Givetvis har jag själv köpt på mig en och annan tröja, kanske inte jättemånga, men ändå min beskärda del. Tillräckligt många för att inte vilja fundera på vad det har kostat om man säger så. Här är mina topp 5:

1. En gul Sepultura-tröja, snarlik det brasilianska fotbollslandslagets, med Sepulturas tribal-S på bröstet. På ryggen nummer 10 och namnet Sepultura. Inhandlad på konserten på Sjöhistoriska 1996, numera urtvättad.

2. En Metallica-tröja från Justice-eran. Vit med alla fyra medlemmarnas ansikten på framsidan och omslagen till de fyra första skivorna på ryggen. Köpt via Frilandia, ett företag som sålde t-shirts och annat på postorder förr i tiden. Blev sedermera tvättad ihop med något som färgade den till en ljusblå färg. En fadäs.

3. Turnétröjan från Kiss turné 1996/97. Svart med alla fyra ansiktena (sminkade så klart) på bröstet och på ryggen texten ”I wanted the best, I got the best”. Köpt på Stadion 14 juni 1997. Numera urtvättad och med hål i.

4. Min senast inköpta, en luvtröja med Nile. På bröstet loggan i grönt och gult och på ryggen ett kors med en orm runt. Köpt via Dolores i Göteborg, fortfarande frekvent använd.

5. En grön, långärmad Sepultura-tröja. En gul linje på framsidan som bryts av av ett tribal-S och på ryggen texten ”What we're you thinkin', what a wonderful world, you're full of shit”, också den i gult. Inköpt på en skivbutik i Vetlanda, tro det eller ej. Används fortfarande.

Och givetvis kommer det att bli fler tröjor, vem kan egentligen få nog? Några som jag skulle vilja lägga vantarna på:

1. En kompis hade en Gravet-shirt med loggan när det begav sig under första halvan av 1990-talet. Vore riktigt stort att ha en sådan.

2. Metallicas t-shirt med ”Master of Puppets”-omslaget på framsidan och låttitlarna på baksidan har alltid lockat.

3. Vomitorys t-shirt som föreställde en sköld och två vapen samt loggan. Hoppas de trycker nya sådana.

4. En Draconiantröja med omslaget till debuten ”Where Lovers Mourn” på, gärna i långärmad modell.

5. En Vadertröja med snyggt tryck både fram och bak. Hittills har jag inte hittat någon som fyllt det kriteriet tyvärr.

Thrash Metal är vad som hamnade i mitten i kollisionsögonblicket mellan punktåget och rocktåget på det sena sjuttiotalet. Ibland brukar man räkna Black Sabbath-låten ”Symptom of the Universe” som det första ögonblicket då thrash-riffet skådade ljuset (eller mörkret, för den teatraliske). Men det dröjde till mitten av åttiotalet innan Thrash Metal kunde ta av ordentligt. Då hade Bay Area-thrashen redan fötts, men om Metallica var erans barn, så var det Slayer som blev den upproriske tonåringen. Slayer visade att man kunde vara ännu hårdare, ännu ondare och ännu snabbare än vad San Fransisco-banden pysslade med. Allra hårdast och ondast var man på ”Angel of Death”, en låt om den sadistiske koncentrationslägersläkaren Mengele. ”Angel of Death” kom att känneteckna hela genren med sitt rasande tempo, sina utspottade texter och sina vansinniga solodueller mellan Kerry King och Jeff Hanneman.

Att Kerry King drog ett solo på Beastie Boys ”Fight for your right to party” (och dessutom dök upp i videon till denna) valde man att ignorera ända fram till år 2002.

Thrash Metal influerades mycket av åttiotalets Kalla kriget-atmosfär och Reagans utrikespolitik (contras, Iran, och så vidare), varför många av låtarna har referenser till krig och atombomber (”Killing is my business… and business is good!”, ”Mandatory Suicide”, ”Red Bomb”).
Thrash Metal kom sedan att bli trampolin för den ännu hårdare genren Death Metal, då Possessed gick in i studion för att spela in världens första dödsmetallvax, ”Seven Churches”.

Thrash av idag har nämligen muterats till något hårdare, på gränsen till dödsmetall (se Deathrash) – och de band som idag för Thrash Metals fackla vidare är, ehum, Slayer och Metallica (efter en kortare sejour i MOR-metalträsket).

Egentligen var det inte sant. Egentligen var jag en italo disco-kille, med en skvätt pop, men det var inget jag sa högt. Inte nämnde jag heller att de flesta grupper de där svartklädda människorna lyssnade på vid den här tiden mest var konstiga (säg hej till Kraftwerk och Depeche Mode till exempel). Jag var syntare. Punkt.

Om man var syntare fanns det en väldigt kort checklista för att avgöra om musik var hårdrock: fanns det gitarrer var det hårdrock och då gillade man det inte.

Det var enklare på åttiotalet.

