För min egen del har det mesta handlat om The Pogues och så är fortfarande fallet. Andra må ha talat om såväl Erykah Badu och Primal Scream som Kanye West, men ärligt talat kunde jag inte bry mig mindre. Det är The Pogues med Shane MacGowan i spetsen som är min största anledning att jag satte mig på ett skumpande Vättertåg i dag, förkylning och avsaknaden av ressällskap till trots.

För när det väl drog ihop sig visade det sig att de flesta, redaktionskollegorna undantagna, inte skulle åka av olika anledningar. Inte ens min kompis Sven, som har pratat om Pogues och Shane så länge jag har känt honom, vilket är snart tio år, kunde åka. Synd, och det tar även udden av upplevelsen en aning. Festival är givetvis kul, men det är alltid extra kul om man är ett gäng kompisar. Lagom till festivalen har jag dessutom blivit förkyld. Förhoppningsvis har den redan kulminerat, men det är inte helt säkert. Jag tar hur som helst mina chanser, trots att väderutsikterna senast jag kollade såg allt annat än roliga ut.

Torsdagen börjar hur som helst lugnt och stilla med Woven Hand på Trädgår’n, en lite lagom inledning med tanke på förkylningen. Fredagen blir den tuffa dagen med absolut flest artister. Från början var även CocoRosie med i schemat, men med en lite mer realistisk titt på det gjorde att de försvann. Lördagen inleds sedan med Premier League-premiären på O’Learys, en hållpunkt som faktiskt kommer efter The Pogues på priolistan och som gjort att Sparta fått stryka på foten från schemat. Sunderland är underdog mot Tottenham, men har all chans i världen att överraska, särskilt om nye målvakten Craig Gordon vaktar buren.

Är det här någon slags Augusti-trend, eller? Fick en biljett till NiN över häromdagen, men fick slita som ett djur för att hitta någon som kunde följa med. Inte för att dom inte ville, men varenda NiN-diggare i bekantskapskretsen hade något ”hänger jag på blir det skilsmässa” eller ”hänger jag på får jag sparken”-aktigt skäl för att avstå. Hmm.