Allt M. Ward gör låter enkelt. Luftigt och enkelt. Därför passar han in där bakom Zooey Deschanel, bredvid Jim James och tillsammans med Conor Oberst. Han tar ingen plats. Han rasslar till då och då med sin solstingstunga röst och skramlar iväg några slingor på vintagegitarren. Hans mörka burr sticker upp bakom pastellgröna femtiotalsklänningar, väldiga skägg och långa altcountry-luggar. Hans geni sveper som en vindil genom lokalen men M. Ward står lugnt leende utan att ta plats.

Samma sak händer på hans soloplattor. Men då finns inget framför. Då är det bara den lätta rösten och gitarrslingorna. De där som brukar figurera framför och bredvid får möjligtvis åka med i baksätet, kika över axeln, kasta in en stämma här och där, kanske till och med göra en duett. Men i stort är det som om det finns ett tomrum där showen skulle hållts. Inga högljudda utflykter, flaxande armar eller flörtande blickar. Det är lågmält helt enkelt. En lite falsk lågmäldhet. M. Wards musik må vara traditionell och lättlyssnad men inte desto mindre är den välordnad och noggrann, trots de spruckna gitarrerna och den rostiga rösten.

Som i Buddy Hollys Rave On. Stadigt framförd med lätta stämmor från Zooey Deschanel och sen de där slingorna från flera gitarrer som kastas mot varann. Så enkelt, smart och provocerande traditonellt. Eller Blake’s View. Tröstande ackord som, nä men den här låten har jag helt klart hört förut. Fast, nej. Den är bara som alla andra spår på Hold Time – självklar. Vacker. Smart. Så jävla oemotståndlig.

Death is just a door, Blake said it first
It’s just another room we enter, it’s a threshold that hurts
Birth is just a chorus, death is just a verse
In the great song of spring that the mockingbirds sing
We come and we go, a-weeping and a-wailing
Our heads in the hands of the nurse
Well, put your head on my shoulder, baby, tell me where it hurts
You say you lost your one and only, could it get any worse?
I said, ”Death is just a door, you’ll be reunited on the other side”

Ibland blir det nästan löjligt. M. Ward gör så vacker musik att man vill krypa ihop till en liten boll. Samtidigt kan jag tycka att Hold Time inte har samma spännande sammansättning som de tidigare albumen. Det är snorbra men kanske har allsmäktige Ward färgats av alla sina samarbeten och slätats ut litelitegrann. Trots det jagar To Save Me på som ett fantastiskt popspår med ackompanjemang av forna Grandaddys Jason Lytle. Singeln Never Had Anybody Like You dansar vidare i samma solvärmda fåra som She & Him-projektet. Inledande For Beginners (AKA Mt. Zion) dinglar med benen genom en sladdrig gitarrslinga som svarar på Wards angelägna aaaaa-ha till ett handklappskomp som snällt öppnar albumet. Däremot är klassikern Oh, Lonesome Me, där tradiga Lucinda Williams äntligen hittat ett uttryck, inte så spännande. Oh, Lonesome Me borde stannat som en livepryl, som Ward haft den som länge. Visst har den sina poänger men knappast på ett album där Ward verkligen behöver använda sitt egna uttryck för att inte för alltid bli en parhäst.

Alla spår på Hold Time är bra, speciellt titelspårets saktmodiga lagerbygge. Hold Time är väl sammanhållet, mentalt stabilt, lagom varierat – allt det som karaktäriserar Wards tidigare album. Stabilt levererat som ett Shins-album. Ett album som följer med. Och Epistemology kommer jag lyssna på tills jag dör.