Eftersom spelningarna 2008 markerade det definitiva slutet för bandet, är också DVD:n som spänner över tre skivor, det definitiva At the Gates-dokumentet. Det finns oerhört mycket material att ösa ur, mycket tack vare Anders Björlers flitiga filmande karriären igenom. Och öser, det gör bandet.

Första delen, Under a Serpent Sun, är en synnerligen välmatad dokumentär över bandets historia. Från pojkrummen i Billdal och Hovås, via gigen på Valvet, inspelningarna i Studio Fredman och diverse turnéer till återföreningsturnén och de avslutande spelningarna. Historien varvar effektivt sentida händelser med återblickar och intervjuer med de allra flesta inblandade och bjuder på en bra inblick i såväl At the Gates som den dåtida scenen och med en del putslustiga anekdoter inkluderade.

Två dagar efter den avslutade USA-turnén i och med återföreningen ställde sig At the Gates på största scenen på Wacken Open Air i Tyskland och andra skivan, med titeln Purgatory Unleashed, skildrar hela spelningen. Det är en förstklassig upptagning av ett förstklassigt At the gates trimmat till max efter en intensiv turné. Bandet i sitt esse helt enkelt. Enda frågetecknet är att jag tycker Anders Björlers gitarr försvinner helt i vissa av sticken, men jag tycker mig inte märka något när både han och Martin Larsson gör sitt. Skumt är det i alla fall.

Den tredje delen, Only the Dead are Smiling, varvar olika liveklipp från hela karriären. Från Eskilstuna 1992, via USA 1996 till sommaren 2008. Kvalitén varierar givetvis från den ena inspelningen till den andra, men genomgående är bandets prestation, som ståtar med ett duktigt driv genom hela karriären och som ger respons i publiken, oerhört genbuin och varje klipp är värt att se. Och att höra publiken skrika med i det klassiska ”Go!” i början av Slaughter of the Soul är måhända inte särskilt överraskande, men icke desto mindre fantastiskt snyggt.

The Flames of the End sammanfattar ett legendariskt band på ett fantastiskt sätt. Det här är inte bara metalhistoria, det är musikhistoria. Och det är inte bara svensk musikhistoria, det är internationell musikhistoria.

Fulländat.

Tompa Lindberg på spelningen på KB.

Bild: OSCAR BERGGREN, rockfoto.nu

1996 splittrades At the Gates.
12 år senare gör de sina sista spelningar i Sverige, ansvariga för att ha gjort ett rejält avtryck i musikhistorien.
Och allt känns enkelt.

– Det är lättsamt, säger sångaren Tompa Lindberg när vi träffas innan spelningen på Kulturbolaget i Malmö.
– Allting som ska hända är bestämt, det är inga som helst konflikter.

Han har anlänt till spelstället först, tillsammans med trummissen Adrian Erlandsson och gitarristen Martin Larsson medan tvillingarna Björler, Anders (gitarr) och Jonas (bas), dyker upp först senare på eftermiddagen.

At the Gates gick som sagt under efter hårt turnerande med skivan Slaughter of the Soul 1996. Skivan blev bandets svanesång och har blivit en modern klassiker, som influerat ett otal nya band.

Något överraskande berättar Tompa att planerna på återföreningen har funnits med länge, men varit väl dolda för utomstående.
– Planerna på att återförenats dök upp bara några år efter splittringen faktiskt. Vi har verkligen lyckats med mörkningen.
– Det dök upp några rykten att vi skulle återförenas för några år sedan, men dem dementerade vi. Det var bara att låta ryktena dö för att få till någon slags överraskning.

Under ett drygt decennium har det varit många som velat se göteborgarna tillsammans igen, oavsett hur bra de band som medlemmarna varit engagerade i efteråt varit. Band som The Haunted, Cradle of Filth, Disfear och Skitsystem med flera.
Men Tompa har aldrig upplevt att At the Gates har varit någon ryggsäck som varit tung att bära. Snarare tvärtom.
– At the Gates är något man är stolt över. Och alla våra andra band har fått ljus på sig tack vare At the Gates.

