Kommentarer till The Cure "4:13 Dream"

Av: Lasse

Lasse — Fri, 20 Jan 2012 15:18:09 +0000

Vi ses på hultsfredsfestivalen i sommar 2012 för att se världens i särklass bästa band:)

Av: Lasse

Lasse — Mon, 08 Mar 2010 09:26:32 +0000

Håller med Fredrick!!

4.13 dream är en mycket stark platta. Cure har aldrig släppt någon svag platta ännu. Vi har blivit otroligt bortskämda när Cure har släppt skivor som Disintegration, Wish, Pornography, head on the door m.f.l..denna plattan är inte långt efter så helt klart 8-9/10 i betyg från mig. Har lyssnat på cure sedan 6 års ålder är 37 nu:)

Ni som inte gillar dem längre, kan sälja allt ni har med Cure till mig, köper det gärna.

MVH (Sveriges största cure-samlare)

Av: conny

conny — Sat, 20 Dec 2008 16:41:56 +0000

Pornography är kanske den bästa skiva som gjorts…..Charlotte sometimes förmodligen den bästa låt som gjorts tät följt av Kyoto song

Av: Sid Farkus

Sid Farkus — Fri, 07 Nov 2008 16:33:06 +0000

Konstigt att ingen, så vitt jag kan se, har nämnt Pornography. Deras första riktiga mästerverk och en ljuvlig studie i existentiell ångest, självförakt och galenskap.

Av: Sid Farkus

Sid Farkus — Fri, 07 Nov 2008 16:12:49 +0000

Att kritisera Disintegration och Wish är ju parodiskt om något. Nästan så man blir förbannad.

Och nej, Control är ingen vidare film. Bara yta och inget innehåll av värde. Läs boken istället, alla ni som inte ännu gjort det.

Av: Ola Andersson

Ola Andersson — Fri, 07 Nov 2008 13:53:23 +0000

Alias: Tvärtom. Det var en väldigt passande beskrivning av en stor del av mitt musikåttiotal. Som jag skrev var det bara underhållande att det drogs upp som en parallell till varför jag gillar ”Disintegration”.

Av:

Thu, 06 Nov 2008 19:32:29 +0000

F’låt Ola. Inte kul att få sin musiksmak beskriven så kort och så uselt. Stämde såklart inte heller i The Cure-fallet.

Såg filmen ”Control” för nån dag sedan. Svartvit. Passade bra för det tidiga 80-talet. (Inte speciellt bra film f.ö.)

Av: Ola Andersson

Ola Andersson — Thu, 06 Nov 2008 18:08:18 +0000

evert: Absolut. Tycker bara att det är underhållande att just ”Disintegration” (ja, en av de bästa skivor som gjorts) lyfts fram som bevis på detta.

Av:

Thu, 06 Nov 2008 16:09:06 +0000

Fight! Fight!

Av: evert

evert — Thu, 06 Nov 2008 16:08:46 +0000

Varför denna sarkastiska ton, Ola? Alias karaktäriserar väl dig ganska perfekt när han säger att du ”gillar det gladbögiga 80-talet i färgsprakande färger”? Det är ju exakt det du skriver om hela tiden.

Av: Ola Andersson

Ola Andersson — Thu, 06 Nov 2008 15:42:58 +0000

Precis. Det är just det som ”Disintegration” är känd för. Sina gladbögiga färgsprakande färger.

Av:

Thu, 06 Nov 2008 12:06:46 +0000

Disintegration är ju ingen höjdare. En riktigt bra låt bara.

Angående Seventeen Seconds så är det lätt att förstå att Ola Andersson inte gillar den. Han gillar det gladbögiga 80-talet i färgsprakande färger, inte den tidiga ångesten i svartvitt.

Wish var en parodisk platta.

Av: Sid Farkus

Sid Farkus — Thu, 06 Nov 2008 10:54:29 +0000

Är detta samma band som gjort världens bästa skiva, Disintegration?
Som gammalt troget Curefan måste jag säga att jag är ruggigt besviken (även om jag inte förväntade mig något egentligen.. Förra skivan och spelningen i februari var under all kritik).
Låtarna är dåligt arrangerade, producerade, ofta utan vettiga medlodier (undantag finns) och dessutom sjunger Robert sämre än någonsin. Och inte nog med det har de riktat in sig på ett back to basics-popsound (om än ett jävligt illa spelat sådant). Ett jävligt tråkigt val. För det är pop-Cure som är minst intressant, bortsett från den lysande debuten och ett par spridda låtar från diverse album.
Jag önskar de hade slutat göra skivor med Bloodflowers, det hade varit en fantastisk sista-skiva och en upprättelse efter WMS-fiaskot fyra år tidigare.

Av: Bidopah

Bidopah — Thu, 06 Nov 2008 02:40:34 +0000

Jag skulle vilja nämna två saker för Martina Nordman:

1. Sleep when I’m dead är från början en outtake från The head on the door-inspelningssessionerna, så det lär väl kunna förklara lite bättre varför du tycker om just den kanske.
2. Robert Smith använder sig inte längre av läppstift, så vitt jag har sett den senaste tiden.

Av:

Tue, 04 Nov 2008 01:06:01 +0000

Ironi på hög nivå av er båda….

Av: Marcus

Marcus — Mon, 03 Nov 2008 14:09:11 +0000

Fredrick: Fan vad bra skrivet! sluta jämföra hela jävla tiden!

