Lite försenat listar jag 100 låtar från 2009 som alla borde upptäcka. 100 låtar uppdelade i tio delar om tio låtar. 100 låtar, 10 delar, 10 veckor. Läs och lyssna.

Och i de sista skälvande stunderna av 2010 går vi i mål med den sista delen i min 2009-lista. Nästan hälften av låtarna visade sig finnas i Spotify.

Låtarna som Spotify har hamnar i den här spellistan

AM-Concept Familienbetrieb
Stråkarna från Âme eller A Hundred Birds och stämningen från Fennesz, Jerome Sydenham eller Dennis Ferrer. Ungefär där hittar vi Familienbetrieb. DJ Knitram och DJ Nyana målar upp en postapokalyptisk undergångsbild med de mörka stråkarna som en enda långsamt framvältrande, världsförstörande naturkraft. Pianot slår hål i det kompakta mörkret och den ensamma violinmelodin ackompanjerar de sista överlevarnas fruktlösa flykt undan det oundvikliga slutet.

Manuel Tur Radial
Med sitt avstamp i försiktigaste av Luomo-land knastrar Radial igång. Basgången och de otåliga trummorna tar egentligen alldeles för stor plats. Men taktfast uppstyrda av hi-haten längst ut i den vänstra hörluren blir de perfekta resekamrater till de svepande och kärleksstoppade slingorna som precis kommit hem från sin resa till medelhavstrancens långsträckta stränder. Handklappning är förstås inte det minsta optional. Allt är sådär vackert och nyförälskat perfekt att inga ord behövs. Ord hade bara snubblat på sig själva och förstört framkallningen i känsloautomaten. Eller för att låna beskrivningen från en av youtube-kommentarerna: electric sunlight piercing through thick. Precis så låter Radial.

Lyssna hos Juno

G Club presents Banda Sonora Guitarra G (Funkagenda Redux)
1989 visade Raúl Orellana att en spansk, akutisk gitarr är ett alldeles självklart instrument i klubbsiktande discohouse. Förutom att The Real Wild House på många sätt var banbrytande är det fortfarande ett av de bästa stycken house som spelats in. Sisådär tio år senare skapade Gerald Elms ett nytt mästerverk med samma grundrecept i och med Guitarra G. Fast till skillnad från The Real Wild House var stämningen den här gången inte lika italohouse-uppsluppen. Det handlade istället till största del om betydligt mer dämpade och vemodiga tongångar – lagda ovanpå det som började sitt liv som Ashford & Simpsons Bourgié, Bourgié. 2009 var det dags för ännu en uppsättningen remixer och i den samlingen var Funkagendas tagning den allra bästa. De vemodiga delarna i Banda Sonoras ”original” förstärks ytterligare, samtidigt som de får hjälp av svepande trancemattor som gör att känslan av nattkryssande längs med övergivna storstadsgator förstärks ytterligare.

Fear of Tigers Sirkka
Priset för 2009 års bästa albumtitel skulle sannolikt ganska enkelt ha vunnits av Benjamin Berry. Fear of Tigers första album kom nämligen att heta Cossus Snufsigalonica. Och bland de tio låtarna som samlades där var Sirkka den allra bästa. En sju och en halv minut lång orgie av alldeles för många och alldeles för stora ljud. En vräkig syntbasgång, en metalliskt dirigerande hi-hat, en wackande gitarr, tranciga hydrofonexplosioner och hyperanaloga melodier i en hejdlös mastodontkompott som på något märkligt sätt inte kunnat vara mer väldoserad. Och precis när du tror att du hittat din bäring i ljudkaoset vrider så Berry upp alla reglage ytterligare ett snäpp precis före femminutersstrecket. Då baxar Fear of Tigers in stråkar i XL-format och så sist men inte minst en studsande trancemelodi som ångvältar ner allt kvarvarande motstånd.

Therese Shed My Skin (John Daly Remix)
Therese Grankvist har, tillsammans med lika svenska Stonebridge, gjort en av de bästa houselåtar som det här landet någonsin spottat ur sig i och med 2004 års discoglittrande Put ‘Em High. När Simon Hulbert tog sig an produktionsarbetet åt Therese fem år senare förflyttas vi till den andra änden av känslospektrat: med mörkermålande stråkar, keltisk höglandssång och en Therese vars röst försvinner bort i vintermörkret. När John Daly, som 2008 gjorde en makalös remix av Marcel Roberts ‘Cause You, i sin tur stuvar om i Hulberts produktion så förstärks känslan av regnpiskat ödelandskap. Mycket tack vare den bollywood-vibbande sitaren.

