Bloggare brukar ofta klaga på traditionella media för att de är dåliga på källkontroll. Det finns en självgodhet inom bloggeratin som menar att dom är lite bättre, lite ärligare. Transparent brukar vara ordet som används. Man är transparent med sitt källmaterial och visar varifrån man hämtar sina uppgifter.

Jag tar upp det här i samband med att den del av bloggosfären som brukar skriva om musik och musikindustrin lyriskt berättade att Nine Inch Nails Ghosts I-IV erövrat förstaplatsen på bästsäljarlistan 2008 i Amazon:s MP3-butik. Det man var så uppspelt över var att en skiva som artisten erbjudit helt gratis ändå kunnat ta platsen som den mest sålda digitala skivan av alla.

Många diskuterade Chris Anderson, författaren till The Long Tail (som på onsdag gästar Sverige med en föreläsning på Media Evolution) och hans nya bok Free: The Past and Future of a Radical Price som släpps i juli. Man tog det som en intäkt för att hans tes, Free! Why $0.00 Is the Future of Business, är sann. Han bloggade till och med om det själv.

Det Chris menade i artikeln, och vad antagligen boken kommer säga när den släpps, är att i den nya ekonomi vi fått där priset för reproduktion av en vara har blivit eller åtminstone närmar sig noll måste man hitta någonting annat att livnära sig på.

It’s now clear that practically everything Web technology touches starts down the path to gratis, at least as far as we consumers are concerned. Storage now joins bandwidth (YouTube: free) and processing power (Google: free) in the race to the bottom.

Wired Free! Why $0.00 Is the Future of Business, sida 2 (2008-02-25)

Och när då Trent till och med själv la upp en torrent-fil på populära nedladdningssajter och licencierade hela albumet med Creative Commons-licens och albumet fortfarande kunde toppa försäljningslistor tog många det som en intäkt för att försvara sitt nedladdningsbeteende. Det är ju det vi alltid sagt, om det är bra kommer vi stödja det..

Men i själva verket är de resulterande artiklarna mer ett exempel på att bloggarna inte heller är särskilt bra på att kontrollera källor. För det som egentligen spriddes helt fritt är de första nio spåren av Ghosts I-IV, inte hela skivan. Resten av de 36 låtarna såldes istället i olika versioner i priser från $5 till $300 (där den dyraste versionen var limiterad till 2500 exemplar och sålde slut på mindre än ett dygn), även om de sedan fick spridas vidare om de spreds helt utan kommersiella intressen.

Istället är Ghosts I-IV ett utmärkt exempel på en annan av Chris Andersons principer i artikeln som är grund för hans kommande bok: Freemium.

”Freemium”
What’s free: Web software and services, some content. Free to whom: users of the basic version.

Wired Free! Why $0.00 Is the Future of Business, sida 4 (2008-02-25)

Den poäng som Chris driver är att eftersom priset för att sprida den fria versionen drivits ned tillräckligt långt mot noll så är det ändå värt det för den del av kunderna som betalar för den ofria versionen.

A typical online site follows the 1 Percent Rule — 1 percent of users support all the rest. In the freemium model, that means for every user who pays for the premium version of the site, 99 others get the basic free version. The reason this works is that the cost of serving the 99 percent is close enough to zero to call it nothing.

Ibid

Dom flesta betalar inte för innehåll, men den lilla del som gör det (i hans beräkning 1 % av helheten) gör ändå det hela värt det eftersom kostnaden att sprida materialet i stort sett är noll.

Men släppet av Ghosts I-IV gränsar också till en annan del av vad Chris principer, som han skriver om som korssubventionering:

Cross-subsidies
What’s free: any product that entices you to pay for something else. Free to whom: everyone willing to pay eventually, one way or another.

Wired Free! Why $0.00 Is the Future of Business, sida 5 (2008-02-25)

En produkt som släpps fritt för att fresta köparen av gratisprodukten att även betala för den delen av produkten/den versionen av produkten som faktiskt kostar pengar.

