När jag läste It’s Lovely to be Here – The Touring Diaries of a Scottish Gent slog det mig att när man läste boken var det ungefär som som att lyssna på James Yorkstons musik. Tänk på Woozy with Cider från fantastiska The Year of the Leopard eller Would You Have Me Born With Wooden Eyes från When the Haar Rolls In. Långsamt vaggande och berättande. Det där som få gör bra men James Yorkston gör alldeles utmärkt.

När han på Record Store Day – som inträffade förra helgen – släppte tiotummaren It’s Lovely to be Here – The Talking Diaries of a Scottish Gent som följer till It’s Lovely to be Here – The Touring Diaries of a Scottish Gent kändes det rent av självklart. Musik blir en bok, boken blir musik. Eller musik och musik. Snarare den spoken word med ackompanjemang som han tidigare valt att göra som lite utstickande spår på sina album.

It’s Lovely to be Here – The Talking Diaries of a Scottish Gent består av fyra korta stycken från boken som Yorkston läser till musik komponerad och framförd av lite andra personer. Han pratar ungefär som han sjunger och musiken är inte långt från hans egen. Men här finns dialekter och teatraliska replikskiften.

David A Jaycock och A Goose, A Goose är det första av de fem upplästa styckena från boken. Yorkston börjar med hitten. Historien om gåsen är den mest skruvade och sötaste från boken. Jaycocks arrangemang är stillsamt i klassisk sagoberättarstil. Piano Spaniels är oerhört stillsam med Jon Hopkins på piano.

Adrian Crowley lägger en malplacé orgelslinga till Pizza of Eglantine Avenue, 7:29 PM men snart fylls den ut lite grann och känns så långt från pizzan och Yorkstons dialekt-härmningar i berättelsen. Det är något av det finaste på The Talking Diaries of a Scottish Gent. Big Eyes Family Players gör The Mysteries Case of Tam Izdat mer poetisk. Kanske mer av det man väntar sig på skivan. Det blir nästan för sövande för att lyssna på vad det är han säger. Slutligen bjuder han in King Creosote till Room Service Forewarned. Det var ett av de stycken som var mest underhållande i boken. Yorkston kommer förfriskad tillbaka till hotellrummet sent på kvällen. Han får syn på roomservice-kortet och kryssar i nästan varenda ruta i frukostmenyn och innan han kryper till sängs hänger han menykortet på dörrhandtaget. Han vaknar alldeles för sent och har bråttom till flyget. In rullar en gigantisk frukost för minst fyra personer. Beskrivningen är långt från den person man lär känna i boken och just därför så underhållande. Vännen King Creosotes ackompanjemang just så skruvat och tillbakadraget som krävs.