Prog metal är en blandning av allt det som kritvita rockskribenter avskyr som pesten: det komplexa och konturlösa jammandet hos progrockband med tyngden och hastigheten hos hårdrockens robustare tonföljder. Just ekvibrillism är nyckelordet hos en del band inom denna genre, som ibland gränsar till rena Malmsteen-excesserna (säg hej till Symphony X och Michael Romeo!), men ofta kännetecknas progmetallen av drömska meditationspartier som kan brytas av i ett mer strukturerat headbangar-vänligt riff. Svenska Yes-entusiasterna The Flower Kings tillhör gräddan av eliten och om man droppar namnet Roine Stolt i rätt kretsar så kan man få komma backstage på Sweden Rock Festival och småprata med – Janne Stark!

Även känd som umpa umpa-metal, schlagermetal eller Harry Potter-metal. Ölstugemetall är helt enkelt power metal av det tyska Bierstube-snittet. Detta innebär jättepampiga refränger alla kan skråla (och skåla) ikapp till och kackiga mellanstadietexter om sjörövare, Tolkien-knytt eller homosexuella rymdskepp (Iron Savior). Och dubbeltramp, dubbeltramp, dubbeltramp. Om du vill verka nere med skiten måste du hela tiden säga att allt var bättre på Michael Kiskes tid.

Italienare gillar stora gester, men lyckas sällan ta sig över klyftan mellan ambition och utförande – se bara på fotbolls-EM. Hollywood Metal (eller Epic Hollywood Metal som det står på klistermärket på Rhapsodys ”Dawn of Victory”) är jättejättestora gester, med groteskt överdrivna emotionella, filmiska ljudlandskap. Texterna handlar alltid om hjältar i höftskynken med stora svärd. Inte det minsta homoerotiskt. Ibland poserar bandmedlemmarna med datorgenererade troll, som även fungerar som historieberättare mellan låtarna. Stilen kännetecknas av snabba keyboardpassager, ekvillibristiskt stränggnidande och falsettsång. Och dubbeltramp, dubbeltramp, dubbeltramp.

Den europeiska kraftmetallen är en avart till Ölstugemetallen. Medan den fortfarande lutar sig åt hockeykörsrefränger och texter byggda kring orden ”fire”, ”steel” och ”metal” så är den inte lika glättig och sångaren har ofta båda sina testiklar i behåll. Finska Stratovarius är undantaget som bekräftar regeln – dom är jättegay (delfiner på omslaget!) och har en svensk kille som kan spela keyboard jättesnabbt.

Den amerikanska kraftmetallen är något tyngre, vräkigare och (såklart) fläskigare än den europeiska och gör – i ärlighetens namn – mer skäl för sitt namn. Skivor som Iced Earths ”Burnt Offerings” är så hårdriffande och mörka att de balanserar på gränsen till Thrash Metal. Men så skriver de ett konceptalbum om seriefiguren Spawn och då är allt förlåtet. Eller förlorat, beroende på hur man ser på det.

Troll Metal har ingen annan kännetecknande faktor än att folket som sjunger tror att dom är troll. Finntroll blandar black metal med finsk humpa (polka) och Mortiis spelar någon form av Casio-baserad medeltidsmusik. Men de ser alla ut som troll. Mortiis har högst trollfaktor, han har plastikopererat sig för att se ut som en lajvares våtaste dröm: en 600-årig, skrynklig gubbe med stor näsa.

Det finns bara ett band som spelar True Metal. Deras devis heter ”Death to False Metal” och de har gjort låtar som heter så testosteronstinna saker som ”The Gods Made Heavy Metal”, ”Blow Your Speakers” och brag-signaturen ”Kings of Metal”. Det handlar givetvis om Manowar, världens mest högljudda lederhosen-Conan-höftskynke-kvinnoföraktar-Fabio-chopper-band.

Deras specialitet är att rada upp brudar på scenen, hångla med dem och försöka få dem att visa sina bröst. Det gör man genom att få publiken att skandera ”Show, Show, Show Your Tits” i en parafras på egna monsterhitten ”Hail and Kill”. Tjejer, lyssna mer på rock – det är inte alls sexistiskt!

Får du ribba av kandelabrar, kyrkogårdar och dimbeslöjade, månbelysta hedar? Tycker du att band som The Cure och Echo & The Bunnymen drar vanära över svart nagellack och viger hellre din tid åt att lyssna på tonsatta Edgar Allan Poe-verk (Peter Hamills ”Fall of the House of Usher” undantaget, givetvis), komplett med operaliknande kvinnosång och manliga grymtanden? Grattis, du har vunnit en helårsprenumeration på tidningen ”Nemi”!

Oden är den nya Satan, men det är fortfarande de kristna som ska stompas. Anslaget är episkt, majestätiskt – som ska representera det mäktiga i en anstormande vikingahär – uppblandat med tunga dödspartier – som representerar hur den mäktiga vikingahären mejar ner allt i dess väg och tar för sig av deras kvinnor. Textmässigt kan det variera kraftigt från band till band; från farmakologiska intressen (mjöd och flugsvamp) till våldsförhärligande eller bara gammal unken patriotism. För nordmännens raseri bevare oss och så vidare.

