/S.

Kan inte låta bli att – också – reflektera över en sak i den i övrigt rätt skapliga rec.:

¨De två sista raderna är Sylvians egen kommentar¨ Öhh, jaha…? Trodde allt var hans ¨kommentar¨, liksom. Texterna är hans egna… väl? ( Petigt kanske, men… ¨peta inte själv i onödan då¨, typ… )

/S.

Dessutom, ang. tolkningen, så är det kanske vettigt att gardera; kan väl ske på hotellrummet också, i all stillhet. ( Eller, så håller han sitt löfte… ¨like some kind of fool…¨ ) Konstnärlig frihet, liksom. :-)

Han är ¨gud¨ i vilket djävla fall som helst.

/S.

Om man tror att Sylvians musik – o hans texter – handlar om ¨attityd¨ eller ngt slags ¨poserande¨, är man nog lite ¨tråkmåns¨ själv. Snubben är lite för smart för att inte hata mänskligheten o livet, älska dem ändå… o för att inte riktigt kunna skilja ¨fötterna¨ åt…

Jag ¨äger¨ allt med denne ¨stämmningslägespolare¨, o har hittils inte hört många texter som inte i grunden handlar om döden, döden, döden… o det är helt ok för mig…

Är dock lite rädd att detta verk förebådar ngt jag inte själv skulle ¨palla med¨. ( Religiösa fanatiker, se upp. Här kommer antivirus… o det kan ¨sticka till lite¨…)

Vackrare sångmelodier är hur som helst svårt att hitta, även om ¨Danny Boy¨, eller ngt med Opeth ibland passar lite bättre.

/Stellan.