Kommentarer till Elvis Costello "Secret, Profane & Sugarcane"

Av: Jan Gardberg

Jan Gardberg — Mon, 28 Dec 2009 00:31:07 +0000

Tycker själv Secret, Profane & Sugarcane är den bästa albumhelhet Costello fått till stånd på ett bra tag, eller kanske nånsin – kom att tänka på allt från The Pogues till Dylans Desire-skiva, Bowie och Brecht. En intressant blandning av högt och lågt, traditionellt och experimentellt, etc, och en fin balans mellan det lättlyssnade och mer krävande stoff. Låtarna från kammaroperan om H.C. Andersen faller säkert inte alla i smaken, men själv tycker jag de funkar utmärkt i den här relativt jordnära tappningen, som ger dem en trevlig spontanitet och smak av folkmusik, som en bra motvikt mot vissa litet pompösa tendenser i själva låtarna. T.ex. She Handed Me A Mirror byter väl tonart cirka 4 gånger eller så. Om den framförts t.ex. med en hel symfoniorkester – i stil med gubbens senaste större single-hit, Charles Aznavour-tolkningen She från Notting Hill-filmen – kunde det lätt ha låtit både smörigt och överambitiöst. Men här kommer She Handed Me A Mirror till sin rätta, och låter som en riktigt finstämd och relativt enkel liten låt, om en konstnärs obesvarade kärlek. Egentligen tycker jag stoffet från den ofullbordade Andersen-operan står för mycket av det bästa på skivan i låtväg. Red Cottons relativt svarta, krassa och oförskönade uppgörelse med 1800-talets slavhandel är minst sagt välkommen, här i ett tidevarv präglat av historielöshet, som gjort politiker som George W Bush möjliga. Den låten och She Was No Good är mina personliga favoriter. Men visst är det också trevligt med enklare, mer trallvänliga och lättlyssnade låtar, som den härligt melodiska My All Time Doll, eller det raka bluegrassöset i Hidden Shame, osv. En mycket stark och bra helhet, tycker jag, hela skivan! Men smaken är ju delad, och har man inte en viss förkärlek för akustisk folkmusik och Costellos intellektuella och detaljrika texter kan skivan säkert kännas både svårlyssnad, tung och litet ansträngd, skulle jag gissa.

Av: Fredrik

Fredrik — Wed, 02 Sep 2009 08:16:19 +0000

Momofuku också ihopsnickrat på 3 dagar (är det något i Elvis kontrakt eller??) börjar verkligen som en återgång till punkskramlet aÂ´la This Years Model och uppföljaren från 94 (Brutal Youth) också men sen innehåller dessa allt från varitépop till jazzlunk – som vanligt spretar Elvis på det härliga sätt som bara han kan och eftersom han till skillnad från Dylan vågar testa nya musikaliska ting kan man aldrig tröttna på hans utflykter i musikens värld – när man dessutom gör det med Elvis finurliga texter & härliga melodier så gör det inte mig något att han inte gör en ny Imperial Bedroom eller vad folk letar efter: bättre att ta sig tid attupptäcka alla roliga & intressanta skivor han fortsätter att göra än leva på gamla minnen: den helt pianobaserade seperations- & nyfunnenkärleksplattan North, My flame Burns Blue (Jazzomtolkningar av ett knippe olika Elvis låtar), All this Useless Beauty där Elvis tolkar låtar som han en gång gett bort till andra artister som tolkat dom dessförinann…

Av: David

David — Fri, 17 Jul 2009 14:46:31 +0000

Fyra första skulle det vara. Hur kunde jag utelämna Get Happy!!?

Av: David

David — Fri, 17 Jul 2009 14:36:42 +0000

Bra skrivet Rebecka. Jag vill också lyssna. Annars tycker jag att Costello är ungefär som Dylan när det gäller kvaliteten på det han ger ut, dvs ca 2 bra låtar per album. De flesta kritiker brukar dock skriva typ antingen 1. vi väntar på Costellos nästa riktigt bra platta eller 2. detta är Costellos bästa på många år. Som Momofuku. Detta skulle vara Costellos återkomst till rak rock. Håller nog inte med om det, även om t ex Harry Worth är fantastiskt fint och nyanserat sjunget av den gode Elvis så är det ju knappast rivig rock. För egen del tycker jag de tre första plattorna är bäst, tillsammans med King of America och All This Useless Beauty. Sen har ju mannen förmågan, trots allt, att göra någonting unikt som även sätter sig, lite då och då, som tex Episode of Blonde och When I Was Cruel no 2. från 2002 års When I was Cruel. Sen kan man ju se en del klipp från typ ’78-’79 på Youtube och inse att mannen och hans band hade en glöd och intensitet som inte var av denna världen, och som inte går att hålla när åren kommer.

Av: tannedgoth

tannedgoth — Wed, 08 Jul 2009 12:54:35 +0000

Å andra sidan är hans 6 första plattor mästerverk hela bunten. Lyssna på Imperial Bedroom!

Av: Dennis

Dennis — Thu, 25 Jun 2009 15:20:51 +0000

håller med rowfl! Bacharach-skivan är riktigt bra hela vägen igenom

Av:

Thu, 25 Jun 2009 12:36:23 +0000

Bacharach-skivan är en solklar tia, till skillnad från King Of America. Fast i övrigt är det lite som Neil Young, kul att han fortfarande släpper skivor – inte lika kul att lyssna på dem.

Av: stinky

stinky — Thu, 25 Jun 2009 02:29:46 +0000

Bra skrivet, ska kollas in!