När man lyssnar på Deerhoof känns de inte riktigt som ett band som släppte sitt tolfte album i och med Offend Maggie. För första intrycket är att det är valpligt och truligt.

Men det är det ju naturligtvis inte alls. Det ska bara låta så. Snarare borde man väl beskriva deras märkliga sammansättning som något som liknar mathtwee. Hårt distade gitarrer, som taggigt skär fram en ruffig melodi. Slamriga trummor som larmar. Och så sockersöta Satomi Matsuzakis röst över alltihop. På de senaste skivorna har de rört sig fram och tillbaka.

På Milk Man blev de så mycket ett vanligt rockband de någonsin kommer bli (trots att de ihärdigt sjöng om att de faktiskt såg en hund på trottoaren). The Runners Four gick mig lite förbi, men den var lite mer lågmäld i anslaget. Nästan lite sorgsen. Till Friend Opportunity hoppade gitarristen Chris Cohen av och de rörde de sig mot ett lite mer elektroniskt hörn. Men det verkar inte riktigt som de trivdes där, för till Offend Maggie har de återigen två gitarrister och det hörs.

Men det låter naturligtvis inte som någonting annat i alla fall. Murriga distade gitarrer över slamriga trummor till en sång om att spela basket:

Basket ball Basket ball Basket
Dribble
Pivot Pivot Pivot Pivot Escape
Dribble
Bunny jump Bunny jump
Bunny Bunny Bunny jump
Go Go Champyong
Speed Speed Champyong
Rebound Rebound
Rebound Rebound Readky OK?
Shoot!

Basket Ball Get Your Groove Back

Fånigt kanske. Men det är medvetet så. Det är något i den där naiviteten som kryper under skinnet och säger mig mer än vad de meningsfullaste texter kan göra, bara genom hur den levereras.

Men samtidigt ska det sägas att det märkliga har hänt att Deerhoof inte berör mig särskilt mycket längre. Jag lyssnar gärna och ofta på de senaste årens skivor. Men samtidigt känner jag inte så mycket. Det är bra, men inte världsomvälvande längre. De står aldrig någonsin still, men de kommer inte heller så långt i varje riktning de rusar (med små små kaninsteg).