Opera Metal kan i sin tur delas upp i två subgenrer: de som bara har en skolad sångare/sångerska ombord och de som är mer inne på Wagner-trippen. Nightwish lutar mer åt det neoklassiska hållet och har en sångerska som ser till att Nightwish alltid får framsidesbild på de tidningar de figurerar i (Close-Up drog det hela till sin spets genom att ge ut ett nummer med Slipknot på framsidan (för de tuffa killarna) och ett med Nightwish (för mjukisarna)). Therion hör till Wagner-skolan och har på senare tid överlåtit all sång åt regelrätta operakörer och solister, ackompanerade av majestätisk tyskinfluerad Lebensraum-musik. Medlemsskap i främlingsfientliga partier ingår.

Om du känner till den saligt insomnade blaskan Metal Wire så vet du att en ny platta med Vader aldrig fick under maxbetyg. Om inte, kan vi säga att det innebär meckig, tekniskt avancerad döds med fler skalor än du kan räkna till, omänskligt trumspel av genrens gud Doc (tills han bröt handen, vill säga), och stundvis skumma uttal. Medlemmarna i Decapitateds sammanlagda ålder motsvarar en (1) Ulf Lundell. Typ.

Band som Suicidal Tendencies, tidiga Beastie Boys och Red Hot Chili Peppers la grunden för en genre som kombinerar tunga gitarrer, funkiga basgångar och aggressiv rap. Rage Against the Machines självbetitlade debutalbum är milstolpen som ingen – i synnerhet inte dem själva – ens varit i närheten av att tangera. Aggressivt och politiskt laddat, med texter skrivna på tändpappret till hundra kilo TNT. Ett dödligt groove som borrar sig in som cyanidkanyler i ryggmärgen. Och en kort, tjock kille med bockskägg, keps och shorts som lade genren i ruiner. Rap Metal utvecklades sedan till Nu Metal, då man blandade upp poppigare melodier och klar sång och vill ni ha något band att skylla på där, så duger Linkin Park alldeles utmärkt.

Thinking Man's Metal är egentligen bara ännu ett påfund för att redan elitistiska rockers skall få känna sig ännu mer utvalda. Stilen kan bäst beskrivas som meckig, progressiv nymetall. En del påstår att Metallicas ”… And Justice for All” var det första Thinking Man's Metal-albumet och en del påstår att folk som lyssnar på den här typen av musik gärna proklamerar detta på ett högdraget sätt, ”Ja, JAG lyssnar i alla fall på Thinking Man's Metal”. Jag vet inte så noga med det första, men det sistnämnda är definitivt sant.

Speed Metal är Thrash Metals något mer rumsrena kamrat. Om Thrash är GHB, så är Speed, ehm, speed? Med snabbheten och det tekniska hos Thrash (kanske till och med ännu snabbare), men utan den krunchiga råheten hos sina kollegor. Sången är ofta gäll, desperat, som du skulle låta om gasreglaget på din MC låst sig och du gör allt för att klamra dig fast medan den rusar fram utan kontroll. Texterna handlar ofta om typsika åttiotalsämnen som undantagstillstånd eller massförstörelsevapen. Eller, vänta, det var ju 2000-talet!

Liksom Troll Metal så är banden inom genren War Metal endast sammanlänkande textmässigt. Hade det inte varit för brittiska Bolt Thrower, med sin pansarvagnsbas, så hade genren kunnat heta Aussie War Metal, eftersom alla stora War Metal-band är från Australien. Våldsam och ondskefull dödsblack är oftast rätten på menyn, vilket gör att de tyska überthrash-banden inte kan klämma in en hätta.

Ãœber-thrash är helt enkelt tysk stridspitt-Thrash Metal. Det går en spikrak framryckningslinje från Kreators ”Pleasure to Kill”, via Sodoms ”Agent Orange” till Destructions ”Mad Butcher”. Rått, opolerat och med uttal som hämtat från Schwarzeneggers tidiga shoot 'em up-rullar.

En köttfärs bestående till 50% av Gore metal och 50% Grindcore. Det handlar alltså om rasande snabbt dödsröj där texterna kräks upp som rena biologilektioner i mänsklig anatomi och kroppsliga funktioner – eller vad sägs om rader som, ”Oozing chyme reeks as your duodenum is hacked/secreting gastric juices, enzymes melt your faecal tract” (från Carcass ”Maggot Colony”).

”Entrails ripped from a virgin's cunt”. ”Meathook Sodomy”. ”Fucked by a Knife”. Här handlar det alltså om slafs, splatter och gegga. Musiken är en köttigare variant på Death Metal och texterna handlar uteslutande om hur motbjudande det går att vara. Tipper Gore (efternamnet! efternamnet!) hade en fältdag med att stämpla Cannibal Corpses skivor med ”Parental Advisory”-stickers – vilket givetvis bara ökade deras popularitet bland kidsen, vilket i sin tur resulterade i deras medverkan i första ”Ace Ventura”-filmen, där de framför sin största hit, ”Hammer Smashed Face”, på en klubb (även om eftertexterna kallar dem ”Cannibal Corpses”) inför zombieögda headbangers.

Sisu metal är – som dess titel antyder – ett uteslutande finskt påfund som till största delen består av vanlig deathrash (eller blackthrash), men där man slängt in en snubbe som kan klinka keyboards jättesnabbt. Children of Bodom var först och är störst. Bodom är en sjö där en massa folk blev mördade.

