Att det skulle vara så svårt att se till att busstrafiken mellan festivalområde och centrum fungerar. De tusentals besökare som hänvisades till bussarna fick nöja sig med tre (!) fordon i trafik. Det är inte så svårt att tänka sig kaoset som uppstod, speciellt som att en förare bestämde att han minsann inte ville ha med engelsmän att göra och inte stannade om det fanns alltför många möjliga dylika i den potentiella passagerarklungan, något som han senare glatt redovisade för mig. Fantastiskt. På grund av det här missade jag både Peter von Poehl och Calexico i följd under söndagen. Sedan fick rivande av tält och avlämnandet av sambo på järnvägsstation stå över Amy Winehouse (som dock både faktiskt gick upp på scen och stannade där), Patrick Wolf och BRMC. Så, många minus i protokollet blev det.

Efter Simian Mobile Discos namn fanns i programmet tillägget ”live”. Begreppet är givetvis att diskutera, kanske mest för att det är så vansinnigt tråkigt att titta på laptopmusiker över huvud taget. Men å andra sidan gör jag hellre det än ser ett enda pottfriserat shoegazerpopband till. Har man tur har personen bakom laptopen åtminstone rytmkänsla. I fallet SMD är det ganska svårt att orientera sig om vad som egentligen pågår på den lilla ö av elektronik som James Ford och Jas Shaw plockat ihop på mitten av scen. Nördfaktorn är åtminstone ganska hög. När de som inledning släppte basgången till Sleep Deprivation var succén ett faktum. Men det blev ganska kortvarigt. Det tar ungefär tre låtar att lära sig SMD-formulan: intro som skruvas upp mer och mer – droppa basgång – så småningom tona ut basgång – tona ut melodi – börja om. Det blev liksom inte mer avancerat än så. När sedan jobbiga It’s the beat gick igång stack jag för att köpa bakad potatis. Problemet med SMD är, som jag påpekade när jag recenserade Attack Decay Sustain Release, att de är en ren konsumtionsvara. Låtmaterialet når inte bortom ett halvår, och saknar i längden substans.

Om jag tidigare sagt att Arctic Monkeys drog rekordpublik är det ändå möjligt att Muse drog mer. Hela utrymmet framför Escenario Verde fylldes, ända längst bak till staketet som markerar slutet på festivalområdet. Från läktaren var det en ganska mäktig syn. Men så är också Muses muskelopera-rock gjord för det. På storbildsskärmarna bredvid scen flyger texterna fram i bästa Bruce Willis-action-typsnitt och backdropen visar under Supermassive Black Hole marscherande robotar (Transformers?) som flexar metallmuskler. Även om det kanske bara rör sig om dålig smak (fast på ett roligt sätt), är det nog egentligen mer intressant att diskutera som fenomen än rent musikaliskt.

Sista dagens överlägset bästa konsert står dock CatPeople för. Även om de fått en dålig tid att bita i, märks det att man nästan är på hemmaplan. Trots att det handlar om ett band som fortfarande inte nått de riktigt stora framgångarna ens på den nationella arenan fylls tältet till bredden av en totalt hängiven publik. När Adrián Pérez och Javier Abalo enas i melodislingan till Pretty Things blir det totalt uppenbart varför. Ett band som CatPeople är dessutom något nytt i inhemska rockscenen, och det är faktiskt svårt att gissa deras geografiska ursprung om man inte vet. De brittiska öarna känns betydligt mer troligt än den iberiska halvön. Om man inte vill dra paralleller till Interpols New York. Men live låter CatPeople större än så. De spelar i princip hela debutskivan Reel #1 (recension trolig inom kort), med någon ny låt instucken, som på scen växte, varierades ut och gavs rymd. Efter ett sådant uppträdande är det svårt att se hur CatPeople har undvikit att bara explodera rakt ut i ansiktet på åtminstone den spanska publiken. Deras musik, postpunksinspirerad rock med, som jag ser det, starkare paralleller till Echo and the Bunnymen snarare än det Joy Division som brukar nämnas på slentrian i sammanhanget, bör å det snaraste tentakla sig ut internationellt.

Eftersom att min buss till Tarragona avgick vid sjusnåret på morgonen fanns ingen möjlighet att klara av Filthy Dukes (eftersom att yours truly dessutom ville sova lite). På den långa vandringen till hållplatsen grät jag dock blod inombords eftersom Tobias Thomas‘ session hördes på håll.

Så här väl hemkommen kan jag bara konstatera att Benicàssim varit en ny upplevelse. Blandningen av packade britter, modepoppare och påtända bakalas blev ganska intressant, även om de ständigt patrullerande, surögda Guardia Civil tog den värsta udden av det hela. Organisationen på själva festivalområdet var god, även om det sedan brast ganska mycket på vissa håll utanför (uppenbarligen mest i bussorganisationen). Bemötandet har varit gott. Det största problemet har egentligen varit att för många intressanta konserter ägt rum samtidigt, och att man i verkligheten skulle behöva bo under Escenario Verde för att hinna med allt. För en blek skandinav kan dessutom solen/värmen bli ganska jobbig och man missar oundvikligen de tidiga konserterna helt enkelt för att det är en pest att röra sig utomhus före sju-åtta på eftermiddagen. Men jag är nöjd. Chansen att jag återvänder är med andra ord ganska stor.