Jag är förvånad över att jag inte har sett och hört mer av Emilio Rojas. Kanske är det hans brist på charm, man får en känsla av att han är lite ohövlig och svår, som har gjort att de stora chanserna inte har kommit hans väg än.

På underbara The Natural har Emilio har fått jättefina beats från bland andra M-Phazes, DJ Static och Sean C & LV. Låtarna följer varandra fint, och de första fyra utgör en av de bästa öppningarna till en skiva jag någonsin har hört. Musiken bara rasar över en, och hade inte lugnare Only Just Begun kommit efter de fyra bomberna hade man antagligen drabbats av någon slags överdos av fenomenal hiphop.

The Natural domineras av fylliga och melodiska låtar, och Emilio leker ofta med röst och flow. Där ligger kanske hans största talang, han är fantastiskt bra och musikalisk. Han påminner om Talib Kweli lite, på grund av den tydliga New York-dialekten och stundtals kvicka rappen, men är lätt att känna igen då han har en egensinnig röst som trots en viss gällhet ligger bra i örat.

Bäst här är de två första låtarna, The Countdown och Piano Bounce. Den sistnämnda är producerad av DJ Green Lantern, som också presenterar hela mixtapet. Green Lantern gick ju i år även ihop med Styles P och styrde upp The Green Ghost Project, och jag skulle inte bli förvånad om det är många up-and-coming-rappares stora dröm att få ut sin musik med hjälp av honom.

Den enda svagheten med The Natural ligger i att Emilio i stort sett bara rappar om samma sak – hans svin till pappa och hur han kämpar med att inte bli likadan, och den tuffa kalla stad han bor i. Det är vanliga och bra ämnen att rappa om, det är nära livet och betydelsefullt, men Rojas gör det så mycket att han ibland måste låna rader från sig själv.

Slutet på mixtapet går i samma stil som början, det är alldeles perfekt. The Natural gör sig ju då särskilt bra för att lyssna på i repeat. Det här är cirkel man aldrig vill bryta.

Piano Bounce

Sympathy For The Devil

Tic Toc (Feat. DVS)