Var sak har sin tid, uppenbarligen. Och nu är det nya tider. För när jag tidigare välkomnade att Aaron Stainthorpe använde sig av growlsång, är det numera så att jag uppskattar motsvarigheten. Och när han gör det så pass bra som han gör i refrängen på Santuario di Sangue, där han träffar högre toner än jag har hört honom ta på länge, ja då rycker jag nästan till. På ett bra sätt.

Rycker till gör jag visserligen åt efterföljande A Chapter in Loathing också, där growlsången verkligen får göra sig hörd i något av det hårdaste britterna har presterat på länge. En annorlunda bit onekligen och även om det helt klart är ett intressant grepp, är jag inte helt bekväm med den ännu.

I övrigt är det i stort sett som vanligt i My Dying Bride-lägret, något det väl i princip har varit sedan The Light at the End of the World. Utflykterna är sedan länge avklarade och man har hittat tillbaka till sin formel som man har gjort så bra så länge. På For Lies I Sire är dessutom fiolen återigen med i sättningen, vilket väl får ses som ett adelsmärke om något.

Och det är väl där jag hittar min affektion för My Dying Bride 2009 (och de senaste albumen också för den delen); jag vet vad jag får i stora drag och jag vet att det jag får är bra.

Trygghet är underskattat.