Av: Fredrick

Fredrick — Mon, 03 Nov 2008 13:50:30 +0000

Lägg av nu! 4:13 Dream är det bästa The Cure har gjort sen Wish, och jo, Wish är ett mästerverk i klass med Disintegration, bättre t.o.m. Visst, på den här skivan fattas alla låtar som man blir känslomässigt berörd av som Wish är så fullt av. Men det är fortfarande en fantastisk bra skiva. Och vadå inga melodier? Är ni döva eller? 4:13 Dream innehåller de starkaste melodierna de skapat sen Kiss Me Kiss Me Kiss Me. Och det finns inga låtar som låter som kopior på bättre låtar de gjort. Det låter väldigt nytt, överraskande fräscht och annorlunda.

Det finns många guldkorn på den här skivan; Underneath The Stars, The Reasons Why (jo, faktiskt!), The Hungry Ghost, The Perfect Boy, Sirensong, The Scream, It’s Over. Och texterna är de starkaste på länge.

Ni vet inte va ni pratar om. De största felet Cure fans gör är att jämföra det nya med det som släppts innan. Det är ett misstag! Om ni bara inser att det som varit förut hör till det som just varit förut, och lyssnar på låtarna, på The Cure, för vad dem är idag så skulle ni uppskatta musiken så mycket mer. Sluta lev i det förflutna och lev i nutiden i stället. Det gääller både genom musiken och det privata!

En underbar skiva helt enkelt! 9/10

Av: Per Kele

Per Kele — Mon, 03 Nov 2008 07:10:06 +0000

Förr i tiden brukade en Cure sågning orsaka fan och lyssnarstorm. Idag bryr sin ingen. Dom har tvättat bort det där fula läppstiftet och kammat ner håret med en kotlett. Säger väl allt om hur jävla trist deras musik är idag. Denna lyssnade jag igenom en gång suckade och slängde i papperskorgen.

Av:

Sun, 02 Nov 2008 10:02:35 +0000

Hur kan man såga ”Seventeen Seconds”???? Vi fattar inte….
Fast å andra sidan så tyckte vi nergången började med ”Head on the Door”…”Kiss me, kiss me, kiss me” var lite upp och ner och blandat men ganska bra.. Disintegration var hur bra som helst. Tydligen blåste de allt krut de hade kvar på den skivan, för efter det var det bara hemskt hemskt hemskt. Eller iaf inte det Cure som vi gillade…

Och ja, Bloodflowers imponerade inte på oss heller…

Av:

Sun, 02 Nov 2008 00:26:54 +0000

Ola: Vi har uppenbarligen olika uppfattningar om det där. Jag har inget emot ”Pop-Cure” så länge det låter som på ”Head on the door” och ”Kiss me, kiss me, kiss me” (bästa skivan!) men när de börjar närma sig ”Friday I’m in love” (kom igen, den är ju inget vidare egentligen) och ”High” (som ”Only one”) vill jag bara stänga av. Jag sitter mest och garvar åt ”Freakshow”.

”The perfect boy” var den enda nya låten jag tyckte om när jag såg dem live i våras, men på skivan känner jag knappt igen den. Ã–ppningsspåret ”Underneath the stars” känns rätt ok tills man inser att det bara är en kopia tagen från ”Disintegration”. Och det är väl det största problemet med skivan, allting låter som riktigt dåliga kopior på sådant de gjort förr.

westost: Bloodflowers är riktigt bra bara man ger den lit tid.

Av: Peterok

Peterok — Sun, 02 Nov 2008 00:00:08 +0000

Den bästa osminkade platta de släppt! Lite som Destroyer med Kiss! Fast utan smink och dist!

Av: Ola Andersson

Ola Andersson — Sat, 01 Nov 2008 23:55:29 +0000

Mysen: Tycker tvärtom. Jämfört med förra skivan är det här åtminstone några steg åt rätt håll. Åt pophållet, förstås som alltid indränkt i ljudväggar som hotar att kollapsa över Robert Smith och hans melodiskapelser. Det stora problemet med den här skivan är, som Martina är inne på, att det inte finns något som griper tag. Ljudmässigt betydligt roligare än förra gången, men melodierna ekar väldigt mycket med sin frånvaro. När låtarna snurrat färdigt kan jag inte plocka ut en enda låt – och det är i sig förstås inget bra betyg.

Att The Cure, med några lysande låtundantag, blev riktigt bra först i och med ”Head on the Door” är ju dessutom ställt utom särskilt mycket tvivel. ”Seventeen Seconds” är ju en av deras tristaste skivor.

Av:

Sat, 01 Nov 2008 23:48:06 +0000

Efter Disintegration har skivorna väl aldrig blivit bättre än mediokra… Tyvärr.

Av:

Sat, 01 Nov 2008 23:32:42 +0000

Har lyssnat igenom skivan en gång och jag har ingen större lust att plocka fram den igen. Hade inga större förhoppningar på den här skivan men det här är ju värre än WMS. Förra skivan var ju lyssningsbar i alla fall. Smith borde koncentrera sig på att fixa de resterande deluxe-utgåvorna av de gamla albumen istället. Och när han ändå håller på med sådant kan han se till att In Orange ges ut på DVD också. Nya låtar kan de sluta skriva, turnera istället och spela de gamla alsterna. 3 är ett för högt betyg för den här smörjan.