949 och fyller 59 år i september. Det gör honom till årsbarn och jämngammal med andra hanar som Göran Persson, Lionel Richie, Ulf Lundell, Carl Bildt, Gene Simmons, Pablo Escobar, Tom Waits, bröderna Gibb, Gary Tallent och Roy Bittan.

Steven Van Zandt föddes 1950. Samma år som Danny Federici, Peter Gabriel, Håkan Nesser, Agnetha Fältskog, Elisabeth Tarras-Wahlberg och Ulf Ekman.

Nils Lofgren är född 1951. Liksom Max Weinberg, Ulla Skoog, Phil Collins, Kenny Dalglish, Stellan Skarsgård, Rob Halford och Marita Ulvskog.

Patti Scialfa föddes 1953. Det gjorde också Christer Lindarw, Tony Blair, Ebba Witt-Brattström, Peter Stormare, Hulk Hogan, Kim Basinger och Mikael Odenberg.

Charles Giordano föddes 1954. Precis som Oprah Winfrey, Matt Groening, Jackie Chan, Magnus Uggla, Margot Wallström och Condoleeza Rice.

Soozie Tyrell är yngst i E Street Band. Född 1957, samma år som Lars Ohly, Usama Bin Ladin, Shane McGowan, Mona Sahlin, Thåström, Dr Alban, Ernst Kirschsteiger och Dolph Lundgren.

Själva E Street Band har hetat så sedan 1974. Det gör bandet jämnårigt med profiler som Xzibit, Robbie Williams, David Hellenius, Håkan Hellström, Jenna Jameson, Petter och Amir Chamdin.

Bäst av allt är ändå att publikationen det gäller listar vad Little Steven köpte på Seven Eleven, och att de går in och frågar den stackaren som jobbar därinne hur upplevelsen var. Men samtidigt kanske det är smickrande. Att ett gäng gamla farbröder som spelar rock kan vara så heta.

Har du bilder i din mobil? Glöm inte att skicka dem till kvällspressen.

Mona Sahlin gillar Bruce Springsteen. Så mycket att hon skrev en artikel/ett öppet brev inför hans konsert i Stockholm hösten 2002. Så mycket att hon sket i Nobelfesten 2007 för att se honom spela i Globen och för att få träffa honom bakom scen. Så mycket att hon refererade till honom i sitt avskedssamtal under den där bittra presskonferensen tillsammans med Ingvar Carlsson 1995.

Mycket har ifrågasatts: bilarna. Varför har jag hyrt bilar i tjänsten? Varför hyr jag bil när jag kan åka statsrådsbil eller taxi frågar många misstänksamt. Jag tycker svaret är enkelt. När jag kör bil ensam känner jag mig fri och får vara ifred, bestämmer själv när jag ska åka. Jag slipper prata med någon. Jag kan sätta på Bruce Springsteen och tända en cigarett.

Eftersom det är Mona Sahlin har hon belagts med ett löjets skimmer för sin beundran för Springsteen.

När jag lyssnar på hur Springsteen låter sitt berättarjag bli en arbetslös stålarbetare från Youngstown har jag lätt att förstå Mona Sahlins eventuella ideologiska anledningar att älska Springsteen.

Taconite, coke and limestone
Fed my children and made my pay
Then smokestacks reachin’ like the arms of god
Into a beautiful sky of soot and clay

Den sviknes röst. En historia om hur de amerikanska invandrarna byggde nationen med sina händer och unyttjades av de som ägde utvecklingen. Hur de slet i bruken, dog i krigen och sen blev lämnade när investerarna drog vidare.

Well my daddy come on the 0hio works
When he come home from world war two
Now the yards just scrap and rubble
He said, ”Them big boys did what Hitler couldn’t do”
These mills they built the tanks and bombs
That won this country’s wars
We sent our sons to Korea and Vietnam
Now we’re wondering what they were dyin’ for

I sin ursprungliga version är låten en knuten näve i fickan. En muttrande besvärjelse fångad under bitter lojalitet. Som en akademisk politruk i väntan på bättre uppdrag. Placerad på lågmälda The Ghost of Tom Joad småpyser den av energi som måste ut.

Några år senare släpptes den ut. I den version som Springsteen och E Street Band spelade under sin återföreningsturné´och som finns fångad på Live In New York City från 2001 har den förvandlats. Till en rallarsvingande revoltör som med tunga slag matar in budskapet. En fullt övertygande agitator.

From the Monongaleh valley
To the Mesabi iron range
To the coal mines of Appalacchia
The story’s always the same
Seven-hundred tons of metal a day
Now sir you tell me the world’s changed
Once I made you rich enough
Rich enough to forget my name

Danny Federici smeker fram nyanser ur sitt dragspel. Bruce Springsteen formligen vrålar i refrängerna och Mighty Max gör sitt bästa för att slå ihjäl trummorna. När Nils Lofgren får sträcka ut i ett långt och intensivt solo skär E Street Band hål i sin bild av Amerika. Det är så intensivt och så bra. Som en uppgörelse. Så nära dessa musikaliska miljonärer kan komma en revolution.

Den här versionen vill uppleva på Ullevi. Om det mot alla odds skulle inträffa kommer jag vråla i kapp med Mona Sahlin, trots att jag givit upp socialdemokratin för länge sen.

Det spelar inte någon roll om publiken går bananas. Jag fixar inte raggarrocken. När Springsteen ställer sig som mest bredbent och börjar leka Creedence eller Status Quo blir jag stel som en pinne. Har aldrig fixat det här gubbsvänget. Ramrod, Seven Nights To Rock svänger inte i min värld. Inte ett dugg.

Men allra sämst är en av hans egna kompositioner. Working On The Highway från Born In The USA. Hälften av de spelningar jag sett har den puttat bort något potentiellt guldkorn från setlisten. Det gör mig frustrerad. Springsteen verkar älska låten för han ler som ett barn på jullafton när han får spela den.

En låt från helvetet.

Jag fattar det inte. Titta på videon. Den är med studiomusikerbandet han omgav sig med under de mörka åren. Hand upp, om du tycker det svänger.

Våt dröm. För mig.

Isländske Jon Magnusson har upplevt det. För tjugo år sen i Köpenhamn. Springsteen har anlänt några dagar innan sin spelning under Tunnel of Love-turnén och flanerar runt i stan. Och plötsligt får Jon sällskap.

Det är före You Tube, mobilkameror och Internet. Men på något sätt har filmklippen från denna våta dröms förverkligande hittat hem. Snubben får spela The River, I’m On Fire och Dancing In The Dark med Springsteen.

Tror det blir Ullevi som är grejen.

