När jag i vintras intervjuade This Is Head för Radar Magazine var de mitt uppe i vad som skulle bli 0001, ett slags kontrollerat kaos, ett myller av influenser som på papperet ter sig omaka men som i detta specifika fall blir en enhet. En enhet lika självklar som luften vi andas, som marken vi går på.

Kollega Mikael Nordlander är spot on när han i pressreleasen pekar på att detta bandet går sin egen väg, helt oberoende av den övriga svenska popscenen. Det är en fin balansgång This Is Head är ute på – en introvert resa med molande basgångar och drivet batteri blandat med en strålande melodikänsla över en dyster, mestadels mollbetonad ljudbild. Som om Suicide gett sig i kast med Yeasayer.

Många låtar har nått mig redan innan denna skiva, genom fantastiska sju- och tolvtummare, och när förhandssnacket gjorde gällande att de nya låtarna bar ekon av U2 gick varningsklockorna igång. Falskt alarm, visade det sig. Är det något band som kan inkorporera U2-influenser smakfullt i sin musik är det This Is Head.

Arvet från Silverbullit har antagligen aldrig förvaltats på ett bättre sätt än på 0008 och i 0003 väntar man i princip ad infinitum på att låten ska hitta den output som byggs upp för att i sista skälvande minuterna bli ett inferno av taggig och smutsig rock.

Trots den hittills korta livslängden och trots den inte så utåtriktade approachen att frångå gängse mallen för framgångsrik musik genom att förlita sig mycket på en instrumental ljudbild hittar bandet ständigt nya lyssnare. Jag är inte ett dugg förvånad.