Black Metal har alltid handlat lika mycket om djävulsdyrkan som om naturromantik (”Vi är en mörk, ondskefull skog”, som Mörk Gryning sjöng på sin debutplatta ”Tusen år har gått”). Att det förr eller senare skulle uppstå en musikalisk genre där svartmetallen uppblandas med rena folkmusikpartier var alltså ganska självklart. Mungigor och nyckelharpor är alltså inte ovanligt – Storm låter som om det var Nordman, och inte Faust, som skrev på det där kontraktet med Mefistofeles.

Florida har alltid förknippats med döden. Från de bingospelare som väntar ut tiden i luftkonditionerade gravkamrar till 90-talets första hälft, då brutal, nihilistisk musik blev synonymt med Scott Burns och Morrisound Studios. Floridadödsen är sinnesbilden av Death metal. Det betyder tvåtakt, gurglande sång och texter om att sparka Gud i häcken. Morbid Angel och Nile är två band som är unika på det sätt att de inte är pro-Satan utan istället snöat in på Lovecraft respektive Egyptisk mytologi. Akademikerdöds?

Death + Thrash = Deathrash. Svårt, eller hur? Snabbt som fan, med tekniken och råheten från Thrash och med en sångare som gurglar propplösare. Genrens mästerverk: ”Deathrace King” med The Crown.

När det blivit en parodi på hur mycket ”necro” man kan vara, hur kass produktionen kan vara och hur låg budget man kan ha, så blir givetvis motreaktionen att gå mot ett så svulstigt och pretentiöst ljud som möjligt. Dimmu Borgir och Cradle of Filth hyr in hela symfoniorkestrar (tredjegenerationens Black Metal kallas även Symphonic Black Metal eller Teutonic Black Metal) och manskörer, man skriver tungvrickande textrader som, ”Devoured by doubt, conducting arts of misconception/Testimonial sufficiency declaring numbness of all perceptions”. I princip går genren ut på att variera sig så mycket som möjligt från den extremstatiska andragenerationens svartmetall. Dimmu Borgir har till exempel tre olika sångare, varav en kan skrika både gällt och dovt. De andra kan sjunga rent respektive prata med tuff röst.
Set keyboards to ”grande”.

Tre ord. Det är allt du behöver kunna: ”grim”, ”evil” och ”necro”. Du måste ständigt påpeka hur ”grim”, ”evil” och ”necro” du är (ibland funkar det att flika in ett ”true” också). Om någon frågar vad du lyssnar på säger du, ”true, grim, evil, necro metal”. Om du vill veta om du bör köpa en skiva så står det oftast ”grim”, ”evil” eller ”necro” i pressreleasen eller på Sound Pollutions beskrivning i skivkatalogen. Andra generationens Black metal – även känd som Tvättbjörns-Black metal eller Panda-Black metal – handlar om att vara ”grim”, ”evil” och/eller ”necro”. Den kännetecknas av corpsepaint, gitarrer som låter som ett svagt tinnitus-väs och trummor som påminner mer om en bilblinkers. Och, just det, Gud är en fjolla och Satan rockar. Säger dom.

Venom var egentligen bara tre ölplufsiga britter som gillade att chocka genom att sjunga om elever som har sex med sina lärarinnor eller textrader som ”Black is the Night/Metal we fight”. Men de fick massor av uppmärksamhet tack vare sina ytliga flirtar med djävulsdyrkan och ockult ondska och de döpte ett av sina vax till ”Black Metal” och på så sätt banade de väg för en hel hord omusikaliska rejects som kunde föra oväsen och skräna om Satan. Sen kom andra generationens svartmetallare och kallade Venom för falska posörer och brände ner kyrkor och mördade folk. Venom hämtade sig aldrig från det, men de fick till en hyfsad comeback nästan tjugo år senare med ”Ressurection”.

Kentha Philipsson
När Kentha Philipsson skulle recensera Nightwishs senaste platta, ”Once” på sajten Global Domination kallade han sångerskan Tarja Turunen för ”cumbucket” och ”whore” och uttryckte en önskan om att någon skall, ”go medieval on your asses”. Resultat blev att sajten fick öppna en helt ny sektion, kallad ”Hate mail”, där folk fick uttrycka sin fascination för recensionen. Kentha går även under det subtila smeknamnet Lord Jävla K och har det ondaste skägget i hela metalvärlden. Han skrev även en gästrecension för dagensskiva.com, men den kommer ni aldrig att få läsa. På väl valda grunder.

Glen Benton
Han jagar ekorrar med revolver, han har brännmärkt sig själv med ett uppochnervänt kors, han är bajsfetischist – han är Glen Benton. På frågan om varför han brännmärkt och lemlästat sig själv var svaret enkelt: ”Satan sa åt mig att göra det, jag gör det mesta Satan säger åt mig att göra”. Hans band, Deicide, har förbjudits att spela i Sverige fler gånger än någon orkar räkna. När Bella Stenberg intervjuade honom i Aftonbladet för snart tio år sedan och började ställa frågor om hans familj hotade han att välta ett bord över henne. Bentons familj är nämligen nyckeln till hans mjuka kärna: eller vad säger man om en sådan kärleksfull familjefar som döper sin son till Daemon och tillägnar honom en låt som heter, ”Satan Spawn the Cacodemon”?

