Nickolas Ashford har dansat klart. 70 år gammal.

Den första låt jag vet att jag hörde med Ashford var 1984 års Solid. Skriven och framförd tillsammans med hans livskamrat Valerie Simpson. Solid kom att bli duons största kommersiella framgång som artister.

Det är ironiskt nog en av deras minst bra låtar.

Men då hade vi å andra sidan börjat skriva åttiotal. Inte ett heltigenom lysande årtionde för sextio- och sjuttiotalets stora soulartister. Och det är ju här vi hittar Ashford & Simpson. Som artister. Men kanske framförallt som låtskrivare.

Det var ju Ashford och Simpson som skrev Marvin Gayes och Tammi Terrells mest odödliga låtar. Ain’t Nothing Like the Real Thing, Your Precious Love, You’re All I Need to Get By och förstås fantastiska, fantastiska, fantastiska Ain’t No Mountain High Enough. The Funk Brothers. Världens kanske vackraste duettpar burna på självlysande stråkar. Och några av de mest träffande textrader som, i all sin självklara enkelhet, skrivits om kärlekens världs-vältande kraft.

Baby there ain’t no mountain high enough
Ain’t no valley low enough
Ain’t no river wide enough
To keep me from gettin’ to you

Tillsammans skrev de förstås även åt andra. Som Chaka Khans I’m Every Woman och Diana Ross The Boss och No One Gets the Prize.

Men så har vi förstås också anledningen att låtskrivarduon bröt med Motown. De ville inte bara vara Låtskrivare. De ville också vara Artister. Nickolas var inte en av de största sångarna, men tillsammans med Valerie hittade han sin sin musa även röstmässigt. Hon fick honom att växa och gav honom precis den sparringpartner han behövde. Tillsammans fick de till samma slags vibrerande, magiska stämning som Marvin och Tammi hittade i studion. När man älskar varandra. Marvin och Tammi blev aldrig ett par, men när hon gick bort 1970 famlade Marvin handlöst ner i ett svart hål fyllt av depression och droger. Ett stort hål i hjärtat som det nästan skulle ta Marvin två år att åtminstone hjälpligt laga.

För Nickolas och Valerie slutade historien betydligt lyckligare. De hade varandra. I och utanför studion. Och de gnistor de skapade tillsammans var i sina bästa stunder inget annat än ren gåshud. Lyssna bara i refrängen i Is It Still Good to Ya?. När Nickolas desperat tvingar upp sin röst långt över vad den egentligen mäktar med. Men det spelar ingen roll. För däruppe finns Valerie. Det enda som spelar någon roll. Kärlek.

Den här magin kanske mer än någon annan gång hörs i duons allra finaste stund som artister: 1977 års Top of the Stairs.

I’m insistin’ that you listen
try and understand
I was wrong without reason
in my demands
Oh can you ever forgive
the way I behaved
Awh, don’t worry ’bout it baby
I know just how this love can be saved

När dammet har lagt sig. När det där grälet – den stukade stoltheten, bagatellerna – är glömt. När man minns varför man en gång fann varandra. När ingen vardag tillåts leta sig emellan känslorna.

Let’s forget
all our cares
and climb the stairs
Let’s climb the stairs
Take me up to the top of the stairs
We’ll get lost in the darkness waiting there

Trappsteg som bara leder upp, aldrig ner. Högre och högre. En text så explicit det bara går innan censuren tvingas gå in och bryta. Känslor så vackra och storslagna att de spricker i sömmarna. Insvepta av några av de kärleksyraste stråkar som någonsin dirigerats dansar fyra ögon som inte ser något annat än varandra. De där underbara och otäcka känslorna som är för stora för alla känslomässiga skyddsvästar. Snabbare och snabbare.

De känslorna höll ihop Nickolas och Valerie i 37 år. Ja, eller ännu längre, men 37 år som gifta.

Nu har Nickolas Ashford dansat klart. Ja, åtminstone här nere hos oss. Musiken han skapade tillsammans med Valerie lever däremot vidare.

Lika livsnödvändig idag som när den kom.

(Många har hittat orden betydligt bättre än jag under dagen. Bäst kanske Lenny Kravitz lyckades när han twittrade ”Left rehearsal. Heard Nick Ashford passed. A legend. My heart goes out to Valerie. My Lord, ain’t no mountain high enough. Solid as a rock.” Så enkelt. Så snyggt. Så värdigt.)

LÄS MER OCH LYSSNA

En Spotify-lista att minnas Nickolas Ashford med

Min recension av The Warner Bros. Years: Hits, Remixes & Rarities, en samling alla borde äga.