När de flesta hårdare banden satsar på att gå på knock och gå ut stenhårt för att fånga lyssnaren gör Savannahs Baroness precis tvärtom. Rays on Pinion formligen smyger sig på; plinkar i gång varsamt för att blomma ut ganska exakt halvvägs in i den drygt sju minuter långa inledningslåten.

The Red Album är Baroness debut i fullängdsformatet och det är ett format de bemästrar. Skivan har gått varm i stereon den senaste veckan och är en behaglig upplevelse.

En jämförelse med Mastodon är omöjlig att bortse från. Det handlar i mångt och mycket om samma progressiva rocksoppa, även om Mastodon spelar med mer frenesi och aggressivitet – bottnande i hardcoreinfluenser som Baroness saknar. Baroness är lite mer skalknegande på gitarrerna med tydligare kopplingar till 70-talet och större drag av psykedelia.

Just avsaknaden av aggressivitet är något som fungerar till skivans fördel. Inte för att skivan saknar hårda element, men likt det varsamma introt på skivan blir även muskelspännandet varsamt. Det är inte mycket till hårda kanter och det är ett stor skäl till varför skivan sjunker in som den gör.

Samtidigt är ovan nämnda anledning något som jobbar emot skivan och gör mig smått ambivalent. För även om skivan är bra rätt igenom, och troligen kommer vara en av de mest minnesvärda skivorna från 2007 när året skall summeras, saknar jag i slutändan det där lilla extra som griper tag i en och som gör att en skiva lyfter. Jag tror att det handlar om den tillbakalutade känslan jag får av musiken. Det smittar av sig på mig när jag lyssnar och jag får inte den sista sparken i röven jag skulle behöva, utan lutar mig bekvämt tillrätta i soffan.