En jazzsångerska till mamma och en Chet Baker-manager till pappa, uppvuxen i sextiotalets Greenwich Village, hängde med folk som Janis Joplin, Jimi Hendrix, Charlie Mingus och John Lennon.

Det är lite svårt att inte sugas in i den musikaliska världen med den starten.

Sedan dess har Danny Krivit varit en av de riktiga pionjärerna i sjuttio- och åttiotalets nyfödda musikscener. Åtminstone det som handlade om disco och tidig house, men för den delen också hiphop. Det var när han DJ-hoppade runt mellan några av de mest legendariska klubbarna som han stiftade bekantskap med några av de riktiga klubbmästarna. François Kevorkian, David Mancuso, Walter Gibbons, Tee Scott och Larry Levan. The Loft och The Paradise Garage var ställen som Danny snudd på kunde kalla ”hemma”.

Men som så många DJ:s nöjde sig Danny Krivit inte bara med att spela andras låtar. Åtminstone inte i de versioner som de var tänkta. Med lite klippande och klistrande finjusterade han musiken för att passa det magiska lördagsdansgolvet. Med veckans slit i backspegeln och med den grå måndagsmorgonen fortfarande många timmar bort.

Att Strut 2003 övertygade Danny att samla några av sina bästa och mest eftertraktade re-edits på samlingen ”Edits By Mr. K” känns såhär i efterhand rätt självklart. Vågen av nyupptäckt kärlek för sjuttiotalsdiscon och allt som hörde den till hade rullat upp mot slutet av nittiotalet, inte minst mycket tack vare Joey Negros grävande, och ett par år in på det nya årtusendet tävlades det nästan om att krama sönder discon.

Sju år senare var det dags igen, volym 2 av ”Edits By Mr. K”.

Huruvida man gillar det här beror förstås, precis som förra gången, på hur osunt ens förhållande är till discon (även om vi också är ute och tassar i andra marker). Kan man, som jag, inte få nog av disco är det förstås kalas. Särskilt kul är det att upptäcka nya favoriter. Blue Modernes Through the Night heter den nya bekantskapen den här gången.

Okej. I mångt och mycket handlar volym 2 om en riktigt nördig resa. Vi pratar, som sagt, om klippande och klistrande. Finjusterande. Det blir lite samma sak som ”remastered” när det är dags för boxar och samlingar – mest kul för dem som kan varenda vinylknaster hos originalen. Men det gör samtidigt att även den som inte helt drunknat i discon – men som jobbar hårt med att nå dit – kommer ha julafton med Edits By Mr. K, vol. 2. Tja, även du som bara vill ha något utanför de vanligaste discosamlingarna.

Det räcker liksom bara med den latinosvettiga och slagverksslamrande storstadsdiscofiestan Spanish Hustle (Fatback Band) för att världen ska bli lite mer neonskimrande. Och kanske framförallt Rare Pleasures Let Me Down Easy – ett av de bästa och sorgsnaste stycken disco som någonsin skapats.

Finjusterat eller inte.