Lite kan man kanske jämföra Professor Green med The Streets, de är inte bara från samma land utan tillhörde tidigare samma skivbolag också. Professor Greens musik är som Streets någon slags hiphop med inslag av lite vad som helst. Där slutar dock jämförelserna. Mike Skinner är i sin musik skön och allt han gör blir nästan alltid storstilat. Professor Green saknar den klassen, fingertoppskänslan eller vad det nu är.

Alive Till I’m Dead innehåller många grova samplingar, och Green får vissa att funka. I Need You Tonight är en rak kopia av INXS Need You Tonight, men Green och gästande Ed Drewett återanvänder musiken utan att förolämpa den. Just Be Good To Green är också skön, där Lily Allen sjunger textraderna som har sitt ursprung i Beats Internationals många gånger hörda Dub Be Good To Me.

Sedan blir det lite sådär med mixandet av olika stilar. Green rappar om engelsk fotboll, emosångare sjunger med röstförvrängning och disco/rock/pop/synth-samplingar trillar in lite överallt. Självklart kan man inte gilla allting. Det jag gillar, och imponeras av, är hur bra Green faktiskt är på att rappa över dessa breda instrumentaler. Han är alltid on point med sina verser. I övrigt är det inte mycket som känns kul. Låtarna är fyllda med energi och kanske skulle jag någon gång kunna tycka att de är lite bättre än vad jag tycker nu, men bra är de inte. De är störiga och jobbiga att höra på.

En duglig avslutning har Green dock lyckats styra upp. Closing The Door är väl mest bra för att den inger ett lugn efter all hysteri, men Where Do We Go är en riktigt bra låt där Green tar det till den personliga nivån på ett skönt beat där Shereen Shabanaa lägger skivans bästa refräng.

I Need You Tonight

Just Be Good To Green (Feat. Lily Allen)