Ett av mitt livs mäktigaste musikaliska ögonblick upplevde jag den 21 juni 2003 på Ullevi. Synen av 114 000 händer i luften under Born To Run kommer jag aldrig glömma. Någon minut när musik blev religion, masspsykos och något alldeles fantastisk. Varenda människa på Ullevi var delaktig. Till och Expressens beiga motorjournalist som satt snett nedanför mig på pressläktaren stod upp och viftade.

Det var galet.

Dagen efter åkte jag hem. Och missade en ännu bättre spelning. Därför är kombinationen Ullevi och Springsteen sötsur för mig.

Men för många andra är just den kombinationen förknippad med något annat: Resonanssvängning.

Bruce Springsteen kommer för evigt ha en plats i Göteborgs arenahistoria. För att han och E Street Band gjorde två konserter 1985 som svängde så hårt att Ullevis läktarfundament sprack. 8-9 juni det året hoppade, dansade och tjoade 127 000 människor så hårt att marken skälvde. De bägge kvällarna är också de största musikevenemang som hållits i Göteborg, publikt sett.

Midsommarhelgen 2003 återvände Springsteen till Ullevi för två spelningar. Dessa sågs av 116 000 människor. Jag satt på pressläktaren första kvällen och såg tunga TV-monitorer svänga av och an i vida rörelser under Dancing In The Dark och tänkte att det nog skulle vara kört för arenan ännu en gång.

Men den klarade sig. Om ett par dagar är det dags igen. Springsteens svenska fans må ha åldrats och kanske inte är lika hoppiga och dansanta längre, men å andra sidan några kilo tyngre.

Det kommer svänga.

Är The Stone Pony världens mest berömda rockscen? Det beror nog på vem du frågar. Någon säger absolut, samtidigt som någon skakar på huvudet och säger CBGB’s. En tredje säger Cavern Club eller kanske Marquee.

Klart är att The Stone Pony för många rockfans, och alldeles särskilt Springsteenfans, är något av ett pilgrimsmål. Trots att det egentligen inte alls var på den klubben Springsteens karriär tog fart. Men det är stenponnyn som för alltid förknippas med Asbury Park-musikerna. Visst har Springsteen och hans anhang spelat otal gånger där. Med E Street Band, som solomusiker och med andra.

Och det händer fortfarande att de dyker upp. Springsteen själv stod på scen senast 17 maj i år, tillsammans med Mike Ness (Social Distortion).

Klubben har fått sitt namn efter Linda Ronstadts första band och öppnade 1974, och visst, den dagen jag åker till Asbury Park kommer jag ta en öl på The Stone Pony och lyssna på kvällens band. Inte så mycket för att jag hoppas att Springsteen ska dyka upp som för att njuta av en riktigt rock-klubb som inte är ett museum.

Funderar på om jag ska köpa en t-shirt i deras webbshop. Skulle sitta bra på Ullevi. Nej, riktigt så anal har jag inte blivit.

Soozie Tyrell är senast in i E Street Band. Men hennes relation till Bruce Springsteen sträcker sig långt tillbaka och sedan 1992 har hon varit med på alla Springsteens studioalbum. Från Lucky Town till Magic. Hon blev fullvärdig E Street Band-medlem i samband med The Rising.

Självklart har även Soozie ett förflutet i Asbury Park och på New Jerseys och New Yorks scener. Tillsammans med Patti Scialfa och Lisa Lowell hade hon bandet Trickster under collegetiden. Sedan har hon spelat med Southside Johnny and the Asbury Jukes och David Johansen/Buster Poindexter. Hon har också frontat sitt eget band, Soozie & High In The Saddle.

Men nu är hon ett av Springsteens viktigaste musikaliska instrument. Med sin fiol lägger hon till nyanser i Springsteens nya och gamla låtar som breddar och fördjupar. När Patti Scialfa inte kan vara med på turné kliver Soozie fram och tar över duetter och stämmor. Vid Springsteens senaste spelning i Globen, december 2007, gjorde de två en fantastisk version av Magic.

Som i stort sett alla i E Street Band är Soozie Tyrell mångkunnig. Hon spelar de flesta instrument och har en skön sångröst. Hittills har det resulterat i ett soloalbum, White Lines från 2003.

Själv har jag lärt mig att tycka väldigt mycket om det Soozie Tyrell tillför Springsteens musik. För de stråkar som låter brötigt osvängiga på både The Rising och Devils and Dust blir något helt annat när hon spelar.

Hon är helt enkelt en grym musiker. Tro inte något annat. Dessutom är hon med sina 51 år E Street Bands påläggskalv.

OK, Big Man och Little Steven har alltid tagit mest plats i rampljuset bredvid Springsteen. Men frågan är om inte Roy Bittan, The Professor, är favoriten. Den flyhänte pianisten/organisten är ju trots att den som ALLTID finns med när Springsteen går in i studio. Under den tiden när E Street Bands tjänster inte behövdes var professor Bittan fortfarande med. I studio och på scen. Även när Springsteen spelar in på egen hand brukar Bittan vara med på ett hörn.

Vad det beror på kan bara Springsteen och Bittan svara på. Men låt mig komma med en spekulation – Roy Bittan är helt enkelt den mest mångsidiga och proffsiga musikern. Med låg personlig profil låter han helt enkelt sin musikalitet tala, en musikalitet som är en viktigt del av Springsteens sätt att låta, sedan 1974.

Given the type of music Bruce was writing, I understood all the musical references, whether they be the boardwalk, or the urban influences, or early rock ‘n’ roll. So with all those things, I suddenly had an opportunity to make use of all these influences that I had growing up.

Att Roy Bittan är en riktig studioräv är svårt att argumentera mot. Han har arbetat med en hel rad artister och varit en viktig del av inspelningarna av några av skivhistoriens storsäljare. David Bowie, Chicago, Dire Straits, Peter Gabriel, Stevie Nicks, Bob Seger, Celine Dion och Tracy Chapman är några som fått hjälp av professorn. Hans pianospel är en viktig del av framgången för mångmiljonsäljande album med Meat Loaf och Bonnie Tyler. Och det är han som spelar keyboards på Bon Jovis Runaway, låten som satte fart på Jon Bon Jovis karriär.

Men, det är förstås som professor Bittan i E Street Band han gjort störst avtryck. Hans pianospel breddar bandet och låtar som Badlands, Thunder Road och Jungleland skulle inte fungera utan professorn. Så enkelt är det.

Så nästa gång du ser den hårlöse farbrorn som inte gör så mycket väsen av sig, glöm inte att det är en av rockmusikens riktigt stora som står där bakom pianot.

Hon lär vara otroligt go och tillgiven, Mary Queen of Arkansas. En helig birma som döpts efter Springsteens låt med samma namn. De hade kunnat välja någon mer känd Springsteen-låt för att döpa sin katt, men valde den här.