Skivorna som bandet släppte ligger honom fortfarande varmt om hjärtat.
– Jag är väldigt stolt över vad vi gjorde, numera är det mer tekniska detaljer som jag önskat att vi hade gjort annorlunda.
Däremot ser han ingen som helst poäng med att spela in något nytt material.
– Det hade inte varit särskilt svårt att göra något som vi skulle vara nöjda med. Men folks egen tolkning är för stark. Vi kan göra något som är tio gånger bättre än Slaughter of the Soul, men folk skulle ändå inte tycka det.
– At the Gates ligger väldigt nära vilka vi är fortfarande, det är ett väldigt ärligt band.
– Vi kom från en death metal och punk-scen. Vi spelade metal, men alla i bandet stod för en punkig attityd. Det handlar mer om inställningen till det man gör.

At the Gates, sommaren 1995.

Bild: PRESSBILD

At the Gates har blivit fanbärare för hela den melodiska death metal-rörelsen, som genererat en uppsjö av band. Man skulle lätt kunna tänka att medlemmarna blivit trötta på alla band som följt efter dem, särskilt de som inte har så mycket eget att komma med i en genre som verkligen har blivit allmängods. Men tvärtom tycker Tompa fortfarande att det At the Gates gjorde var något som står ut än i dag, där man inte var melodiska för sakens skull utan snarare använde folkmusikinfluerade melodier för att bygga på de karga stämningar som kännetecknar bandet musik.
– Jag tycker inte jag har hört någon som gör det vi gjorde, inte den kombinationen. Det är skillnad på att vara melodisk och att ta in folkmusik i musiken. Vi har ingenting alls gemensamt med ett band som In Flames, säger Tompa Lindberg.

I veckoslutet gör At the Gates sina sista spelningar på svensk mark, med avslutning på hemmaplan i Göteborg på måndag. Två DVD:er kommer att släppas under nästa år, med dokumentärt material och liveupptagningar och det blir det sista vi ser av At the Gates.
– Det ska ju vara det, säger Tompa.

Men At the Gates har ju mörkat förr, så helt säker kan man aldrig vara.

Tompa Lindberg.

Foto: SOFIA QVARNSTRÖM

– Det här är vår sista låt i Malmö någonsin.

Med de orden satte Tomas Lindberg, sångare i legendariska At the Gates, fingret på stundens allvar på det utsålda Kulturbolaget i Malmö i går. Spelningen var den första av de fem avskedsspelningar som bandet genomför de närmaste dagarna, med ett definitivt slut på Trädgår’n i hemstaden Göteborg på måndag.

Hur spelningen var? Helt fantastisk, något som även det är helt fantastiskt.

Det hade ju kunnat gå över styr fullständigt nämligen. Det har ju inträffat. Att alla hårt uppskruvade förväntningar skulle få det att rinna över. Jag har aldrig tidigare haft förmånen att få se At the Gates live, och kommer aldrig få den igen. Bandet är dessutom ett av mina absoluta favoriter. Eller för att utveckla det ytterligare: jag håller bandet svanesång Slaughter of the Soul som en av världshistoriens bästa skivor, med valda delar av det övriga materialet tätt efter.

Det var också nämnda Slaughter of the Soul som stod i centrum på Kulturbolaget, av självklara skäl. Skivan är en modern klassiker som lämnat ett enormt arv efter sig.

Men det fanns fler orosmoln än de ovan nämnda. Hur reder bandet ut det? De splittrades ändå för 12 år sedan. Och hur kommer ljudet att vara? Fler konserter än en har ju fått sig en rejäl törn rent kvalitetsmässigt av ett förkastligt dåligt ljud. Frågetecknen rätades dock ut; ljudet var klockrent och så också bandet.

