Själv gillar jag, likt Per och Boss, Fogerty och Creedence när han var med. Tycker han har en riktigt skön nerv i sin röst (eller hade i alla fall, vet inte hur han låter nu för tiden) och det går enligt mig inte att komma i från att han har skrivit några odödliga, och riktigt bra, låtar. Synd bara att varenda trubadur envisas med att spela sönder dem. Ingen kan göra Creedence lika bra som Creedence, trots att det inte är några superkomplicerade kompositioner. Men i det enkla ligger kanske det svåra.

Vad hade han med sig för medmusikanter är en fråga jag ställer mig? Var det slicka studiomusiker hela bunten eller hur låg det till? Var det på det viset hoppas jag att de tre musikintresserade ynglingarna såg bortom fingerfärdigheten och tittar ut i verkligheten. Välspelat betyder inte alltid bra är min erfarenhet, konstigt nog.

Jag håller med om att det var ganska mycket av ”ännu en dag på jobbet” över konserten, men det räckte långt. Det är över fyrtio årsedan första plattan kom, ändå är rösten fortfarande lika spänstig och unik, och gitarrspelet lika svängigt. Vi hade med oss tre mycket musikintresserade ynglingar till Karlstad. De var alla väldigt imponerade och ägnade merparten av söndagen åt att ladda Creedence/Fogertys digra katalog.