Tyder på att de är hårda fans.

Mary Queen of Arkansas är nämligen inte någon av de låtar som får de flesta av Springsteens fans att gå ned i spagat. Många menar till och med att den kanske är den sämsta. Faktum är att den dissades av Columbias A&R John Hammond redan 1972. Han gillade dock de andra låtarna Springsteen spelade för honom och sångaren fick sitt kontrakt.

Låten är med på Greetings from Asbury Park, NJ och spelas i stort sett aldrig av Springsteen nu för tiden. Den finns också med på Tracks-boxen, i en alternativ version.

Mary Queen of Arkansas är en låt jag både kan ha och mista, men när en katt får sitt namn efter den måste jag förstås krysta in den under bokstaven Q i den här serien.

Den verkliga Mary verkar dock mer spännande.

Mary, my queen, your blows for freedom are missing
You’re not man enough for me to hate or woman enough for kissing

Hon gör ganska sädig blues på sitt senaste album. Med Bad For You som flaggskepp. Skriven sent en natt efter ganska många glas tequila. Och ungefär så låter det. Med sliten röst sjunger hon.

I could have had it bad for you, and that’s not good.

Hand upp alla som hört den! Ingen syns.

Patti Scialfa är reducerad till att vara The First Lady of Love. Herr Springsteens maka. Vilket är rätt fånigt. Som alla andra i E Street Band är Patti Scialfa uppväxt i New Jerseys musikliv och kom med i bandet inför världsturnén efter Born In The U.S.A. Hon har gjort sina år med barband och studiosessioner åt bland andra The Rolling Stones och Keith Richards.

Men, mest av allt. Hennes tre egna album står på egna ben. Där är det hennes låtar, hennes texter. Där rör hon sig hemtamt i ett gränsland mellan blues, country och folkrock. Och med sin uttrycksfulla röst skapar hon sköna Heartland-stämningar.

Hon är tillsammans med Soozie Tyrell den mest förbisedda medlemmen i E Street Band. Väl värd att upptäcka utanför den världen.

Själv skulle jag vilja att hon återförenade sitt collegeband Trickster. För om hon tillsammans med Soozie Tyrell och Lisa Lowell skulle göra musik är jag övertygad om att det skulle svänga.

Men visst, sättet hon använder sin röst på i E Street Band är väldigt manierat och för många en vattendelare. Några tycker om det, andra gör det inte. De senare är också de som oftast glömmer bort att Patti Scialfa är enormt mycket mer än fru Springsteen.

After the terrible damage done over the past eight years, a great American reclamation project needs to be undertaken. I believe that Senator Obama is the best candidate to lead that project and to lead us into the 21st Century with a renewed sense of moral purpose and of ourselves as Americans.

Obama. Barack Obama är mannen Bruce Springsteen vill se som nästa amerikanske president. Oväntat? Nej. Här är Springsteens uttalande som kom en tid innan Obama vunnit demokraternas nominering.

ENDORSEMENT: 2008

Dear Friends and Fans:

LIke most of you, I’ve been following the campaign and I have now seen and heard enough to know where I stand. Senator Obama, in my view, is head and shoulders above the rest.

He has the depth, the reflectiveness, and the resilience to be our next President. He speaks to the America I’ve envisioned in my music for the past 35 years, a generous nation with a citizenry willing to tackle nuanced and complex problems, a country that’s interested in its collective destiny and in the potential of its gathered spirit. A place where ”…nobody crowds you, and nobody goes it alone.”

At the moment, critics have tried to diminish Senator Obama through the exaggeration of certain of his comments and relationships. While these matters are worthy of some discussion, they have been ripped out of the context and fabric of the man’s life and vision, so well described in his excellent book, Dreams From My Father, often in order to distract us from discussing the real issues: war and peace, the fight for economic and racial justice, reaffirming our Constitution, and the protection and enhancement of our environment.

After the terrible damage done over the past eight years, a great American reclamation project needs to be undertaken. I believe that Senator Obama is the best candidate to lead that project and to lead us into the 21st Century with a renewed sense of moral purpose and of ourselves as Americans.

Over here on E Street, we’re proud to support Obama for President.

Bruce Springsteen

It would be great if you could mention my web site.

Nils Lofgren och jag sitter på Berns i Stockholm. Han dricker te, jag mineralvatten. Vi har under en timme pratat om hans långa karriär och när vi rundar av upprepar han ännu en gång att han gärna vill jag nämner hans webbplats i den artikel jag kommer skriva.

www.nilslofgren.com

Så. Nu glömmer jag det inte.

Det är lunchtid en sen majdag 2006. Nils Lofgren är för första gången på många år i Sverige för att stå på scen som sig själv. Inte som E Street Band-medlem. Senare på kvällen ska han uppträda på Berns. Därför sitter vi där in en stimmig restauranglokal fylld av brunchgäster. Ingen stör, ingen höjer på ögonbrynen, trots att jag sitter med en av världens absolut bästa gitarrister. En snubbe som har nästan fyrtioårig karriär bakom sig och spelat med tre av de senaste tre decenniernas riktigt stora rockprofiler, Bruce Springsteen, Neil Young och Ringo Starr.

Ingen känner igen Nils Lofgren. Ingen.

Trots att han släppt betydligt fler album än Springsteen. Jag undrar om han inte kan känna sig bitter ibland. Han svarar med en fråga.

Varför skulle jag vara bitter? Jag har spelat med många av världens absolut skönaste musiker. Min hälsa är god och jag har varit i hela världen. Många jag spelade med tidigt i min karriär skulle kunnat offra ganska mycket för att komma hit. Varför skulle jag vara bitter? Jag är tacksam varje dag.

Nils Lofgren börjar närma sig sextio och när han inte turnerar med E Street Band sitter han ofta hemma i sin studio och arbetar med nya låtar. Han kommunicerar med sin lilla men entusiastiska publik och reser runt USA och uppträder, ofta ensam med en gitarr. Han har börjat publicera gitarrlektioner på sin hemsida och verkar leva på att dela med sig av musiken. Det är själva nerven i hans artisteri.

Vi filosoferar en stund över Jimi Hendrix, gitarristen som fick Nils Lofgren att bestämma sig för att börja med musik. Som han också hann spela med innan Hendrix dog. Jag nämner att jag tycker det finns en röd tråd mellan Hendrix sätt att spela gitarr och Lofgrens. Han ursäktar sig ooch rodnar en aning. Blir uppriktigt smickrad. När jag sen nämner John Frusciante som är den tredje gitarristen med samma känsla blir han nyfiken och vill veta mer. Lofgren vill upptäcka ny musik.

