1) En sjua till trots, recensionen vittnar snarare om en medelmåttig sexa. Nej, skivan är med helt objektiva ögon givetvis en stark åtta.
2) Att kalla Prison Bound för naiv och att de tongångarna är borta är lite tossigt. Detta är den skiva som mest låter som just Prison Bound, bortsett från den själv såklart. Naturligtvis har de blivit bättre musiker, eller de skriver jag, det är ju bara Ness kvar. Och bättrat på produktionen med typ 3000%.
3) Sett på den stora musikaliska himlen har givetvis Social D mer eller mindre stått stilla, men inom den mikroskopiska lilla yta finns det en tydlig utveckling. Utvecklingen är dock inte linjär och cementerad med White Light. Tvärtom. Den är snarare cirkulär med White Light som ”peak”. Och peak innebär nödvändigtvis inte på höjden av karriären. (Själv anser jag att s/t och Between… är Social D som bäst.) Nä, de var i högsta grad påverkade av det musikaliska klimatet, grunge/postgrunge, och med en trummis som Chuck Biscuits blev det ett mycket hårdare sound. Inte konstigt att Ness därefter tog en paus, lämnade skivbolaget och släppte två mer countryinfluerade soloplattor för att hitta inspiration till bandets sound igen. Nästa skiva blandade signaturdrivet med lite mer mogen Bruce-rock. Denna har vidareutvecklat det konceptet och öst på med mer country/rockabilly.
4) ”You guys wanna hear a happy song? I’m sorry homey, we don’t do no happy songs!” (1998) Enough said.
5) Är ett stort fan av Josh Freeses mångsidiga trumspel.
6) På Sex, Love… introducerades Danny McGough med sin hammondorgel och till denna platta har han fått sällskap av gospeldoftande körsång som stundtals påminner mig om den på Nick Caves Abattoir Blues/the Lyre of Orpheus. Och det är fint som snus!
7) Bästa spåret på skivan? Just nu: covern Alone and Forsaken. My god!