Efter att fullt rättmätigt ha blivit hyllad från alla upptänkliga håll för den häpnadsväckande debuten Handwriting försvann Connor Kirby-Long nästan lika fort som han dykt upp bort från rampljuset både bakom plyschiga djurmasker och genom mer eller mindre märkliga och ofokuserade liveframträdanden. De musikaliska livstecken som ändå kommit har bestått av den inte direkt inspirerade Burning Palace och sporadiska släpp under namn som Grandma och I, Cactus.

Allt tillsammans en bra bas för att börja tvivla på om Khonnor skulle bli så mycket mer än ett en-skive-under i musikhistorien. Men så, från till synes ingenstans, dök den här lilla EP:n upp i slutet av förra året.

Det vore lätt att spekulera i att det beror på att det faktiskt gått mer än fyra år sedan Handwriting och att Kirby-Long nu inte längre är en tonåring från den amerikanska vischan som plötsligt fått möjlighet att resa och festa sig runt världen. För något har uppenbarligen hänt. Han verkar återigen delvis ha hittat tillbaka till det sävliga tempo och enkla melodier som präglade debuten. Fast inte utan att blanda upp det med de senare släppens mer vilda genrehoppande och elektroniska oväsen.

Smattrande breakbeats möter en vemodig slinga samtidigt som subbasarna påhejade av robotröster gör sitt bästa för att dra ner allt i drum’n’bass-källaren, tungt dystra metallnedskrotade landskap far förbi och upplöses senare i ett melodiöst brus och i Kite Tits gör han sin bästa Aphex Twin-imitation.

Men han tänder också ett par små digitala lägereldar vid vilka finstämda harmonier bubblar glatt och vemodiga melodier svävar runt Kirby-Longs sång. Tyvärr hinner varken den förklädda folksången An Ode to Gary Giggles eller framförallt sakrala Calico Dong Veil som jag så gärna hade velat höra mer av knappt komma igång innan de abrupt klipps av.

Samtidigt finns det ändå något där. Softbo EP är knappa 20 min som utan att egentligen bjuda på något alls omvälvande och dessutom till stor del mest verkar vara snabbt nedkastade om än intressanta låtfragment ändå väcker en förhoppning om att Khonnor återigen kan vara på väg att hitta väldigt rätt igen.