2. Mayhem – ”Dawn of the Black Hearts” (bootleg)
Mayhem-vokalisten Dead skar upp sina handleder och blåste ut sin hjärna över väggarna med ett gevär. Gitarristen Euronymous – som hittade liket och än idag misstänks ha mördat honom – gjorde vad alla riktiga kompisar skulle gjort i samma läge. Han:
(A) sålde delar av Deads skalle till folk
(B) åt lite av Deads hjärna
(C) tog kort på liket och använde det som skivomslag

3. Cattle Decapitation – ”Humanure”
En ko som skiter ut människohuvuden. Att omslaget blivit förbjudet i Tyskland borgar – givetvis – för kvalitet.

4. Cannibal Corpse – ”Butchered at Birth”
När jag gick på gymnasiet gjorde jag en teckning föreställande omslaget till ”Butchered at Birth”. Min lärare frågade mig om jag hatade kvinnor.

5. Marduk – ”Fuck me Jesus”
The Lord gets around.

6. Mortician – ”Domain of Death”
En polare till mig bosatt i London – vi kan kalla honom Andreas – droppade en gång syra och satt och tittade på omslaget till den här skivan i fem timmar. Sen vågade han inte lämna lägenheten på tre dygn.

7. Slayer – ”God Hates us All”
När jag skötte hårdrocksavdelningen på Tower Records vid Piccadilly Circus hade jag dekorerat väggarna med bland annat en affisch av konvolutet till denna skiva. In kliver två smällfeta rastafaris – komplett med grillkorvdreads och gula ögonvitor. Den ene av dem tittar på mig med all den värme en tvättäkta crackmissbrukare kan uppbringa. Han höjer ett tjockt finger, pekar bestämt på affischen. Och väser: ”Dat poster is sendin' me a baad message, mon!”

8. Wurdulak – ”Ceremony in Flames”
Killjoy heter goregenrens sjukaste och mest rökskadade (han hänger med Phil Anselmo, som i sin tur röker tillräckligt för att tangera Hollands BNP) hjärna. Han älskar allt som har med splatter att göra och har i intervjuer sagt hur han får ribba när han röker på och läser fotoböcker över autentiska brottsplatsscener.

9. Pantera – ”Vulgar Display of Power”
Sug på den, din tandlösa, banjospelande, fjärdegenerations inceströdnacke. Fuck.

10. Testament – ”The Gathering”
Bara ett riktigt ondskefullt geni kan göra skivomslag så fula som Testamtents. Det här föreställer en kurvig siamesisk tvilling med hopsydda ögon som gnider sig mot en hopknycklad orm med en syl i ena änden. Eller nåt. Skitbra skiva, i vilket fall som helst.

”Åh, så lyckliga vi är, vi ortodoxa, och så härlig vår tro är, långt härligare än alla andra”.
- Grigorij Rasputin, ”Mina tankar och funderingar”, 1916

Först måste vi etablera en regel:

Alla någorlunda musikintresserade personer är obändligt trångsynta när det gäller sitt eget musikaliska gebit.

Det är empiriskt.

Det är lika viktigt att en musikjournalist ägnar tre sidor av en artikel åt att hylla jamaicanska tolvor och spotta på progrock och Radiohead, som det är att nästan 2000 personer säger upp sin prenumeration på sagda tidning av samma anledning.

Blind kärlek är lika viktig som blint hat i musikdiskussioner.

Det är också viktigt att det förblir så, för den dagen vi har lugna och sansade diskussioner kring musik – eller religion eller politik eller vad som helst som rör upp kryddade känslor i gemene mans åsiktssoppa – så har passionen ersatts av ett likgiltigt utbyte av betraktelser inte mer intressanta än charterminnen.

Vi behöver personer som alltid kommer stå på sin barrikad och peka finger åt personerna som står på barrikaderna på andra sidan gatan.

Det behövs alltid en fiende. Inom hårdrocken finns det bara en fiende: alla.

Hårdrocken skiljer sig åt i det avseendet att om du lyssnar på hårdrock så lyssnar du på hårdrock. På sin höjd kan man sträcka sig till kängpunk eller grindcore, men väldigt sällan hittar du någon som ens rör sig utanför ett inmutat Power Metal- eller Thrash Metal- eller vad-du-nu-vill-Metal-område.

Vilket leder oss till punkt 1: bredden.

Hårdrock är inte mer begränsat än populärmusik i allmänhet. Trots gemene mans uppfattning om en enda gröt av hedonistiska texter och nedstämda riff, så bjuder hårdrocken på en utbredd flora av giftig undervegetation (kolla vår genrelista och se själva). Nästan varje sinnesstämning (till och med på finjusterad nivå) motsvaras av en egen genre, från dysterkvistarnas Doom och Goth Metal, till glädjerusig Power Metal eller brutal ultradöds eller ondskefull tvättbjörnsmetall.

Och så vidare.

Det är viktigare i hårdrock än någon annanstans att vara ”true” – nej, hip hop eller indie kommer inte ens i närheten.

Det allvarligaste brott ett metalband kan begå är då, givetvis, att sälja sig. Rättelse: att bli framgångsrika.

