Först blev jag smått entusiastisk när jag lärde mig att nya Art Brut var på väg. Men det sista jag tänkte innan jag lyssnade på It’s A Bit Complicated var att jag nog trots allt inte just nu orkade lyssna på musik av den typen som var på Bang Bang Rock & Roll.

Min första reaktion när jag sedan faktiskt lyssnade på skivan var att bli missnöjd för att de har kammat sig lite och blivit lite rakare i ryggen. Det låter lite mer polerat och producerat, inte lika trotsiga som de gjorde tidigare. Så blev jag plötsligt istället missnöjd med att de inte låter exakt likadant. Trots att det jag kände att jag inte orkade med var att de lät som de hade gjort. Men jag vet ju inte vilken annan väg de skulle ha tagit.

Och de har visserligen blivit lite mer ordnade. Men de är fortfarande så där skramliga och röriga, do-it-yourselfiga som de har varit. Och de låter fortfarande så urbota brittiska, som verkligen bara britter skulle kunna låta. Eddie Argos pratsjunger fortfarande sina fyndiga texter. Melodierna som uteblir i hans lyrik tillgodogörs genom de melodiska gitarrerna. Och när han i Pump up the Volume sjunger rader som

I know I shouldn’t
is it so wrong
to break from your kiss
to turn up a pop song

kan man inte annat än att tycka att det är bra. För visst är det så?

Men det känns ändå bara medel. Har ni lyssnat på Art Brut tidigare och gillat det ni hört kommer ni nog inte bli besvikna över det ni hör. Om det är ungefär det samma ni vill ha. För de är ändå ganska trotsiga och egna. Och urbota brittiska.