Fifi: Jag önskar att han kunde ta på sig en tröja.
Kal: Han är ju Cornelis.
Martina: Jag önskar tillbaka Hank von Helvete.

Det finns många saker som är mer OK om Hans-Erik Dyvik Husby är Cornelis istället för en artist som bara spelar covers. Som att spela Sommarkort till exempel. Cornelis var så rik i omfång att jag tolererar den. Brev från kolonien skulle naturligtvis inte ens vara OK från Cornelis, men Sommarkort kan jag … leva med. Och att sitta lite lojt på ett skivomslag med skönt hårigt bröst, utan tröja.

Men det finns ett stort men här. Hans-Erik Dyvik Husby är inte Cornelis.

Jag trodde verkligen han skulle klara det. Det var ju Cornelis, den flygande holländaren, som sökte artificiell trygghet genom publikens uppskattning och drogerna genom hela livet utan att hitta den. Och Hans-Erik, den rumlande norrmannen, som söker tryggheten genom publikens uppskattning och drogerna.

I stunder i filmen var han perfekt. Som när han svettades framför publik, när han försökte vara lycklig medan han försökte ducka för demonerna eller när han gick in i rummet utan fönster hos Länkarna.

Men alltför ofta var filmen rätt hafsig och slarvig. De ville ha med för mycket av Cornelis liv för att det skulle kunna hanteras under filmens speltid. Åtminstone utan att hålla en linje genom produktionen.

En av de linjerna kunde varit Hans-Eriks sång. Och de få gångerna han faktiskt fick sjunga kändes det mer naturligt. Även om han ibland hade svårt med svenskan kunde jag köpa det. Men de lät honom inte göra det, för att istället lägga på Cornelis inspelade sång. Vilket effektivt dödade alla möjligheter att hålla mig som tittare kvar i diegesen.

Istället spelade Hans-Erik in en skiva i efterhand tillsammans med Jack Vreeswijk. Och det blev inte heller bra.

För nu, när jag får mer av den sång jag saknade tidigare, får jag istället för lite Cornelis. Och då är det helt plötsligt inte lika lätt att bara ha överseende med han spelat in de mest kända låtarna, istället för att leta lite i arkivet.

För det är när han spelar de mest kända låtarna som det känns mest att han inte räcker till. Då blir hans språk en black om foten och hans uttryck alldeles för tamt. Kunde vi inte fått lite fler delar av Mäster Cees blues, där Hans-Erik kunnat tillfoga sin gamla energi från Hank von Helvete till Cornelis material. Kanske Lasse liten blues? Definitivt Slusk-blues och Ångbåtsblues. Sen är det dessutom överproducerat, vilket Jack Vreeswijk alltid gjort när han behandlat sin fars material.

Men även om jag är besviken på vad jag hör finns det ju en del till på den här skivan. Och det är låtmaterialet. Det håller.