Jag struntade högaktningsfullt i snacket om Jamie Woon. Brittsoulcroon med rötterna i dubstep? Så sjutton heller. Craig David? Nja.

Skämmas får man ju som bekant göra med jämna mellanrum.

Ja, rötterna finns där, men Woon drar inte alltför höga växlar på dem. Istället blir de aviga beatsen en snygg kuliss till hans försiktiga falsett och oljeblanka melodier, när han verkligen använder sig av dem. Oftast rör han sig egentligen på ett försiktigare territorium, mer pop, mer r’n’b, och kanske inte helt vad man väntat sig av någon som jobbat med Burial.

Några taggar må han inte vända utåt, men när Jamie Woon talar om nattluftens smak, då vet jag exakt vad han menar. Den där absoluta, men luftiga tystnaden och vetskapen om att inte en själ finns i närheten, och frihetskänslan det medför.

Just den stämningen är Woon makalös på. Det är slickt producerat, allt på plats, men utan att kännas plastigt. Istället lyckas han fånga precis den där känslan av urban ödslighet (även om videon till Night Air utspelar sig i raka motsatsen till urban miljö.), utan att ge sig själv alltför stor plats. Mirrorwriting är en stillsam, stundvis hypnotisk och framförallt snygg skiva. Ibland drar sig dock Woon lite väl långt tillbaka, och skivan kunde i ärlighetens namn ha tagit slut efter TMRW.

Som helhet betraktat är Mirrorwriting dock utan tvekan på den positiva sidan. Spegelblankt, diskret, oväntat och väldigt, väldigt bra.