Okej, HammerFall har alltid jobbat i motvind eftersom de valt den genre de gjort, men sedan de började figurera i Musikbyrån och på Aftonbladets nöjessidor så har de fördömts för evigt av de ”äkta” hårdrockarna.

Detsamma gäller norrbaggarna i Dimmu Borgir, brittiska Cradle of Filth och till och med svartmetallveteraner som Satyricon får slå ur underläge sedan de skrivit kontrakt med EMI.

Särskilt i de egna leden ifrågasätts musiker och fans trovärdighet med en aldrig falnande iver. Varg Vikernes Black Circle-posse (tänk en norsk Trenchoat Maffia) åkte till exempel över en vända till Sverige för att sätta eld på Therion-sångarens lägenhet för att han inte var tillräckligt ond. För att det inte skulle råda några tvetydigheter om vem avsändaren var satte man fast ett Burzum-konvolut på dörren med en dolk.

Hot och smädelser av andra band förekommer oftare än vad Source eller Vibe lyckas skaka fram biffar i hip hop-världen (”Death to posers and trends” i allmänhet, och ”Death to Grave” i synnerhet, var populära varianter, sedan Jörgen hoppat av erdödsmetallpionjärerna och man mjuknat några hekto i soundet).

Råkar du gå på hårdrocksfestival iförd en Gamma Ray-tröja bör du räkna med att få genomgå regelrätta Kai Hansen-quiz om du hamnar i konversation med någon som tror sig ana ugglor i mossen.

Det hela brukar urarta i rena Trivial Pursuit-omgångarna – hårdrockare har för övrigt ett eget TP, det heter ”Metal Mental Meltdown” och innehåller frågor som ”Vart spelade Tiamat in sin debut-EP?”, ”Vilket band utgörs av ex-medlemmar i Laaz Rockit, Defiance och Sacrilege BC?” och ”Vad ryktas Quorthons riktiga namn vara?” (svaret på det sistnämnda är – Pugh Rogefeldt!).

Hårdrockskulturen är svårare att infiltrera än vilken colombiansk knarkkartell du kan räkna upp – du får inte ens bära en Venom-tröja om du är för ung för att ha varit med när de slog igenom (det vill säga 1982).

Det krävs alltså ingen Einstein att räkna ut att ”äkta” hårdrockare är ett stockkonservativt följe, som betraktar alla band med minsta nytänkande med stor skepsis. Ett band som Agoraphobic Nosebleed – som med sin skiva ”Frozen Corpse Stuffed with Dope” gick ut med att skivan innehöll trumrytmer på 2000 BPM – avfärdades i många tidningar som ett plojband. Det är samma anledning som att du inte kommer hitta någon hårdrockare som lyssnar på både Suffocation och System of a Down.

Inom Heavy Metal och Power Metal finns det fler genreanthems än du hittar ens i housemusik. Inte ens northern soul, med sina ständiga utrop om ”keep on keepin' on”, ”keep the fire burning” och så vidare, har fler låtar om att skapa gemenskap och sammanhållning inom den musikaliska gärdesgården.

Här kommer ett axplock: ”Heavy Metal (is the Law)” (Helloween), ”Heavy Metal Universe” (Gamma Ray), ”Metal Heart” (Accept), ”The Gods Made Heavy Metal” (Manowar), ”Metal is War” (Sacred Steel), ”Heavy Metal Mania” (Gamma Ray), ”Metal Gods” (Judas Priest), ”Headbanging Man” (Grave Digger). Och så vidare.

Bland de ultraortodoxa hårdrockarna har till och med gitarrer förbjudits i sättningen. Varg Vikernes – pånyttfödd rashatare som avtjänar fängelsestraff för knivmord och kyrkbränning – vägrar använda gitarrer och trummor eftersom de, ”används av svarta, i svart musik”. I fängelset ritar han diagram som bevisar den ariska rasens överlägsenhet och skriver politiska rättesnören för ett framtida all-ariskt samhälle (det handlar, av någon anledning, mycket om drakar och älvor).

När en av hårdrockvärldens kanske största sajter, Metal-Rules.com, höll en essätävling på temat ”Why Metal Rules” publicerades cirka 20 av de anmälda bidragen. Alla gick ut på en och samma sak: majoriteten av befolkningen är dum i huvudet och ignorant – eftersom de inte lyssnar på hårdrock.

Med en liten genre som aldrig kommer få radiotid utanför pirat- och Internet-stationer kommer alltid en känsla av utanförskap, som sedan utvecklas till en stark samhörighetskänsla bland de som delar kärleken till musiken. För även om det råder misstänksamhet och hierarkitänkande inom genren så drivs den hela tiden framåt av en konstant vi-mot-dom-känsla. En moshpit på ett Pantera-gig eller ett lerbad på Wacken är inget annat än en förbrödrande rit för folk med få andra plattformar för att skapa kontakt.

Det behövs folk som alltid brinner, även om de bara lämnar över facklan – särskilt inom hårdrocken. För de flesta är hårdrock – dess ”true till death”-deviser till trots – en övergående fas, som ofta tar bränsle ur pubertetens känsla av alienation och frustration. Få saker är så förlösande som en hundratjugokilos snubbe som vrålar att han ska stycka alla som kommer i hans väg, när man själv är sexton och just börjar inse att saker och ting inte alls är så kul som det lovades. Den blir, om inte ett svar, så i alla fall ett utlopp.

