Lite försenat listar jag 100 låtar från 2009 som alla borde upptäcka. 100 låtar uppdelade i tio delar om tio låtar. 100 låtar, 10 delar, 10 veckor. Läs och lyssna.

Låtarna som Spotify har hamnar i den här spellistan

Sebastian Davidson, Edwin & Ferdy The Zound of Muzik
En titel säger ibland väldigt mycket om hur musiken låter. Ibland stämmer den mentala förbilden med slutresultatet, ibland är det stor skillnad. Oavsett vilket kickar en hel massa fördomar in, för det mesta baserat på enskilda ord. Om The Zound of Muzik hade stavats som vanligt hade jag sannolikt trott att det skulle kunna vara house av bästa melodiska slag. Men i och med att The Zound of Muzik hette just The Zound of Muzik var min första tanke ”rave”. Min andra ”Scooter”. Men så såg jag vilka upphovsmännen var och blev genast lite mer hoppfull. Framförallt tack vare Edwin Mulder och Ferdy Ouderkerken som båda dök upp i min lista över 100 fantastiska låtar från 2008. Slutresultatet skulle visa sig vara långt mycket bättre än jag hade vågat hoppas på. Enigma-röst, knorrsnurrande melodi, bomullsöverdoserade ljudmattor, ett drömmande piano och den försiktigaste av marimbor knuffade framåt, vänligt men bestämt, av en rytm och en basgång från den djupa housens varmaste gömmor. Musik som gjord för att måla ett slaskgrått storstadslandskap i varma kärleksfärger.

Lyssna hos Juno

Heather Johnson Washes Over Me (Rasmus Faber Epic Vocal Mix)
Egentligen räcker ju Chris Branns originalproduktion nästan hur långt som helst. Brann har ju under sitt riktiga namn eller som Wamdue Project eller The Ananda Project det senaste decenniet eller så spottat ur sig fler fantastiska och enastående djuphouselåtar av det souligaste slaget. Men så när svenske Rasmus Faber ger sig in i leken och dränker originalreceptet i stråkar och hydrofonekon, ja då blir världen lite vackrare för en stund. Precis som i remixen av Studio Apartments I’m In Love (med i min lista över 100 fantastiska låtar 2008) är handlar det verkligen om en episk remix. Men till skillnad från 2008-remixen är det inte den instrumentala versionen som räcker längst – Heather Johnsons röst kunde inte ha passat Branns och Fabers gemensamma bygge bättre.

Nacho Chapado & Smaz feat. Sue McLaren Behind the Eyes (Original Long Mix)
Jag kan inte låta bli att känna ”Nacho Chapado” låter som något på TexMex-snabbmenyn och att ”Smaz” känns som en av karaktärerna i de tecknade serierna som jag växte upp med på TV. Desto bättre då att ”Sue McLaren” för tankarna till någon som skulle passa väldigt bra som rösten i en poptrancesläkting. Och just en poptrancesläkting är precis vad Behind the Eyes är. Målande stråkbakgrund, sorgset piano, avmätta smattercrescendon, en avlägsen gitarr och en Sue McLaren i desperat kramande lager-på-lager-duett med sig själv.

Lyssna hos Juno

Carolina Liar Show Me What I’m Looking For (Seamus Haji & Paul Emanuel Club Mix)
Musik kan vara otäck på rätt många sätt. Stop Me What I’m Looking For är en låt som väcker precis den typen av olustkänslor hos mig. Jag vet egentligen inte riktigt varför. Stora dramaklockspel kan vara kalas och de där massiva gitarrväggarna kan fungera. I rätt sammanhang. Här blir det bara… fel. Bandet (som det visar sig när jag gör lite bakgrundskollande visar sig mestadels vara svenskar, även om bandet verkar i Los Angeles) lyckas till och med slarva bort de massiva körerna mot slutet. För det är ju just körerna – tillsammans med de filmslutsbombastiska kyrkklockorna som är grejen. Inte bara för att sångaren ser ut som Guds ende son (som ett av inläggen på youtube konstaterar i samband med videon till originalversionen av låten: Jesus has his own band), nej, det är ju storgestande gospel det egentligen handlar om. Det fattade Seamus Haji och Paul Emanuel. Förutom att de skalar bort allt som har med rock att göra (utöver sången) så är det just körerna som de sätter allt strålkastarljus på. I fem minuter är Show Me What I’m Looking For poptranceminnande progressivhouse av snyggt snitt, men så spränger sig en genomlila gospelkör fram genom ljudkaskaden och blåser bort allt motstånd som en skenande Katrina-våg. På ett bra sätt.

