Dear Companion är lite av varje. Dels är det ett samarbete mellan cellisten Ben Sollee, sångaren Dean Martin Moore och My Morning Jacket-frontfiguren Yim Yames. Dels är det en insamling för att stoppa bortsprängandet av bergstoppar i Appalacherna. Det första säljer. Det andra sätter albumet i ett sammanhang. Ger det ett tema.

Temat på Dear Companion är väldigt tydligt. Dels den rent melodi- och arrangemangsmässiga kopplingen med banjo och enkla sånger i traditionell ton. Men också textmässigt.

Try try try
try to move that shovel in your hand
Choose choose choose
how to choose when there ain’t no right or wrong
That must be why we’ve invented faith

Banjotäta Try är en ensam historia och ett av albumets svagare spår. Den försöker driva fram ett mer angelägen känsla och tempo men misslyckas. Då är det bättre när Daniel Martin Moore inte föreställer sig utan solo berättar historien om stenarna som flyger i luften genom Flyrock Blues.

Well, they got the law and most of the land
but they ain’t got us and where we stand
Let ‘em hear you
Cause they’re waitin’ for you to change your tune
Give up your claim and do it real soon
They wanna push you out too

Dear Companien är en ganska sparsmakad skiva. Yim Yames har inte gett utlopp för sin fäbless för svulstiga arrangemang utan låtit Sollee och Martin Moore framföra sina rädda-bergen-sånger i sin egen takt och sitt eget sammanhang. Ben Sollee och Daniel Martin Moore har skrivit ungefär hälften av låtarna var men skillnaderna är små. Ben Sollee har lite mer Jack Johnson-svaj (se Only a Song) medan Daniel Martin Moore är mer av en mörkare Josh Ritter.

Tillsammans skapar de ett album som både är godhjärtat i sitt ärende och sin musik.

Needn’t Say a Thing