För det Trent tänkt sig tjäna pengar på är turnéerna han planerade under förra året och de turnéer han planerat i framtiden. Av samma skäl släppte han 400 GB råvideomaterial från den senaste turnén för fans att ladda ned och sätta ihop istället för att sälja en turnédvd som brukligt. Han bygger för framtiden och på sina fans till en trognare fanbas och lojal kundkrets.

Men vad har allt då detta om det musikaliska verk som Ghosts I-IV också är att göra? En hel del. För det som spänner tanken har högre kvalitet än det som inte gör det. Om Trent släppt den här skivan på ett traditionellt sätt hade det varit en sak, nu är det en annan. Precis som ett grymt omslag gör musiken på en skiva bättre gör också distributionen och en artists uppenbarelse också det.

Och Trent Reznor är modernare och smartare i sitt möte med den moderna musikbranschen än vad många andra är. Men så är han i en ganska egen position också. Han har en stor och trogen fanskara redan. Han kan därför, liksom Radiohead, göra ett sånt här experiment utan att oroa sig för att försvinna i mängden. Han riskerar inte att sänka sin musiks värde med sänkningen av det monetära värdet av den produkt han ger ut, för han tar istället kontroll över distributionsflödena (att släppa kontrollen är också kontroll). Och på grund av sin tidigare position garanterar han också uppmärksamheten som följer med en världsartist. Särskilt som han har en hög förståelse för hur vår nya sköna medievärld av både traditionella, sociala och privata medier.

Ghosts I-IV är helt instrumental. Till skillnad från den ganska stolpiga och otroligt daterade The Slip som han släppte lite senare under förra 2008, vågade han röra sig kring det kommersiellt ganska misslyckade mästerverket The Fragile på Ghosts I-IV. Det är ofta pianodrivet och nära inpå. Varje låt har illustrerats med ett fotografi som följer den stil som David Carson drog upp till Nine Inch Nails med stora, vackra, mättade foton. Ett till varje låt som också distribueras med mp3-filerna om man valde det alternativet.

Låtarna vibrerar av elektricitet och ett tungt, avvaktande lugn. I vissa delar avvaktande, i andra mer intagande, men aldrig välkomnande. Elektroniken darrar och skälver i teman och motiv. På alla låtar har han haft med sig Atticus Ross (12 Rounds) som varit med sedan With Teeth. Innan de började spela in bestämde de sig för att de skulle starta utan agenda och allt de skapade under de kommande tio veckorna skulle släppas, på ett eller annat sätt. Resultatet är 36 spår (38 om man räknar de icke ihopsatta extraspåren på deluxe- och limited edition-versionerna av skivan) av svävande stämingselectronica. Trent producerade tillsammans med Alan Moulder, vilket gjort den hemtama känslan ännu starkare (Moulder har varit med sedan The Downward Spiral).

Tillsammans har de utforskat nya vägar för sin musik, men de har också trampat upp gamla. Vissa gånger funkar det, andra känns det mest som de återvunnit (ljudmiljövänligt?) gamla idéer. Hade det inte varit de produktionsförhållanden som varit och hade inte distributionen varit planerad som den var betvivlar jag att en del av det här materialet sluppit ut från studion.

Men jag kan finna en stor charm i det också. Det är inte så noga. Det finns en poäng att göra det enkla för att nå fram till det svåra, istället för att låsa in sig i kreativ ångest utan vettig utkomst. För även om inte allt håller finns fantastiska spår här. Och det här är överlägset den skiva jag spelat mest av fyra senaste, helt enkelt för att den har bäst material.

Andra artiklar om Chris Andersons besök i Malmö:

• Media Evolution: Follow the Media Evolution Blog Race
• Copy Me Happy: Chris Anderson visiting Malmö
• What’s Next: Coming up: Chris Anderson at What’s Next
• Digital Renaissance: Keep what you got by giving it all away