Att avfärda hårdrock som tonårstrots är givetvis befängt – den rymmer mångt fler kvaliteter än simpelt chockvärde (hur lång tid måste Siewert Öholm vänta innan hans brott i hårdrock/videovålds-debatten preskriberas, förresten?) Det var på den tiden hårdrocksband som Slayer, WASP och Venom beskylldes för att ha en katalyserande effekt på ungdomars frustrationer och aggressioner. Närmare sanningen var – och är – väl snarare att effekten är ventilerande.

Hårdrocken kommer därför alltid att behövas. Och den kommer alltid att vara den självutnämnde fienden. Till allt och alla.

Särskilt texter som denna.

Genre: Kung Fu Metal
Tänk er att Killjoy fick tag på nycklarna till Wu Tangs gamla 36th Chamber-studio. Horrorcore möter grindcore! Tänk er Phil Anselmo och Kerry King jämsides samplingar av Sonny Chiba och Gordon Liu. ”A swordfight is much like a game of… spine-ripping, skull-fucking Satanic mutilation ritual”, typ. På konserterna kommer det finnas folk från Shaw Brothers-stallet som gör koreograferade hoppsparkar och frivolter på scenen, men hela genren kommer nå en omedelbar död då Limp Bizkit plötsligt ger sig in med en cover på ”Everybody was Kung Fu fighting”. Tack så mycket, jävla Fred Durst.

Genre: Quiet Metal is the New Loud Metal
Metal. Fast unplugged. Med visptrummor. Dismember har redan gjort det på radio. Snart kommer vågen.

Genre: Nu Age Metal
Framgångarna för Arcturus visade att hårdrockarna visst är redo att vidga sina vyer. faktum är att nästa steg kommer vara trummor som koordineras med hjärtslag, mjukmedelkeyboards och fjolliga videos med enhörningar som springer baklänges. Och, nej, Rhapsody räknas inte – tänk mer tidiga Korn med ERA-vibbar. Och gregorianska munkar på körsång. Eller, vänta, försök glömma det, förresten.

Genre: Hooligan Metal
Kommer ni ihåg huliganhousen? Well, det här är hårdare. Som om The Haunted stod i Chelseas hejaklack, typ. Baseballträt kommer göra comeback som hårdrocksaccessoar. Till detta kommer skinnpajar och patronbälten att bytas ut mot Duffer of St George-jackor och Stone Island-tröjor. Nitty Gritty blir det nya Sound Pollution! Genren kommer att självdö då glossiga livsstilsmagasin publicerar modeartiklar på temat ”Huliganhårdrockare – så blir du en också!” Tio år senare kommer den dock få en pånyttfödelse av en då frånskild, desillusionerad och neralkad modekrönikör som på Expressens kultursidor proklamerar, ”Huliganmetallen är lika inne som harembyxor, plattångat hår och rökning!”

Black Sabbath ”Masters of Reality”
Hit på hit på hit. Det finns faktiskt ingen dålig låt på den här. Möjligtvis kan man framhålla ”Paranoid” som den stora hitskivan som den bästa inkörsporten, emn jag tycker nog att den här är bäst ändå. ”Children of the Grave” är deras absolut bästa låt och de andra följer tätt efter. Kuriosa: låten ”Sweet Leaf” bortförklarades när skivan släpptes med att den handlade om te. Undra vad det var för te de drack som fick dem att skriva rader som ”you introduced me to my mind, and left me wanting more of your kind”.

Death ”Leprosy”
Death metal hade troligen inte varit vad det är om inte Chuck Schuldiner och hans mannar hade kämpat på så oförtrutet som de gjorde i motvind och de två första Death-skivorna (”Leprosy” föregicks av ”Scream Bloody Gore” 1987).

Cradle of Filth ”Cruelty & the Beast”
Skivan som öppnade ögonen för black metal på mig. The boyband of black metal säger vissa, men faktum kvarstår att Cradle of Filth gör extrem musik, oavsett försäljningssiffror eller användandet av keyboards. Rötterna finns i New Wave of British Heavy metal, utspätt med atmosfäriska arrangemang bestående av körer och keyboards. Extremt, men ändå ”catchy” med melodier. ”Cruelty & the Beast” är en temaskiva om grevinnan Bathory och höjdpunkterna heter ”Desire in Violent Overture”, ”Cruelty Brought Thee Orchids” och ”Twisted Nails of Fatih”.

Grave ”You'll Never See..”
Svensk death metal nådde sin kulmen några år in på 1990-talet om man ser till uppmärksamheten. ”You'll Never See…” är min favorit från tiden ifråga, mest beroende på användandet av dubbeltramp framför tvåtakt ganska så frekvent. Jörgen Sandströms bröl är i vanlig ordning fantastiskt.

