Lite för trött för att hinna med. Går upp, går till jobbet, jobbar jobbar, äter lunch. Samma sak blir det i morgon. Det känns att någonting försvinner förbi. Som att att det inte riktigt finns tid att utvecklas. Man sitter fast, medans resten rusar förbi. Åtminstone känns det så. Och det är den osäkerheten som Ass beskriver i 40 minuter över tio spår.

Den akustiska gitarren som strävsamt plockas i en modern sättning av elektronik som spänner runt omkring. Andreas Söderström berättar om fliten, glädjen i att slita och bli färdig. Wheels and Wings njuter av stunden efter, känslan av att vara klar. Men Back to the Old Ways väcker rädslan igen. Melankoliskt, nostalgiskt. Längtande till något man vet inte längre finns, aldrig kommer komma tillbaka. Rädslan av att sitta fast och att vilja bryta sig ur får beskrivas med en tolkning av temat till Flykten från New York.

Gitarren berättar och strängarna darrar upprört när de indignerat ondgör sig över de förhållanden de tvingas verka i, i It’s Really A Good Reason. Men de accepterar. Det gör de alltid. För det finns en riktning. Små hoppfulla klanger ackompanjerar.

För redan i inledande I’ve Been Here diskuteras den lott arbetaren dragit i livet. Och försöken att ta sig upp, men att mest bara hoppas att riktigt nå upp. Det är nästan lite patetiskt i sin strävsamma och känslosamma hyllning till att slita i sitt anletes svett. Men samtidigt är det vackert. Det är en njutningsfull beskrivning. Romantiserad kanske, men hoppfull.

Romatiserat och patetiskt eller ej, det är otroligt vackra bilder som Ass berättar om. Det är en skiva att hitta ett lugn i och att trivas i. En av vårens skivor.

Förresten. Glömde jag nämna att skivan är nästintill helt instrumental?