Recension
- Candy Says (låt, mp3) Lou Reed och Antony Hegarty
- 2008
- Matador/Playground
Vackert samarbete
Lyssna
Etiketter
Jag har aldrig gillat Berlin, uppföljaren till lysande Transformer från 1973. Det var, eller rättare sagt är, en pompös skapelse till rockopera.
Så trots att Lou Reed är fantastisk har jag inte ens varit sugen på att se konsertfilmen från när Berlin uppfördes.
Och Antony Hegarty är ju nästan i sig själv en pompös skapelse till rockopera. Jag har aldrig trivts med hela Antony and the Johnsons-skivor. Det blir för mycket. För stort, svulstigt, känslosamt. Hans är för stor, tar för mycket plats och hans vibrato skaver i mina trumhinnor.
Men jag älskar Antony som gästartist.
Förra året var han fantastisk tillsammans med Björk på Volta. Förrförra året sjöng han på den bästa låten på Matmos skiva.
Och nu är han fantastisk i Candy Says på Berlin: Live at St. Ann’s Warehouse.
Candy Says är inte heller med på Berlin-skivan, även om den passar ganska väl tematiskt. Istället hittar vi den på The Velvet Underground där Doug Yule sjöng om Candy Darling. Här möter Antony Lou när de ser sig om över axeln. Maybe when I’m older
sjunger Lou och det betyder verkligen något helt annat nu för tiden.
Det är trevande långsamt och väldigt fint. Det är en fantastisk låt från början förstås. Men de gör den ännu bättre. Och bättre än i någon av alla cover-versioner som gjorts av Candy Says. Det är liveskivans absoluta höjdpunkt.
Publicerad: 2008-10-06 22:40 / Uppdaterad: 2008-10-09 17:12
3 kommentarer
Jag slutar aldrig att förvånas över hur många (vädigt många) upplever Berlin.
Att skivbolaget, fansen och kritikerna reagerade med besvikelse när den kom är däremot lätt att förstå eftersom den är så olik Transformer. Det är intressant att se hur mycket våra förväntningar spelar in när vi ska ta till oss ny musik, och ordet rockopera skapar dessutom sina egna förväntningar.
Pompös, skriver Kal (och han är inte ensam om bedömningen) men jag tycker precis tvärtom. Berlin är naken, nära och akustisk och Lous röst kryper under skinnet på lyssnaren.
Lou Reed ansåg att han hade skapat ett mästerverk och var mycket besviken på mottagandet. Dock har albumet omvärderats på senare år och återfinns ibland till och med på diverse listor. I min bok har den alltid varit Lou Reeds bästa och bland de tio främsta albumen någonsin.
(jag vara helt enkelt tvungen)
#
Jag vet att den omvärderats. Men jag gillar den inte.
Men det är också ganska mycket av Lou Reeds solomaterial jag inte gillar. Tycker ofta det låter för stort. Storvulet.
#
En given favorit bland Reeds soloalbum…
#
Kommentera