Vad det handlar om är gitarrister som inte spelar gitarr, utan talar gitarr. Som fullt ut gjort gitarren till en del av sitt uttryck. Som kan få gitarren att uttrycka vilka känslor som helst. Utan att bli ändlösa tekniknördar.

Nils Lofgren har gjort det sedan skarven mellan sextio- och sjuttiotal. I skuggan av de han spelat med. Idag är han ekonomiskt oberoende, men jobbar fortfarande på som han alltid gjort. Försöker hitta en större publik, spelar in i garaget, reser runt och spelar själv.

När konserten på Berns är slut väntar entusiasterna på att Lofgren ska komma ut och sälja och signera skivor. De är inte många, men älskar Nils Lofgren. Varför skulle de inte göra det? Han är ju mer lovande och mer indie än många av sina yngre, hippare och mer kända kollegor.

It would be great if you could mention my web site.

Det finns en hel värld att berätta om när det gäller Nils Lofgren. Hans karriär och hans musikalitet är unik. Inte minst för att nästan ingen känner till honom. Och att han gjort en av världens bästa låtar.

Max Weinberg ser inte hälften så tuff ut som han är. Sedan 1993 är han Conan O’Briens sidekick, driftkucku och kapellmästare i The Max Weinberg 7, talkshowens husband. Sedan 1974 E Street Bands ryggrad.

Och världens mest hårtslående advokat.

Mighty Max slår hårdare än de flesta. Så hårt att han i skarven mellan sjuttio- och åttiotal bokstavligt talat slog sönder sina handleder och underarmar. Stressfrakturer och muskelskador tvingade Weinberg till flera operationer. Medan han läkte skrev han en bok, The Big Beat, där han intervjuade/samtalade med några av rockhistoriens mest legendariska trummisar, bland andra Ringo Starr, Charlie Watts och Levon Helm.

Med hela armar återvände Weinberg till E Street Band, men när Bruce Springsteen förklarade att E Street Bands tjänster inte längre behövdes 1989 förklarade Weinberg att han aldrig mer skulle spela trummor. Istället gjorde han ett försök att återuppta sina studier och fullfölja sin juristexamen.

Det sket sig.

När Conan O’Briens Late Show började sändas 1993 satt Max Weinberg bakom trummorna igen. Som kapellmästare. Det är hans fasta jobb sedan dess. Men när Springsteen återförenade E Street Band i mitten av nittiotalet tog Weinberg tjänstledigt från teve, för att följa med sina forna bandkamrater och chefen. Men, så snart turnerandet vilar, sitter han hos Conan.

Hittills utan brott på underarmarna.

Badlands är Mighty Max stora E Street Band-stund. I ett mycket kort men förlösande trumintro leder Mighty Max Springsteens publik mot eufori på bara några sekunder. En eufori som kan få arenor att skaka sönder.

Som musiker är Max Weinberg något av en doldis. Trots att han är oersättligt i E Street Band. Trots att han spelat på storsäljare som Meat Loafs Bat Out of Hell och Bonnie Tylers Total Eclipse of The Heart. Han slår hårt. Har humor och är intellektuell. Dessutom har han näsa för affärer. Nyligen sålde han mark i New Jersey för närmare 40 miljoner kronor.

Rock!

Just when I thought I was out, they pulled me back in.

Nej det är inte Steven Van Zandt som pratar om E Street Band. Det är Silvio Dante som gör sin sköna imitation av Michael Corleone. Ett av mångsysslaren Little Stevens många ansikten, kanske rent av det mest kända. Trots att många inte kopplar ihop den talföre gangstern med spåkärringen som mest väsande och läspande röst delar mick med Bruce Springsteen.

Du riskerar att möta Little Stevens arbete på andra oväntade ställen. Om du är en av dem som kommer spela hajpade Rock Band när det väl släpps här i Sverige kommer du utsättas för ett urval låtar som är signerade Little Steven. Han har anlitats för att välja ut musiken till spelet. Om du undrar varför kanske du förstår efter att ha läst den här texten.

När han gifte sig med Maureen i New York 1982 var Bruce Springsteen best man. Vigseln förättades av pastor Richard Penneman (även känd som Little Richard) och Percy Sledge sjöng When a man loves a woman för brudparet. Little Steven har många vänner och är känd för att vara ett levande uppslagsverk för både gammal soul och modern rockmusik. Snart fyllda sextio har han bättre koll än de flesta.

Som en av många musiker runt Asbury Park på sjuttiotalet spelade han till och från med Springsteen. Under inspelningen av Born to run kallades soulgurun Little Steven in för att hjälpa till när Springsteen körde fast med blåsarrangemangen på Tenth Avenue Freeze-Out. Så började en lång musikalisk resa med Little Steven som en av hörnpelarna i E Street Band.

1984 lämnade han bandet för att köra solo. Fram till 1989 släppte han fyra skivor i eget namn. Tre av dem uttalat politiska och Reagan-kritiska. Ingen av dem slog dock på hemmaplan, trots viss framgång i Europa. Kanske beroende på att hans band The Disciples of Soul inte andades ett dugg soul utan mest såg ut som ett tyskt hårdrockband och lät som ett stelt svängande funkband med Sting-komplex. Ett femte soloalbum släpptes 1999 utan att någon märkte det.

1987 blev Little Steven världsförbättrare i rampljuset när han grundade Artists United Against Apartheid som spelade in låten Sun City och protesterade mot det sydafrikanska apartheidsystemet. Han samlade en rad artister som troligen inte hade en aning om vad Sun City var, men som i vågorna efter Live Aid tyckte det var en bra idé att vara med.

När Springsteen återförenade E Street Band efter några år i träda i mitten av nittiotalet kom Little Steven med igen och sedan dess delar han gitarrsysslan med Nils Lofgren och Springsteen själv. Nu mindre dominant som sologitarrist då Springsteen allt oftare vill ha den rollen själv.

Producent, skådespelare och radioman
Men Little Steven nöjer sig knappast med detta. 1999 blev han en del av teveserien The Sopranos, i rollen som Silvio Dante. Dessutom har han producerat en hel del inspelningar åt andra artister och lägger mycket tid på sin egen radioshow Little Stevens Underground Garage, som gärna spelar svensk musik. Showen sänds på ungefär 200 radiostationer i USA. Dessutom är han inblandad i två kanaler på Sirius Satellite Radio. Han brinner för ny musik och är en av dem som spridit lovord om Sahara Hotnights i USA.

En kul detalj är att han agerar speaker på The Hives DVD Tussels In Brussels.

Är håret borta?
Little Steven har en speciell stil. På scen och privat ser han ofta ut som en spåkärring med kitschiga kläder och tingeltangel. Alltid bandana. Saken är den att Little Steven växer med åldern och mer och mer börjar formas till Big Steven. Tyget runt hans kropp blir allt vidare. Bandanan döljer det faktum att han förlorade skalpen i en bilolycka för många år sen.