Iron Maiden ”Live After Death”
Att valet föll på denna skivan i Iron Maidens digra skattkista var att den är en schysst sammanfattning av de första fem skivorna. Numera får man dessutom även sista sidan på dubbel-LP:n även på CD-versionen. Tidigare hade det varit bara delen från Long Beach Arena i USA, nu är även delen från Hammersmith Odeon i London med. Ljudet är bra och intensiteten som Maiden har på scen följer med ner på ljudbandet på ett bra sätt tycker jag.

Opeth ”My Arms, Your Hearse”
Svensk progressiv death metal, Så kan man väl sammanfatta Opeth, även om just denna skivan andas en hel del black. Stämningarna på den här skivan är helt makalösa, med höjdpunkten i öppnande ”April Etherial”, en helt fantastisk låt.

Metallica ”Master of Puppets”
Jag brukar säga att det vore bättre om Metallica hade lagt ner efter de fyra första plattorna. Hamberg sträcker sig till och med till de första tre. Sedan gick det utför. Visst den svarta skivan har sina stunder, men är för uttjatad för att jag ska kunna orka lyssna på den mer än några låtar. ”Master of Puppets” är Metallicas största stund, en lagom mix av den tidiga mer intensiva tiden och den mer tekniskt fullbordade som man gav sig in på sedan.

Sepultura ”Roots”
Brasiliens finest. Kanske världens finest om du frågar mig. ”Roots” är en av de mest betydelsefulla skivorna som kom efter 1995. Att blanda in percussionelement på ett så naturligt sätt och få det så tungt har ingen ännu mäktat med att göra. Frågan är om någon kommer att göra det heller.

Slayer ”Reign in Blood”
28 minuter thrash metalattack. Förmodligen den skiva som influerat flest band inom den hårda skolan, den dyker upp riktigt ofta i intervjuer när band droppar influenser. Och undra på det. Intensitet som sparkar stjärt från början till slut och med hits som ”Raining Blood”, ”Angel of Death” och ”Postmortem”. Skivan som definierar Metal.

Även om det var längesedan Red Hot Chili Peppers släppte en funkmetallskiva går det inte att förneka deras centrala roll i upptäckandet av denna genre. Med Fleas frenetiska slapbas och riffande gitarrer utforskade de en ny sida av George Clintons funkiversum.

Genrens popularitet peakade under tidigt 90-tal och strax därefter började flera av de tongivande utövarna söka nya uttryckssätt, mer grooveorienterad 70-talsinfluerad hårdrock (Electric Boys), MTV-vänligare rock (RHCP) eller mörkare och mer kaotisk metall (Faith No More). Samtidigt gjorde den hårdare rapmetallen entré.

Precis som många andra av de genrer som var som störst under den senare delen av 80-talet och början av 90-talet (pre-grunge alltså) börjar funkmetallen nu så smått hitta tillbaka ut i ljuset med ett återförenat Living Colour i täten.

Glamens skitigare brorsa från bakgatorna och rännstenen i LA (ja, det gjordes så klart sleaze på andra håll, men LA var epicenter). Mer svart hår och kajal, lack och läder. Färre färger helt enkelt. Lite råare och ruffigare, inte lika direkta och allsångsvänliga refränger. Lite farligare.

Sleazens viktigaste visuella attribut är annars Jack Daniels-flaskan.

Medan den amerikanska sleazen rörde ihop basen med ingredienser hämtade ur garagerocken och punken kryddade britterna anrättningen med det egna arvet i form av Rolling Stones och Faces med flera.

När hårmetallen nådde topplistorna under 80-talet var det många av de gamla hårdrocks- och heavy metal-akterna som valde att ömsa skinn och följa tåget. Långkörare som Whitesnake och Kiss såg en chans till en andra (tredje? fjärde?) vår och gjorde sitt bästa för att hänga med. Det gick så där.

Lite krasst kan man räkna in det mesta av den metall som visades på MTV under 80-talet i denna genre. Och i synnerhet amerikanska MTV då. Hårmetallen är också powerballadens moder. Karakteriserande är annars så klart bandens stora hår och flamboyanta klädstil (utan att för den skull komma i närheten av glam-metallen).

När grungen anlände under tidigt 90-tal trodde många att det var dödsstöten för hårmetallen, men mirakulöst övervintrade den och lever nu och frodas på specialiserade festivaler och nostalgiska paketturnéer.

Beväpnad med mer hårspray, smink och knivskarpa allsångsrefränger än någon annan metallgenre var det stilen som fick mödrar att ta fel på söner och döttrar (och kanske framför allt låsa in de senare). Med rötterna i punkens allsångsvänlighet, popens direkthet och metallens sc-sc-sc-screaming geeetarrrz är glamen örongodis för den som gillar sin metall glad och uppåt.

Genren misstas ofta för hårmetall och många hair-band placeras ofta felaktigt som glam (att amerikanerna aldrig lärde sig hålla isär glamrock och glam-metall är en annan sida av historien). Många är de amerikanska hårdrocksband som i ett försök att följa trender gjort åtminstone en glamskiva.

Rötterna för glamen ligger till stor del hos finska Hanoi Rocks som förvaltade och utvecklade arvet efter den brittiska glamrocken i allmänhet, men kanske amerikanska New York Dolls i synnerhet. Hanoi Rocks centrala roll i glam-metallens utveckling förklarar i viss mån varför det fortsätter att komma så många bra glam-band från Norden.