Kommentarer till Jay-Z "Reasonable Doubt"

Av: Ski Beatz "24 Hour Karate School Part II" | dagensskiva.com

Ski Beatz "24 Hour Karate School Part II" | dagensskiva.com — Tue, 08 Nov 2011 23:00:17 +0000

[...] ett år sedan släppte Ski Beatz, producenten som sedan han soulade till det på Jay-Z:s klassiker Reasonable Doubt har jobbat i det tysta och ouppmärksammade, sitt debutalbum. 24 Hour Karate School var en av 2010 [...]

Av: Old School

Old School — Sun, 17 Oct 2010 20:26:46 +0000

Vore kul om redaktionen gjorde en recension på NaS – It was written… Ni skulle säkert såga sönder den bara för att den anses ”kommersiell”. Det som glömdes bort var att Primo, Dr. Dre L.E.S. Havoc stod för fina produktioner på plattan, även trackmasters bidrag till plattan låter inte fy skam. Det hade varit väldigt underhållande att se hur ni förhåller er till den skivan. Ni skulle säkert gjort som kritikerna gjorde 1996, kasta så mycket skit på den för att sen 10-15 år senare inse att det är en odödlig hip hop klassiker.

Av: Old School

Old School — Sun, 17 Oct 2010 20:16:39 +0000

GZA:s ”Liquid Sword”, Raekwon’s ”Built 4 Cuban Linx”, O.C. :s – Word…Life, Smif N Wessuns – ”Dah Shinin”, Organized Konfusions – ”Stress: The Extinction Agenda” , Mos Defs ”Black On Both Sides” och Ghostface ”Supreme Clientele”, Scarface ”The Diary”, ”OutKasts” – ”Atliens”, Black Moons ”Enta Da Stage”, Pharcydes ”Bizzare Ride II The Pharcyde”, Commons ”Resurrection”, Dr. Dres ”The Chronic”, Redmans ”Muddy Waters” o.s.v. förtjänar inte 10 av 10, nej. Det är bara de tre skivorna som Pontus nämner ”Ready To Die”, ”Illmatic” och ”Reasonable Doubt” som förtjänar 10 av 10 genom tiderna. Det finns inte lika bra hip hop plattor. När jag hör sådana uttalanden undrar man hur bevandrad redaktionen är i musiktstilen hip hop. De jag namedroppa var bara ett axplock av den högkvalitativa hip hop som gjordes under 90-talet.

Av: Jocke

Jocke — Sat, 12 Dec 2009 14:11:01 +0000

…och Kanyes första.

Av: Jocke

Jocke — Sat, 12 Dec 2009 14:08:14 +0000

Här är de tre hip-hop skivorna som är värde en 10:a.

Nas – Illmatic
King Geedorah – Take Me To Your Leader
Wu-Tang Clan – 36 chambers
A Tribe Called Quest – Midnight Marauders
GZA – Liquid Swords

…ingen Jigga? Nope.

Av: Pontus Gustavsson

Pontus Gustavsson — Sat, 12 Dec 2009 13:41:07 +0000

Karin: ”Justify My Thug” är skivans svaga kort skulle jag säga. Men RD, Blueprint och The Black Album är ju hans grand three. Kompletterar varandra utmärkt. Men det är nog nästan 10or alla tre.

Av: Karin Lillbroända

Karin Lillbroända — Fri, 11 Dec 2009 21:33:48 +0000

Ola: Jag gillar den med Mary mer. Och jag skulle döda för att få en ordentlig version med Beyoncé.

Pontus: The Black Album då? Du kan väl inte tycka att det finns mer än ett ”sämre” spår där? Om jag ska vara ärlig gillar jag The Black Album mer än Reasonable Doubt, fast RD är nog bättre. Tror jag. Som debutalbum och sådär, allt vad den innebär för hiphopen. Men The Black Album fick mig att börja lyssna på hiphop så det är very special för mig.

Av: Roffe på hörnet

Roffe på hörnet — Fri, 11 Dec 2009 15:22:18 +0000

Gjuten recension, gjuten skiva. Allra bäst gör den sig på vinyl, med det varma knastret som inramning. Håller nog D’Evils och Regrets som de allra största stunderna på skivan, även om allt annat också håller absolut toppklass. Kan än i dag drömma våta drömmar om att få tag på på den obefintliga instrumentalversionen av D’Evils. Håller också med om att det är smått osannolikt att Ola inte tog med den på listan, i synnerhet med tanke på att Teriyaki Boyz bevärdigades med en plats ;)

Av: RONNA

RONNA — Fri, 11 Dec 2009 14:46:59 +0000

Enda du har rätt om, men det är okej. Man kan inte alltid ha rätt. :)

Av: Pontus Gustavsson

Pontus Gustavsson — Fri, 11 Dec 2009 13:09:13 +0000

Jay-Z – Reasonable Doubt
Notorious B.I.G. – Ready To Die
Nas – Illmatic

Där har ni de skivorna som får 10 av 10 genom tiderna. Ett ”sämre” spår på varje skiva.

Av: Ola Andersson

Ola Andersson — Fri, 11 Dec 2009 11:29:33 +0000

Helt klart mannens överlägset bästa alster – och en odiskutabel klassiker.

Visst är själva ”Can’t Knock the Hustle”-remixen i sig ingen revolution jämfört med originalversionen, men jag håller den minst lika högt. Att stoppa in Mel’isa Morgan på sång – rösten bakom en av de samplade låtarna – istället för Mary J. Blige var inget annat än briljant och dessutom en snygg tribut till det musikhistoriska arvet:

http://www.youtube.com/watch?v=BXVgiw-Z7Io

Mel’isa är dessutom värd att upptäcka även bortom ”Fool’s Paradise”, inte minst som rösten i Shades of Love, producerad av den ständigt lika mästerlige Patrick Adams:

http://www.youtube.com/watch?v=SrrYYmSJOLc