Men det faktum att han ser ut som en pajas förtar inte intrycket av en hårt arbetande eldsjäl som kunde ligga på rygg mellan E Street Band-turnéerna och räkna sina pengar istället för att spela ny musik på radio. Det politiska engagemanget har svalnat, men han är inte mindre entusiasmerande för det.

Det brukar inte ta mer än en refräng in i Springsteens konserter innan Little Steven är framme och delar mick med Bossen. Minst en gång varje konsert tar han över solosången i någon vers av Springsteens låtar. Publiken må jubla mer när Big Man Clarence Clemons gör sina solon, men utan tvekan är det Steven Van Zandt som är tvåa.

Killen med kollen. Frågan är alla sysslor är extraknäck utanför E Street Band, eller om det är bandet som är extraknäcket idag?

You’re only as good as your last envelope.

Så ligger det till. Enligt Silvio.

Det gick åt helvete. Bruce Springsteen investerade en hel del tid i att stötta John Kerry i det amerikanska presidentvalet 2004. Först i Vote For Change-turnén, senare under slutet av Kerrys kampanj då Springsteen uppträdde och talade för Kerry under dennes gigantiska valmöten.

Det gick sådär.

George W. Bush vann och fick de amerikanska väljarnas förtroende fyra år till. Springsteen dömdes ut av många patrioter som både det ena och det andra. Inte minst för sin kritik mot kriget i Irak.

Men hur visade sig egentligen Springsteens stöd för Kerry? Egentligen på det mest effektiva sättet det gick. Springsteens låt No Surrender inledde alla Kerrys valmöten och blev något av dennes ledmotiv. För övrigt på ungefär på samma sätt som Ronald Reagan (utan Springsteens glädje och stöd) använde sig av Born In The USA under sin valkampanj tjugo år tidigare. Utan att förstå vad låten egentligen handlade om. Vilket förvisso ganska stora delar av Springsteens publik inte heller gjorde.

Under de valmöten Springsteen var med på höll han ganska känslosamma tal om varför han ville se John Kerry som president. Politiska tal, som i mångt och mycket följde samma röda tråd av empati, patos och fascination för den lilla människans liv som löper igenom Springsteens låtskrivande. Varje Springsteen-tal inleddes med en akustisk version av The Promised Land och avslutades med No Surrender innan John Kerry tog över showen.

Dessförinnan hade Springsteen tillsammans med E Street Band, R.E.M och Pearl Jam utgjort ryggraden i Vote For Change-turnén som ville få publiken att gå och rösta, och rösta bort Bush.

Det gick åt helvete som bekant, och frågan är om Springsteen någonsin kommer engagera sig på samma sätt igen? För dig som tycker att musiker inte ska blanda sig i politik är svaret självklart. Jag är dock inte av den uppfattningen. Människor som vill påverka andra ska givetvis ta chansen att göra det. Oavsett om de heter Springsteen eller Welander.

Dessutom gav ju Vote For Change-turnén en del spännande musikaliska möten. Inte minst mellan R.E.M och Springsteen. Och lyckas man inte förändra världen – eller få en gammal demokrat att bli president – kan väl det åtminstone vara lite plåster på såren?

Tänk att för evigt vara förknippad som någon annans bihang. Att vara en Silvia eller en Jannike Björling. Tony Fernandez eller Batmans Robin. Att liksom ha en pseudokarriär. Trots att du gjort saker på egen hand som är värda att uppmärksamma.

Ett sådan öde har drabbat Julianne Phillips. Även känd som The First First Lady of Love. För dig som inte är så bekant med Springsteen-vokabulären innebär det att hon var Bruce Springsteens första hustru. Det är det hon är känd för.

Wikipedia lämnar följande rad:

Phillips ultimately became best known for being the girlfriend, and later the first wife, of musician Bruce Springsteen.

Hårt slag för en hårt arbetande människa. Därför måste jag göra ett försök att återupprätta bilden av Julianne Phillips.

I början av åttiotalet var hon något av en Top Model, med Elite-kontrakt, bosatt på Manhattan. Efter flytt till Los Angeles startade hon en karriär som skådespelerska. Efter att ha varit med i .38-specials video till låten If I’d Been The One började erbjudanden om roller komma in. Fram till slutet av nittiotalet dök hon upp på både vita duken och på TV. Eller kanske mest på TV, i ganska ostiga produktioner.

OK, hennes CV som skådespelerska är kanske inte så tung. Men hon är i alla fall varit med i en Fletch-film. Och blivit regisserad av Blake Edwards. Så jag tycker hon förtjänar ett bättre öde än att bara vara känd som Bruce Springsteens första hustru, kvinnan som fick Springsteen att lämna östkusten för soliga Los Angeles.

För många av Springsteens lärjungar är Julianne Phillips representanten för det dåliga. Den onda sidan som lyckades snärja Bossen några år på åttiotalet. Phillips står för en glamour som inte hör hemma i Springsteens värld enligt många.

Äktenskapet varade bara tre år. Anledningarna har det spekulerats i flitigt. Men sådant skvaller håller jag mig utanför. Trots att det kan vara lite kul att titta på den otroligt fåniga videon till Springsteens Glory Days, där Julianne Phillips gör den enda skådespelarinsatsen, men en körsångerska med långt rött hår får betydligt mer tid i bild, tillsammans med ett vansinnigt övertänt och överspelande E Street Band.

Springsteens Tunnel of love är något av en skilsmässoplatta, som inte blivit av utan Julianne Phillips. Om det sen är bra eller dåligt låter jag dig avgöra. Men Tougher Than The Rest är en synnerligen underskattat låt från den plattan.

Frågan är bara om inte den är skriven för den där körtjejen. Hon med det långa röda håret.

We said we’d walk together baby come what may
That come the twilight should we lose our way
If as we’re walkin a hand should slip free
I’ll wait for you
And should I fall behind
Wait for me

Den stora kärleken. Lite undanskuffad på albumet Lucky Town. Men icke desto mindre en finfin kärleksförklaring. Kanske för att den inte handlar om något annat. Ingen skildring av livet på framgångens baksida. Inga avsked från death row. Bara den patetiska kärleken.

Små små ord om tillit.

I sin originalversion är den fin. Men sin perfekta form fick If I Should Fall Behind först under E Street Bands stora återföreningsturné i skarven mellan 90- och 00-tal. I en ömsint version i slutet av konserterna sjöng Springsteen, Little Steven, Nils Lofgren, Patti Scialfa och Clarence Clemons några rader var ur låten endast kompade av Springsteens försiktiga gitarr. Förutom när Big Man spelar ett finstämt solo framför Gary Tallents kontrabas, Mighty Maxs försiktiga trummor och lite tamburin från professor Bittan.