Sigma Paint It Black
När drum’n'bass-låtar hamnar i mina ”100 fantastiska låtar”-listor är det mer regel än undantag att avsändarbolaget är Hospital Records. Etiketten startad av London Elektricity, pionjärer inom den melodiskt själfulla del av genren som sorteras som ”liquid funk”. Med andra ord: föga förvånande att Cameron Edwards och Joe Lenzies Paint It Black getts ut där. Men samtidigt som låten är precis vad man väntar sig av Hopital, melodistarkt med lite röstinslag ekande i fjärran, är Paint It Black också betydligt mer hetsig och svulstig än mycket annat i bolagets katalog – till stor del tack vare de trumpeter som får löpa amok kors och tvärs igenom de fem minuterna i Sigmas sällskap. Men duon tappar aldrig siktet väl i mål blir Paint It Black ännu en fjäder i Hospitals vid det här laget rätt stora hatt.

Nash La Salle Fallen Angel (Original Mix)
Nash La Salle alias Näsh La’Sälle alias Milán Vojtek. Kärt barn har många namn. Och kommer från Ungern. När jag hör Fallen Angel hamnar mina första tankar någon helt annanstans, närmare bestämt hos brittiska Silicone Soul och deras The Pact från 2006. Alternativt hos Faze Actions In the Trees. Det är naturligtvis de ödesmättat mörka stråkarna och de envist hängande, ljusa stråktonerna som ritar upp det här släktträdet. Tillsammans med Deadmau5-ekon, en popcornstudsande melodi och några tillfälliga gästinhopp av synttrummor från en svunnen era blir Fallen Angel precis vad en heter.

Lyssna hos Juno

Daishi Dance Planetarium
Jag har ingen aning om var Daishi Dance har sin musikaliska inspirationskälla, men jag blir mer och mer övertygad om att det är en otroligt vacker plats. Planetarium är ännu en litet mästerverk sprunget ur den platsen. Precis som det mesta Daishi Dance släppt ifrån sig är det själfull livshouse så japansk som det bara går. Men den här gången är det en Daishi som sitter i skuggan av livets dansgolv. Pianot är lite vemodigare, Star Guitar-överflygningarna lite mer bortlängtande och de digitalt förpackade stråkarna lite ensammare. Och just Chemical Brothers-kopplingen känns som mer än bara en tillfällighet. På omslaget till Spectacle ser vi ett naket järnvägsspår som försvinner bort i horisonten, kantat av en avklädd trädallé. Det behövs inte mer än att blunda för att se den musikvideo som Michel Gondry hade kunnat skapa åt Planetarium – fast där vi inte reser till någonting, vi reser ifrån.

B-Complex Beautiful Lies
Andelen slovakiska artister i min musiksamling kan räknas upp rätt snabbt. Faktum är att jag inte spontant kan komma på en enda – förrän B-Complex smattrade ut genom datorn. När det, som i fallet B-Complex, handlar om drum’n'bass är det förstås föga förvånande att det är via Hospital Records som jag upptäckte B-Complex. Hemmaetiketten för den bästa liquid funk som exploderar ut över internätet – så även här. Överklockade rytmer, metalliskt housepiano, molntunna melodislingor och röstlekar ovanpå. Svårslaget recept.

Natsuyo feat. Alexandra Prince Rise Over (Original Mix)
Rise Over kan väl egentligen bara komma från Japan. Discofierad prozacöverdoserad Chic-house som exploderar i alla dansgolvets färger, med en blåssektion och ett jazzfnattigt piano på en tillfälligt inrullad scen precis intill. Det som skiljer Natsuyo från den mesta annan glädjehouse som Japan ger, som Daishi Dance, är att Natsuyo är en hon. En hon som tagit klivet från DJ-båset till producentstolen med Rise Over. Och för att bilden av musik så amerikansk det bara går ska bli komplett plockar Natsuyo förstås in en tysk sångerska, Alexandra Prince (som tidigare kunnat höras i bland annat Locktowns Alive).

Doug Willis Nu Dimension (Joey Negro Philly World Mix)
Hur får man fram det bästa i en kärleksaffär mellan The Jacksons Living Together och Imaginations New Dimension? Man låter Joey Negro remixa förstås. Ja, eller egentligen handlar det om mer än bara en Joey Negro-remix. Det är en Joey Negro-remix av en Joey Negro-skapelse, för vad är väl Doug Willis om inte ännu ett av Joeys många ansikten. Med musiken lånad från The Jacksons och texten från Imagination dansar Nu Dimension anno 2010 upp långt, långt upp på de mest discoglittrande av glädjegolv.

ALLA DELAR 2009

100 fantastiska låtar 2009

TIDIGARE ÅRS LISTOR

100 fantastiska låtar 2005

100 fantastiska låtar 2006

100 fantastiska låtar 2007

100 fantastiska låtar 2008