Tompa Lindberg.

Foto: SOFIA QVARNSTRÖM

Och då förstår nog de flesta att det inte finns många hinder i vägen för en fulländad spelning. Med den inledande kvartetten Slaughter of the soul, Cold, Terminal Spirit Disease och min egen personliga favorit Under a Serpent Sun hade At the Gates redan lagt grunden för stordåd och det var något man byggde vidare på.

Materialet varvades från samtliga släpp och framförandet var så in i helvete tajt att det bara är att buga. Tompas röst höll förvånansvärt bra den också och allt, jag säger allt, var banne mig perfekt.

Vilken den sista At the Gates-låten i Malmö var? En snortajt och pisksnärtssnabb Blinded by Fear så klart.

En kväll att minnas. Länge. Och en av de bästa spelningar jag har varit på.

My own love affair with At the Gates began only months before Slaughter‘s release. I bought Terminal Spirit Disease completely on a whim, my only knowledge of band being A) that they were from Sweden and B) that they had violin. That’s it, that’s all I had to go on.

In those early, dawning ages of the internet (circa 94/95) I had no way to learn more unless one of my hesher acquaintances dropped some knowledge. Metal mags of that era outside of maybe The Grimoire of Exalted Deeds were universally terrible and I was not yet determined enough to have tapped into the tr00 kvlt metal underground. I was at the mercy of my peers and the local record store clerk, but I had luck on my side.

Of course Terminal Spirit Disease absolutely floored me, how could it not? So naturally I was beyond stoked to discover Slaughter in the racks soon thereafter. No advance notice, no hype, no expectations, but holy shit did that album change my world. I was an instant die-hard Swedish metal fan.

I sought out every artifact of AtG’s discography and beyond. I investigated every artist mentioned in the liner notes along with Tompa‘s legion of sideprojects and even those of cover artist Kristian Wåhlin (aka Necrolord). I even tracked down a copy of Luke Rhinehart‘s book The Diceman. I lived a proper heavy metal existence: slept at my mom’s house to avoid paying rent, worked the graveyard shift alone (I played a lot of Doom), drove around town in a windowless van and spent all my money on CD imports. I must’ve spent hundreds of dollars at Red Stream the summer of 96.

And throughout it all Slaughter of the Soul remained my constant soundtrack. I easily listened to it at least 3 times a day for the first six months of its release, maybe more. I don’t think I’ve ever done with another album and I don’t expect it to ever happen again. Lightning doesn’t strike twice, not like that.

It’s not all hackneyed nostalgia though; if it was, I wouldn’t be writing this. The fact of the matter is that Slaughter of the Soul sounds just as good today as the day it was released. Even the naysayers might have to agree with that one.

And yet, here I am, kicking myself for having sat out the band’s reunion tour. No matter what excuses I might conjure, I know I blew it. At least I can still comfort myself with having seen them the first time around — August 18, 1995 at the Trocadero in SF with Morbid Angel and Dissection (holy shit, what a show!). And now said farewell tour is wrapping up with a few final gigs on Swedish soil. I wish I could be there even more, especially at Trädgårn in Göteborg. Instead, I will sit at home and put Slaughter of the Soul on repeat, just like I used to.

Samtidigt innehåller den tillräckligt med bra material för att gälla som just fullängdare, gott och väl.

Ändå är den något av en parentes. Alf Svensson hade lämnat bandet och Martin Larsson hade ersatt vid det här laget. Borta var de mer intrikata låtstrukturer som Svenssons medverkan gav At the Gates på de tidigare alstren och vad vi får på Terminal Spirit Disease är embryot till vad som skulle komma att bli… tja, The Haunted?

Den inledande The Swarm har alltid fascinerat mig, med sin ömsinta cello som övergår i en melodisk gitarrslinga, men jag tycker nog alla nya låtar på Terminal Spirit Disease håller god klass. Det är rakare, mer thrash-orienterad metal som bjuds och Anders Björler fick härja i princip fritt på riffronten inbillar jag mig.