Har du gått på bara en liten del av romantiken och mytbildningen kring E Street Band förstår du att det är den här versionen som är den enda som räknas.

Under Seeger Sessions-turnén dammades låten av igen och blev en drucken irländsk kärleksförklaring med både flöjt och fela. Dessutom delad sång mellan Springsteen och Patti Scialfa. Som den välartade kusinen till Kirsty MacColls och Shane McGowans julduett.

Låten finns också i en rätt ostig countryversion med Faith Hill. Som inte är särskilt bra. Johnny Cash verkar dock inte ha spelat in den. Låten verkar inte finnas med på den här turnén, eller har åtminstone inte spelats ännu, i någon version.

Synd. Eftersom låten i skymundan är en av de allra bästa.

My name is Joe Roberts I work for the state
I’m a sergeant out of Perrineville barracks number 8
I always done an honest job as honest as I could
I got a brother named Franky and Franky ain’t no good

Två bröder. Den ena präktig, hårt arbetande farmare som tvingas jobba som trafikpolis för brödfödan. Den andra med en osviklig förmåga att hamna i trubbel. Båda ärrade av livet.

Broderskärlek är temat för Highway Patrolman. Porr för oss som har bröder. Och romantiserar om det hårda livet.

Det är ingen slump att Johnny Cash spelat in även den här Springsteenlåten. Det är heller ingen slump att Sean Penn baserade sin regidebut The Indian Runner på låten. Inspelad under Nebraskatiden är den en av de där storslagna berättelserna om den amerikanska mardrömmen. En sotad novell om hur livet kan bli.

Lika sönderanalyserad som gripande i all sin enkelhet. Inspelad på en fyrakanals porta. Ett av berättaren Springsteens allra största ögonblick. Visst är det en patetisk bagatell, men det är ju livet också ganska ofta.

I catch him when he’s strayin’ like any brother would
Man turns his back on his family well he just ain’t no good

Episka stycken är ofta de mest lågmälda. Inte minst i Springsteens Amerika.

Ingen märker mig förrän jag inte är där.

Han ser ut ungefär som en töntig mellanchef på en ingenjörsfirma under casual friday. Det har han gjort sedan jag nån gång mellan tonåring och yngling började närma mig E Street Band. Med nån sorts antifrilla som inte riktigt lyckas dölja det faktum att håret börjar bli riktigt tunt. Med en hållning som får mig att tänka på nollkoll. Karisma som knappt ger utslag på mätinstrumenten.

Gary Tallent är på många sätt definitionen av en basist. Han verkar utan att synas.

Men, det finns tillfällen då även den här mannen spricker upp och dras med i euforin. Jag har varit med vid ett sådant. Under min första spelning med Bruce Springsteen, på Ullevi midsommarafton 2003. Nästan allt är slut. Vi är inne i avslutningen. Bandet har spelat utslitna Twist And Shout i typ tjugo minuter. Gary Tallent har stått i drygt tre timmar utan att röra en min. Men plötsligt tappar han självkontrollen. Omgiven av världens svängigaste band som egentligen har spelat världens mest utslitna låt lite för länge går han plötsligt fram till micken och låter sig själv explodera. Under några sekunder ser han ut som en femtonåring som just hittat rockens själ och står och skriker ”Shake it up baby!” i Little Stevens mick.

Fantastiskt.

Där och då bestämde jag mig för att Gary Tallent nog är ganska cool. Vilket han också visar sig vara. Han bor utanför Nashville och jobbar rätt hårt som producent och skivbolagsboss när han inte kallas in av Bossen. Han har spelat på skivor med Solomon Burke och Emmylou Harris. Han var en av de sköna musiker som hängde i Asbury Park mellan sextio- och sjuttiotal och vid den tiden såg han ut som raka motsatsen till sig själv.

Dessutom har han förklarat för Backstreets att han ibland måste gå fram till en sångmick. Att det handlar om en känsla.

The audiences have taken to singing along with every word, which is infectious. I have to join in.

Även ett stenansikte som spelat låtarna tusentals gånger kan fortfarande drabbas av känslan. Själva antitesen till gubbrock på något sätt. Definierat av han som kanske mest av allt ser ut som gubbrocken.

1. Johnny Cash spelade in en skönt dödsförebådande version av låten som hamnade på American V: A Hundred Highways.

2. När Springsteen själv arrangerade om låten under Seeger Sessions-turnén skapade han inget annat än magi av något från början ganska mediokert. När Seeger Sessions musikanter fick sätta tänderna i låten och klä den med irländsk flöjt, fioler och blås och nyanser växte låten ut och blev ett av de starkaste numrena under de glädjemässor pastor Springsteen och Seeger Sessionsbandet bjöd på. Inte minst växelsången gör låten fantastisk.

Särskilt när Marc Anthony Thompson sjunger:

Got on my dead man’s suit and my smilin’ skull ring
My lucky graveyard boots and song to sing
I got a song to sing, keep me out of the cold
And I’ll meet you further on up the road.

Det kallas känsla.

I Belmar, New Jersey bodde David Sancious. Han spelade orgel och var en av många musiker som hängde i Asbury Park. Där träffade han Bruce Springsteen. De spelade ihop i olika band och repade i källaren hos David Sancious mamma. Adressen var E Street och sjuttiotalet var ungt.

När E Street Band blev E Street Band i september 1974 fanns inte David Sancious kvar i bandet. Han hade flyttat till Richmond, Virginia. Senare i karriären spelade David Sancious med bl.a. Zucchero, Peter Gabriel och Sting.

Han är med på Springsteens tre första album. Gatan hans mamma bodde på gav namnet till bandet. Men själv var David Sancious aldrig med i E Street Band.

17 april 2008 avled E Street Bands orgel- och dragspelande Danny Federici. Hans kropp gav upp i sviterna av hudcancer. När han begravdes fyra dagar senare i Red Bands, New Jersey, höll Bruce Springsteen följande tal:

Let me start with the stories.

Back in the days of miracles, the frontier days when ”Mad Dog” Lopez and his temper struck fear into the band, small club owners, innocent civilians and all women, children and small animals.

Back in the days when you could still sign your life away on the hood of a parked car in New York City.

Back shortly after a young red-headed accordionist struck gold on the Ted Mack Amateur Hour and he and his mama were sent to Switzerland to show them how it’s really done.

Back before beach bums were featured on the cover of Time magazine.

I’m talking about back when the E Street Band was a communist organization! My pal, quiet, shy Dan Federici, was a one-man creator of some of the hairiest circumstances of our 40 year career… And that wasn’t easy to do. He had ”Mad Dog” Lopez to compete with… Danny just outlasted him.

