Det är inte utan att jag får för mig att Parkway Drive är någon slags tramsig emo. Omslaget doftar inte direkt metal, så inte heller bandnamnet eller skivtiteln Horizons. Men de tankarna viftas bort kvickt så snart det lilla introt Begin har fått ge plats åt öppningsspåret The Siren’s Song. Horizons är tuffare än så, men rappa gitarrer, fet ljudbild och mangel.

Parkway Drive härstammar från Australien och bara tanken på att deras hybrid mellan hardcore och death/thrash metal skapats på de breddgraderna känns ganska avlägsen. Att något så kärvt ska kunna uppstå längs de milslånga sandstränderna bland alla tillbakalutade surfare känns som något av en kulturkrock. Icke desto mindre är det så.

Horizons är till brädden full av feta riff, meckiga taktbyten, brölsång och allmänt mangel. Dessutom har de modet att ge fingerfärdigt gitarrbändande ett ansikte i Jeff Ling och Luke Kilpatrick, som ges gott om utrymme för att visa sin kunnighet. I dessa tider ganska oväntat, men definitivt inget oävet tilltag.

På sina håll får även melodierna övertag, som i lugna Carrion. Då skiner dragen av göteborgsdöds igenom, men de tendenserna tar aldrig överhanden och de lyckas behålla brutaliteten trots melodierna.

Horizons problem är att den känns väldigt överarbetad. Varje låt innehåller flera snygga grepp och till slut undrar jag varför de är där; om de fyller någon funktion eller mest är där för sakens skull. Och när skivan tonat ut är det mestadels låtar som har gått in i ena örat och ut ur andra. Kanske vore det en idé för banden att ge sig upp på en våg, bara flyta med och se vart den tar dem.