Från diskursen som säger att black metal är ett sinnestillstånd och en attityd snarare än ett rent musikaliskt uttryck landar nu enmansprojektet Botanist från San Francisco med sitt mustiga debutalbum I: The Suicide Tree/II: A Rose From the Dead, som spänner över två skivor och hela 40 spår. ”Eco-terrorist black metal” kallas upphovsmannens musik och det kan ses i en förlängning av den naturromantik som funnits på sina håll inom black metal länge.

San Francisco har alltid framstått som något av en kreativ smältdegel för mig. Inte nog med all flower power från det sena 1960-talet, harcore punk och thrash metal från Bay Area och posthardcore-pionjärerna i Neurosis från Oakland, från San Francisco härstammar också Weakling, en hörnsten inom hur modern black metal låter.

Därmed inte sagt att Botanist har särskilt mycket gemensamt musikaliskt med Weakling. Där Weakling bygger stämningsmattor på minst tio minuter, intar Botanist en mycket mer explosiv attityd; de 40 spåren klaras av på ungefär 70 minuter, det vill säga ungefär samma tid som Weakling betar av sina fem på.

Dessutom använder sig inte Botanist av varken gitarr eller bas.

I stället är sättningen trummor, sång – och hammarharpa, ett instrument jag inte ens visste existerade förrän jag höll Botanists biografi i min hand. En stunds halvhjärtad research senare konstaterar jag att det är ett stränginstrument som använts mestadels till sakral musik, som nu får inta frontpositionen för det motsatta.

År 2011 har de allra flesta musikaliska uttryck redan vandrat minst ett varv genom populärkulturen. Huruvida Botanists användande av hammarharpa handlar om ett genuint uttryck eller bara är ett sätt att distansera sig i en genre som redan hört det mesta låter jag vara osagt. Men något liknande Botanist har jag aldrig stiftat bekantskap med.

Trummorna låter burkiga och den hesa skriksången är nog det mest traditionella man hittar i ljudbilden. Men hammarharpan tar över allting.

Skev och karg, men med ofrånkomligen kuslig klang står den onekligen i centrum. Mina tankar går till någon form av frijazz stundtals, men även till fragment av Blut Aus Nords närmast elektroniska black metal. Fast den andra sidan av myntet, så att säga.

Några egentliga låtar från har inte hunnit fastna alls ännu, snarare har Botanist ett sound som fascinerar mer än det faktiskt låter bra. Jag kan inte ens säga att det är varken bra eller dåligt. Snarare är det intressant, vilket i och för sig är någonting bra det också. I: The Suicide Tree/II: A Rose From the Dead lämnar åtminstone inte någon oberörd.