MRSA Different
The world we knew is gone konstaterar Matan Zohar. Kanske det, men oavsett vilken värld som fått lämna plats för en annan så är det en fröjd att låta Different rita upp de nya riktlinjerna. Föga otippat ännu en av (snudd på) otaliga Hospital-släpp som lockar fram det absolut bästa som drum’n'bass-genren har att ge oss, komplett med soluppgångsstråkar.

The Juan MacLean One Day
Det var inte tillräckligt med två placeringar i min 100-lista 2008 för John MacLean (Happy House och Marcus Worgulls remix av The Simple Life). Det blev en låt 2009 också. En studsande analogbasgång (tänk Chromeo i sina bästa stunder), inhuggna stråkar, en hi-hat utklippt med förbundna ögon, kaxsnygg sång från parhästen (tillika LCD Soundsystem-rösten) Nancy Wang och så förstås en fullständigt omöjligt genomklistrig melodi. Att MacLean själv låter ganska väldigt mycket exakt som Philip Oakey gör att de sista tidsresenärspusselbitarna faller på plats precis där de hör hemma.

Gossip Heavy Cross (Fred Falke Remix)
I sin originalversion hade Heavy Cross passat in precis lika bra i 00-talets uppdaterade postpunkscen som i den ursprungliga New York-scenen i åttiotalets början. Det är punkattityd med en grund i dansmusik som vi vid det här laget är rätt bekanta med. Men det är först när Heavy Gossip färdats tvärs över Atlanten och landat hemma hos Fred Falke som låten förvandlas från ”charmigt okej” till ”storsvulstigt fantastisk”. Självklart är det det åttiotalsanaloga som är inspirationskällan, men det som verkligen lyfter Heavy Cross långt över det mesta som släpptes 2009 är att Falke smäller av arton långtradare med fyrverkerier i refrängerna som skjuter Beth Dittos röst bortom atmosfären. Den instrumentala motsvarigheten till en sydstatssamlande, massiv gospelkör.

Miike Snow A Horse Is Not a Home
Miike Snow såg dagens ljus 2007, men trots att jag såg namnet flyga förbi med jämna mellanrum tog jag mig aldrig tid att lyssna. Ett stort misstag visar det sig, särskilt som det självbetitlade debutalbumet visade sig vara ett av 2009 års allra vassaste. Och trots att jag vet vilka som ligger bakom namnet har jag fortfarande svårt att fatta att det låter som det låter. Att det inte låter mer Britney Spears, om man så vill. För de både musikaliska motorerna bakom Miike Snow, Christian Karlsson och Pontus Winnberg, är på den internationella musikscenen kända som Bloodshy och Avant – med artister som Kylie, Madonna, Kelis och just Britney Spears i CV:t. Men när duon gör gemensam sak med sångaren Andrew Wyatt är det ganska långt till dansgolvmodern r’n'b. Istället handlar det elektronisk pop med smak av gräsrotad blues, jazz och country. Och alldeles helt vanlig gitarrpop. Jag hade kunnat fylla fler platser i den här listan med låtar från albumet, men nöjer mig med att lyfta fram A Horse Is Not a Home. En galopperande stäppresa på elektroniska nybyggarspår inramade av självspelande saloonpianon, piskade trummor och sjaskiga känslor.

Saint Etienne Method of Modern Love
Knappt hade jag hunnit säga hej till 2009 innan Sarah Cracknell svängde in på sin vespa, log sitt omöjliga leende och sjöng så självklart obehindrat att världen stannade upp. Egentligen är det ganska simpelt. Lite da-dun-da-dun-da. Lite svepande poptrance. Lite kyrkklockor och… ja, där någonstans är jag väl såld. Med kyrkklockor som bara Saint Etienne kan använda dem. Richard X kastar kärleksfullt syntbloppande efter Sarah och Pete och Bob står där i bakgrunden som vanligt utan att vara det minsta missunnsamma. Saint Etienne när de är som allra, allra bäst.

No rules for foolish hearts
Never looking too hard
That’s the method of modern love
One touch is not enough
When you start, you can’t stop
That’s the method of modern love

ALLA DELAR 2009

100 fantastiska låtar 2009

TIDIGARE ÅRS LISTOR

100 fantastiska låtar 2005

100 fantastiska låtar 2006

100 fantastiska låtar 2007

100 fantastiska låtar 2008