Efter att både på egen hand och som del av Metro Area levererat ett näst intill patenterat sound byggt på house och techno uppblandad med funk, r’n’b och ett inte oansenligt mått disco skulle det bli ändring till Double Night Time. På sitt andra soloalbum, det första på över tio år, har Morgan Geist enligt egen utsago letat sig tillbaka till musikinfluenser från sin barndom som syntpop, tidig techno och, aningen förvånande kanske, progressiv rock.

Och det finns det givetvis ingen som helst anledning att betvivla det även om man nog utan större risk skulle kunna utlysa en ”hitta musikmandeln”-tävling för att lokalisera inslag av just den progressiva rocken. Fast å andra sidan gör det inte så mycket då det Geist får ut av de andra influenserna inte direkt är fy skam.

Nu är det väl på sin plats att säga att det inte handlar om något radikalt avsteg från Geists tidigare släpp. Grunden är fortfarande varm melodiös techno men den här gången med tydliga flirtar mot 80-talet som i The Shore där detaljerna i rytmen och kompet skulle få ”Jellybean” Benitez att le igenkännande.

Gång efter annan dyker det upp små minnesbilder av de nu bortglömda eller förträngda dagsländelåtar som glimtade till på listorna ungefär när Poporama förvandlades till Tracks. Ibland som i Most Of All i form av märkligt funkig syntpop, i Skyblue Pink som något som inte hade skämts för sig på ett John Carpenter-soundtrack och i Detroit som en snygg old-schoolhyllning till staden där techno föddes.

I den sistnämnda och ytterligare några spår gästar Jeremy Greenspan på sång och bidrar till att förvandla åtminstone City Of Smoke And Flame och Ruthless City till varmt själfullt elektroniskt popgodis.

Produktionen är som vanligt också helt oklanderlig och krispigt klar. Inte ett instrument, programmering eller beat som sitter fel i förhållande till sin granne. Så till den grad välputsat att man ibland önskar att den gode Morgan visat en aning mer geist. För när en midnattsblå jazztrumpet bryter in och slår in en kil av verklighet i avslutande Lullabys annars perfekta yta av tuggande technopop blir det ett möte man gärna hört mer av.

Nu infinner istället ibland känslan av att ha klivit in i ett hårt designat och på alla vis genomtänkt hotellrum med exakt rätt retroinfluerade men hypermoderna diskreta detaljer här och var. Extremt välstädat utan tillstymmelse till veck i prydnadskuddarna eller spår av damm på den högglansiga glasskivan på det italienska soffbordet. Elegant och inbjudande men också med en känsla att man gärna ändå skulle vilja stöka till det och göra en okynnesommöblering bara för att få in en snutt vardag i perfektionismen.