Det charmiga i Young’s texter går för mig fullkomligt förlorat. En mer träffsäker analys (enligt mig) skulle snarare säga att texterna är… efterblivna. En textrad som t.ex. ”every mushroomcloud has a silver lining” är inte bara brutalt ologisk utan även helt makaber. När vi kliver ur atombunkern och ser världen i ruiner uppmanar Young oss alltså att hålla hand å sjunga kumbaja. Det är inte gulligt, det är psykiskt stört. Lyriken och språket han använder skulle få mig att gissa på att han är 14 år men tror att han är 35. Lillgamla barn kan vara gulliga men också jäkligt dryga.

9/10 ööhh okej… :-/