Maybe it was the ”police riot” in Middletown, New Jersey. A show we were doing to raise bail money for ”Mad Dog” Lopez who was in jail in Richmond, Virginia, for having an altercation with police officers who we’d aggravated by playing too long. Danny allegedly knocked over our huge Marshall stacks on some of Middletown’s finest who had rushed the stage because we broke the law by…playing too long.

As I stood there watching, several police oficers crawled out from underneath the speaker cabinets and rushed away to seek medical attention. Another nice young officer stood in front of me onstage waving his nightstick, poking and calling me nasty names. I looked over to see Danny with a beefy police officer pulling on one arm while Flo Federici, his first wife, pulled on the other, assisting her man in resisting arrest.

A kid leapt from the audience onto the stage, momentarily distracting the beefy officer with the insults of the day. Forever thereafter, ”Phantom” Dan Federici slipped into the crowd and disappeared.

A warrant out for his arrest and one month on the lam later, he still hadn’t been brought to justice. We hid him in various places but now we had a problem. We had a show coming at Monmouth College. We needed the money and we had to do the gig. We tried a replacement but it didn’t work out. So Danny, to all of our admiration, stepped up and said he’d risk his freedom, take the chance and play.

Show night. 2,000 screaming fans in the Monmouth College gym. We had it worked out so Danny would not appear onstage until the moment we started playing. We figured the police who were there to arrest him wouldn’t do so onstage during the show and risk starting another riot.

Let me set the scene for you. Danny is hiding, hunkered down in the backseat of a car in the parking lot. At five minutes to eight, our scheduled start time, I go out to whisk him in. I tap on the window.

”Danny, come on, it’s time.”

I hear back, ”I’m not going.”

Me: ”What do you mean you’re not going?”

Danny: ”The cops are on the roof of the gym. I’ve seen them and they’re going to nail me the minute I step out of this car.”

As I open the door, I realize that Danny has been smoking a little something and had grown rather paranoid. I said, ”Dan, there are no cops on the roof.”

He says, ”Yes, I saw them, I tell you. I’m not coming in.”

So I used a procedure I’d call on often over the next forty years in dealing with my old pal’s concerns. I threatened him…and cajoled. Finally, out he came. Across the parking lot and into the gym we swept for a rapturous concert during which we laughted like thieves at our excellent dodge of the local cops.

At the end of the evening, during the last song, I pulled the entire crowd up onto the stage and Danny slipped into the audience and out the front door. Once again, ”Phantom” Dan had made his exit. (I still get the occasional card from the old Chief of Police of Middletown wishing us well. Our histories are forever intertwined.) And that, my friends, was only the beginning.

There was the time Danny quit the band during a rough period at Max’s Kansas City, explaining to me that he was leaving to fix televisions. I asked him to think about that and come back later.

Or Danny, in the band rental car, bouncing off several parked cars after a night of entertainment, smashing out the windshield with his head but saved from severe injury by the huge hard cowboy hat he bought in Texas on our last Western swing.

Or Danny, leaving a large marijuana plant on the front seat of his car in a tow away zone. The car was promptly towed. He said, ”Bruce, I’m going to go down and report that it was stolen.” I said, ”I’m not sure that’s a good idea.”

Down he went and straight into the slammer without passing go.

Or Danny, the only member of the E Street Band to be physically thrown out of the Stone Pony. Considering all the money we made them, that wasn’t easy to do.

Or Danny receiving and surviving a ”cautionary assault” from an enraged but restrained ”Big Man” Clarence Clemons while they were living together and Danny finally drove the ”Big Man” over the big top.

Or Danny assisting me in removing my foot from his stereo speaker after being the only band member ever to drive me into a violent rage.

And through it all, Danny played his beautiful, soulful B3 organ for me and our love grew. And continued to grow. Life is funny like that. He was my homeboy, and great, and for that you make considerations… And he was much more tolerant of my failures than I was of his.

When Danny wasn’t causing chaos, he was a sweet, talented, unassuming, unpretentious good-hearted guy who simply had an unchecked ability to make good fortune and things in general go fabulously wrong.

But beyond all of that, he also had a mountain of the right stuff. He had the heart and soul of an engineer. He learned to fly. He was always up on the latest technology and would explain it to you patiently and in enormous detail. He was always ”souping” something up, his car, his stereo, his B3. When Patti joined the band, he was the most welcoming, thoughtful, kindest friend to the first woman entering our ”boys club.”

He loved his kids, always bragging about Jason, Harley, and Madison, and he loved his wife Maya for the new things she brought into his life.

And then there was his artistry. He was the most intuitive player I’ve ever seen. His style was slippery and fluid, drawn to the spaces the other musicians in the E Street Band left. He wasn’t an assertive player, he was a complementary player. A true accompanist. He naturally supplied the glue that bound the band’s sound together. In doing so, he created for himself a very specific style. When you hear Dan Federici, you don’t hear a blanket of sound, you hear a riff, packed with energy, flying above everything else for a few moments and then gone back in the track. ”Phantom” Dan Federici. Now you hear him, now you don’t.

Offstage, Danny couldn’t recite a lyric or a chord progression for one of my songs. Onstage, his ears opened up. He listened, he felt, he played, finding the perfect hole and placement for a chord or a flurry of notes. This style created a tremendous feeling of spontaneity in our ensemble playing.

In the studio, if I wanted to loosen up the track we were recording, I’d put Danny on it and not tell him what to play. I’d just set him loose. He brought with him the sound of the carnival, the amusements, the boardwalk, the beach, the geography of our youth and the heart and soul of the birthplace of the E Street Band.

Then we grew up. Very slowly. We stood together through a lot of trials and tribulations. Danny’s response to a mistake onstage, hard times, catastrophic events was usually a shrug and a smile. Sort of an ”I am but one man in a raging sea, but I’m still afloat. And we’re all still here.”

I watched Danny fight and conquer some tough addictions. I watched him struggle to put his life together and in the last decade when the band reunited, thrive on sitting in his seat behind that big B3, filled with life and, yes, a new maturity, passion for his job, his family and his home in the brother and sisterhood of our band.

Finally, I watched him fight his cancer without complaint and with great courage and spirit. When I asked him how things looked, he just said, ”what are you going to do? I’m looking forward to tomorrow.” Danny, the sunny side up fatalist. He never gave up right to the end.

A few weeks back we ended up onstage in Indianapolis for what would be the last time. Before we went on I asked him what he wanted to play and he said, ”Sandy.” He wanted to strap on the accordion and revisit the boardwalk of our youth during the summer nights when we’d walk along the boards with all the time in the world.

