Vector Lovers är kyla. Vidsträckta, ödsliga och livsfarliga landskap där det enda som finns är is. Lyssnaren är erövraren. Eller egentligen, snarare en nyligen tillfrusen istapp. Genom lyssningarna inkorporeras man i Vector Lovers-terrängen. Trots att det kan ses som ett nederlag känns det som en stor seger. Lite som att se block falla av glaciärerna.

Det är halva bilden. Den andra halvan är något motsatt. Ett futuristiskt metropolis, som hämtat ur ett mangaepos eller kanske tidståget i Wong Kar-Wais 2046. Hur olika de än tycks vara, existerar de hos Martin Wheeler i perfekt symbios. Logiskt, eftersom känslorna de skapar hos betraktaren/lyssnaren är lika.

Wheeler huserar sedan 2004 hos Soma, en etikett som knappast behöver någon presentation för entusiaster/kännare av elektronisk musik. Och där passar han utmärkt in, i sin egna nisch men med grannar som bolagsgrundarna Slam och vildarna The Black Dog. Jag har inte, både på grund av låg ålder (var uppskattningsvis sju år när Soma startades) och av andra musikaliska grundplåtar, haft nöjet att följa bolaget lika länge som till exempel Ola, men är sedan några år tillbaka åtminstone på god väg. Sedan 2005 års Capsule for One (och självklart också med det självbetitlade debutalbumet under armen, via backspegeln) är Wheeler en fin vän i skivsamlingen.

På Afterglow fortsätter Vector Lovers på inslagen bana (även om det egentligen rör sig om i grunden gamla inspelningar som Wheeler putsat upp och stoppat in i nya kombinationer). Lite av det glitchiga, murriga har slipats bort, men Wheeler gör fortfarande släpig IDM av finaste slag. Perfekt soundtrack till den mekaniska dekadensen. Androidens kretsar har skurit sig, hon rör sig ryckigt men kan likväl inte stanna. Eller känna, än, även om det närmar sig. Afterglow är en utomordentlig kompanjon om man är road av det suggestiva.

Den enda smolken i bägaren är Hush Now. En dylik låt skulle förmodligen fungera på en mer poporienterad skiva, men skär i öronen i det här sammanhanget. Den skulle gärna ha fått återvända till idéstadiet och stanna där. Tur då att det går alldeles utmärkt att programmera både cd-spelare och datorer.

Afterglow saknar i stort den ettrighet som låtar som Substrata tillförde Capsule for One, möjligtvis med undantag för snygga Crash Premonition. Den är snarare mer flytande, mer ambient, mer ett enda sammanhållet stycke, komponerat för att avlyssnas just i albumform. Om jag haft körkort hade jag lyssnat på den om och om igen bakom ratten, staden runt, nattetid. Glittrande, fascinerande, atmosfärisk electronica, lätt att tappa bort sig i. Svekfullt som isen.