Lite skev känns den trots allt, såväl ljudmässigt som låtmässigt, och den kommer i min bok alltid att gälla som en försmak för vad som kom att fulländas på det påföljande mästerverket Slaughter of the Soul.

På At the Gates andra album, With Fear I Kiss the Burning Darkness, har gitarrerna en klart framstående position i produktionen. Med gitarrerna som verktyg framförs det slingor och gitarr-riff som i vissa fall har fått tiden att stå still. Slingorna är så tillspetsade och exceptionella att Tomas Skogsberg och bandet egentligen hade kunnat ro hem hela albumet med en rungande tinnitus som enda sällskap i studion.

Men att det skulle vara så enkelt att det är Anders Björlers och Alf Svenssons (som ersattes av Martin Larsson strax efter skivan kom ut) gitarrer som gör hela skivan är det givetvis inte. Det är den ödesmättade och bistra miljö som At the Gates bjuder upp till som gör With Fear I Kiss the Burning Darkness till den fantastiska historia den är.

Sångaren Tomas Lindberg kan ta åt sig av äran till allra största del vad det gäller den ruggiga stämning. Tomas Lindberg är onekligen ett unikum på flera sätt när det kommer till vokalister inom metalgenren och med With Fear I Kiss the Burning Darkness överträffar han sig själv. Det är karga, ängsliga och hårda ord som Tomas Lindberg låter oss ta del av. Det är helt enkelt ett rent helvete som spelas upp. Och som jag njuter av det.

Jesus, no prince of my starved hell to be.

En bra dag har jag svårt att tro att det kan bli bättre. Det är drygt 15 år sedan With Fear I Kiss the Burning Darkness såg sitt ljus och till dags dato finns det få skivor som kan mäta sig med detta alster enligt min måttstock. Det är miljöer, röster och instrument i en mutualism som knappt är hanterbar.

Som sagt, originalet helt enkelt. Som det ska låta.

Jag vill inte ta ordet progressivt i min mun när jag lyssnar på The Red in the Sky Is Ours, men experimentellt går lättare. Den är snudd på barnsligt naiv ibland och mallen för skapandet verkar ha varit att göra något som ingen annan har gjort.

Det är verkligen ingen rak väg mellan öppningsspåret The Red in the Sky Is Ours/The Season to Come och det avslutande spåret City of Screaming Statues. Det bjuds på tvära omställningar och emellanåt är de snubblande nära att lägga krokben för sig själva. Som i Through Gardens of Grief, där det piskas upp ett snabbt och trevligt tempo för att sedan störtdyka ner i en moloken och tempofattig fiol.

Nog tjatat om fioler. Gillar du death metal, så gillar du gitarrer. At the Gates signum är och förblir gitarrerna. The Red in the Sky Is Ours är givetvis inget undantag, även om det här albumet skiljer sig jämfört med de senare släppen. Det är ett avigt och snårigt gitarrspel som når sin klimax på Windows. Faktum är att At the Gates aldrig är bättre än på nyss nämnda låt. Sanslöst bra helt enkelt.

Med ett mästerligt trumspelande, laddade gitarrer och en trevlig bas (tror jag, den hörs tyvärr alltför dåligt i den matta produktionen), så är den sista pusselbiten Tomas Lindbergs sång. Han gastar, väser och spottar frustrerat och om man ska vara ärlig så är det inte alltid så stabilt. Det snubblas på orden och texternas uppbyggnad passar inte med riffen alla gånger. Nästan som om sången är lite påtvingad vissa partier. Det som räddar allting är dock röstens karaktär. Den passar obehagligt bra med resten av skivans spretiga uppbyggnad och ackompanjerar den skitiga och nakna dödsmetallen väl.

The Red in the Sky Is Ours är ingen lätt resa, men desto mindre en du måste göra.