Det känns trist men det vore lögn att påstå att jag nuförtiden brukar känna riktig längtan efter ett skivsläpp på samma sätt som förr. Förväntningar och en viss spänning absolut, men inte den där riktigt intensiva längtan. Onekligen ett väldigt tråkigt faktum att erkänna. Men något av den där förlorade känslan väcktes så smått till liv inför släppet av Yikes!. Inte bara för att Tony Colman med sin egenuppfunna fast soul music-genre ständigt har levererat släpp helt i min smak utan minst lika mycket för det genomplanerade sättet att marknadsföra Yikes! på.

Genom att varje vecka släppa en låt med tillhörande video tillsammans med ett par ”bakom kulisserna”-dokumentärer i ett antal veckors tid stegrades onekligen förväntningarna. Det officiella släppet med spelningen på Hospital Records You Tube-sända 15-årsbrakfest på långfredagen var mest en passande kulmen. En spelning där Elsa Esmeralda visade hur central hon blivit för London Elektricitys sound.

För även om det givetvis är Colmans musik och produktion som är det centrala växer hans redan grandiosa storstadshymner ytterligare en dimension när hennes mjuka röst svävar genom melodierna. Något Colman naturligtvis också insett och med Esmeralda på över hälften av spåren är Yikes! lika mycket hennes skiva. Tillsammans tar de verkligen ut svängarna för vad som, med i många fall endast mycket god vilja, kan sorteras in under den drum’n’ bass som ändå någonstans utgör grunden.

Tydligast i den grooviga titellåten, old-school-flirten Meteorites och Flesh Music som snyggt återanvänder de där West End Girls-stråkarna men annars är Yikes! ett stort steg bort från den i sammanhanget mer avskalade föregångaren Syncopated City. Dansgolvshouse blandas med episka pianosymfonier i breakbeat-takt och, mest oväntat av allt, i Round The World In A Day en rejäl dos hammondorgelkryddad paisleypop.

Men framförallt är det genom de nedtonade melankoliska spåren med Esmeralda som sparsmakade vackra singeln Elektricity Will Keep Me Warm som Yikes! skiljer ut sig. Elektroniska ballader där två i grunden olika musikaliska världar uppnår en perfekt symbios i den varma stämningen, smeksamma melodierna och Esmeraldas röst. Som bara för att slå fast det avslutas allt med lågmält sorgsna Invisible Worlds som när den slutligen ändå briserar gör det på precis alla cylindrar med hela instrumentparken på fullt ställ.

Varierad, komplex och ändå ytterst lättillgänglig är Yikes! rakt igenom alldeles förträfflig samtidigt som det är mer passande än någonsin att säga att det inte finns någon som låter som London Elektricity. Colman och Hospital Records kunde inte ha gett sig själva och oss en bättre present.