So what if we just smashed into three parked cars, it’s a beautiful night! So what if we’re on the lam from the entire Middletown police department, let’s go take a swim! He wanted to play once more the song that is of course about the end of something wonderful and the beginning of something unknown and new.

Let’s go back to the days of miracles. Pete Townshend said, ”a rock and roll band is a crazy thing. You meet some people when you’re a kid and unlike any other occupation in the whole world, you’re stuck with them your whole life no matter who they are or what crazy things they do.”

If we didn’t play together, the E Street Band at this point would probably not know one another. We wouldn’t be in this room together. But we do… We do play together. And every night at 8 p.m., we walk out on stage together and that, my friends, is a place where miracles occur…old and new miracles. And those you are with, in the presence of miracles, you never forget. Life does not separate you. Time does not separate you. ÊAnimosities do not separate you. Death does not separate you. Those you are with who create miracles for you, like Danny did for me every night, you are honored to be amongst.

Of course we all grow up and we know ”it’s only rock and roll”…but it’s not. After a lifetime of watching a man perform his miracle for you, night after night, it feels an awful lot like love.

So today, making another one of his mysterious exits, we say farewell to Danny, ”Phantom” Dan, Federici. Father, husband, my brother, my friend, my mystery, my thorn, my rose, my keyboard player, my miracle man and lifelong member in good standing of the house rockin’, pants droppin’, earth shockin’, hard rockin’, booty shakin’, love makin’, heart breakin’, soul cryin’… and, yes, death defyin’ legendary E Street Band.

Det kan räcka så.

Charles Giordano ersätter Danny Federici i E Street Band. Eller rättare sagt tar över sysslan som orgelman och dragspelare. Det går förstås inte att ersätta en person som spelat med Springsteen från första början. Giordano arbetade ihop med Bruce Springsteen under Seger Sessions-tiden. Både på skiva och turné var han vid sidan av Springsteen själv något av kapellmästare i det stora sällskapet musikanter.

Under åttiotalet hette hans arbetsgivare Pat Benatar. Han har också spelat med Cyndi Lauper och Suzanne Vega. Dessutom har han gjort insatser på Broadway som musiker. Med E Street Band har Giordano spelat live under nästan hela tiden efter att albumet Magic släpptes.

Med all säkerhet lär han ha gubbkeps på nästa gång du ser honom. Men låt inte det lura dig. Han är en flyhänt man.

When the change was made uptown
And the Big Man joined the band
From the coastline to the city
All the little pretties raise their hands
I’m gonna sit back right easy and laugh
When Scooter and the Big Man bust this city in half

Tenth Avenue Freeze-Out

Det finns olika skrönor om hur det gick till när Clarence Clemons mötte Bruce Springsteen och blev en del av E Street Band. Big Man själv berättar så här:

Jag hörde talas om Bruce när jag spelade i ett annat band. Vår sångerska tjatade om den här snubben, Bruce Springsteen och menade att han och jag borde träffas, att vi skulle bli något extra om vi spelade tillsammans. En kväll när jag skulle spela i Asbury Park spelade Bruce Springsteen och hans band på ett ställe i närheten.

I en paus mellan två set gick jag dit. Det var en regnig och blåsig kväll och när jag skulle öppna dörren till stället lossnade den från sina gångjärn och blåste iväg. Jag såg hur bandet på scen bara stirrade på mig, där jag stod i dörröppningen. Jag tror jag kanske skrämde Bruce, för när jag sa att jag ville spela i hans band sa han bara; Absolut, jag gör vad du vill.

Sedan dess har Big Man varit en av hörnpelarna i E Street Band. Många av hans insatser är klassiska, med Jungleland-solot som den klarast skimrande insatsen. På scen tar Big Man rejält med plats eftersom publiken alltid blir galen när han kliver fram på scenkanten och blåser huvudet av dem.

När E Street Band är lediga spelar Big Man med andra, eller dyker upp som skådespelare i någon TV-serie. Han är en stor Sverigevän och har varit gift med en svenska. När Bruce Springsteen och E Street Band spelade i Stockholm 10 december 2008 fick Clarence Clemons son Christopher, som bor i Stockholm, spela med bandet under extranumren.

Big Man har hunnit bli 66 år och är omgärdad av olika myter. En av de vanligaste är den att han varje spelning, vid samma tid, bryter för att äta en grillad kyckling. 4 och 5 juli kommer tiotusentals att tillbedja den store mannen när han låter sin tenorsax tala.

En mäktig syn.

Asbury Park är en sömnig kuststad som ligger i New Jersey. Staden grundades 1871 av den rike borstfabrikören James A. Bradley. Platsen är döpt efter en biskop, Francis Asbury. Första halvan av nittionhundratalet var Asbury Park en tillflyktsort för förmögna New York-bor under sommarmånaderna. Men efter depressionen och andra världskriget började Asbury Park förfalla. De rikas pengar hade brunnit upp.

När Bruce Springsteen döpte sitt debutalbum till Greetings from Asbury Park, NJ 1973 var området något av en spökstad. En plats för outsiders och samhällets olycksbarn. En plats där Springsteen och hans följe hängde ganska ofta, på scener och vid bardiskar. De stora hotellen stod tomma som kulisser. Strandpromenaden var gisten. Fönsterrutor krossade och på gatorna låg nedfallna bitar av puts och cement. Kommers och nöjesliv hade sedan länge flyttat. Nu var det människorna i Springsteens texter som befolkade de gamla nöjeskvarteren.

I nästan trettio år framåt var Asbury Park något av en fristad för de annorlunda. Bland annat blev området populärt bland regnbågsmänniskor. Idag upplever Asbury Park något av en renässans och människor med pengar satsar på fastigheter i området igen. Inte minst som en följd av den ökande andelen turister som reser i Springsteens fotspår.

I Asbury Park ligger världsberömda The Stone Pony och inför Magic-turnén höll Bruce Springsteen och The E Street Band sina öppna repetitioner på Asbury Parks Convention Hall. Bruce Springsteen återkommer ofta till Asbury Park i sina texter, och när den nyligen bortgågne keyboardisten och dragspelaren Danny Federici gjorde sin sista spelning med The E Street Band var 4th of July, Asbury Park (Sandy) en av låtarna han spelade på.

Sandy the fireworks are hailin’ over Little Eden tonight
Forcin’ a light into all those stoned-out faces left stranded on this Fourth of July
Down in town the circuit’s full with switchblade lovers so fast so shiny so sharp
And the wizards play down on Pinball Way on the boardwalk way past dark
And the boys from the casino dance with their shirts open like Latin lovers along the shore
Chasin’ all them silly New York girls

Aiga Codispodi har ett finfint flickr-galleri med bilder från Asbury Park.